Länge sedan vi skrev här på Nya Världen. Kanske för att vi alla har hiskligt mycket att göra i diverse aktiviteter. För att dela med sig av ngt tänkte jag lägga upp en artikel jag nyligen skrev som avslutningsuppgift här i Holland. Den är på engelska och utgör ett referat över en avslutande konferens vi höll som studenter på ämnet: hur man räddar världen. Håll tillgodo:

————————————————————————————————————————-

RAGNARÖK*  AND THE PRICE OF ITALIAN TOMATOES

In Italy, the soup kitchens are witnessing a dramatic increase of hungry guests. The hobos and immigrant regulars are joined by retirees and workers. Poor Italians turn to charity when their meager paychecks don’t even feed their families. The newcomers are referred to as “the new poor” and are the unforeseen victims of a plethora of contemporary crises. For the Italians in the soup kitchen line, the food prices dig deep holes in the wallet. However, crises such as the rising food prices, global warming, and oil shocks are all connected, creating destinies such as in Italy. When Europe’s third largest economy can’t provide even basic levels of wellbeing, then one can be sure that our current way of living is in danger. Recent years food, energy and financial crises tell us an important story: we have to reconsider the way we live our lives.

Students at the University of Utrecht took on the task of exploring the largest problems facing today’s world in terms of resources, energy, water and food. Basing their solutions on how people’s values differ, they presented a wide range of measures and ideas on how to save the world.

Läs artiklen i sin helhet här »

Några av de vanligaste uttrycken en “klimatskeptiker” använder sig av är “skrämselpropaganda” och “alarmism”. Klimatförändringsdebatten skulle vara produkten av någon typ av övermäktig lobby med politiska och ekonomiska intressen som driver och styr hela klimatförändringsvetenskapen. Mot dessa krafter har mäktiga aktörer så som oljebolag, USA och Ryssland inte stått en chans. Klimatförändrings- förespråkarna är sannerligen smarta, otroligt mäktiga och organiserade. Kan det vara så att klimatförändringen faktiskt pågår och tillika är starkt påverkad av människans utsläpp av koldioxid?

Ett annat intressant inslag är hur förvånandsvärt många har blivit hobby-klimatforskare och spenderar timmar för att leta upp “fakta” som motsäger vad förra årets fredsprisatagare samt en samlad vetenskap påstår (de få som fortfarande förnekar människans inblanding är försvinnande liten. Det går att hitta liknande grupper när det handlar om Newtons lagar, Darwins naturliga urval och tobakens farliga biverkningar). De grabbar tag i minsta lilla trädgren och när denna bryts famlar de snabbt vidare efter en ny.

Läs artiklen i sin helhet här »

Skeendena i Kaukasus ger upphov till en mängd frågor som alla är av stort intresse, men också av stor vikt att få besvarade. Några av dessa är; vad ska EU göra, agerar inte USA inte, vad får Rysslands agerande för konsekvenser för Sverige, är Carl Bildts och Sveriges linje i frågan densamma, hur tänkte egentligen Sakasjvili? Oscar Widerberg ställde igår den fråga som de allra flesta funderar på – vad håller Ryssland på med? Jag tänkte försöka, mest för egen skull, försöka förstå hur Rysslands agerande kan förklaras utifrån funderingar om rationalitet, individer och övertygelse

Traditionellt brukar det hävdas att stater agerar rationellt utifrån sitt nationella intresse. En förklaring till Rysslands agerande skulle kunna göras med hjälp av det klassiska säkerhetsdilemmat. Stater kan aldrig säkerställa vad andra staters intentioner är, varpå motpartens agerande alltid möts med misstro. Med denna logik blir NATO:s utvidgning och amerikanskt stöd för Georgien ett tecken på västs ambition att kväva Ryssland. I förlängningen kan också den ryska suveräniteten hotas. Ryssland måste därför mota Olle i grind och sätta ner den berömda foten gentemot väst. Men sätter verkligen Ryssland ner foten? Ryssland kan ha hoppats att genom att provocera fram anfallet från Saakasjvili skulle NATO inse vilken galning den georgiske presidenten är. I värsta fall skulle ett NATO-medlemskap för Georgien bli allt mer avlägset. I bästa fall skulle Saakasjvili tvingas lämna makten till en mer ryssvänlig efterträdare. Läs artiklen i sin helhet här »

Jag sitter och funderar på Rysslands formella erkännande av Abchazien och Sydossetien*. Efter flera års studier inom internationella relationer och ett gediget intresse av internationella skeenden så letar jag febrilt efter en trovärdig förklaring av Rysslands agerande. Rysslands officiella svar är att det inte hade något val än att erkänna separatistregionerna på grund ut av Georgiens agerande. Jag letar dock efter den “riktiga” anledningen till Rysslands agerande. Den just nu rådande inställningen verkar vara att Ryssland upplevt sig som förödmjukat sedan Sovjetunionens fall och vill återfå sin status som supermakt. Det låter så väldigt taffligt och var är logiken bakom? Menar man att krigandet och de otroligt stora ekonomiska och politiska risker Ryssland nu tar beror på sårad stolthet?

Först letar jag efter den geopolitiska logiken. Tillgång till Svartahavet är inte trovärdigt. Faktum är att inga viktiga landvinningar tycks göras alls. Ideologiska anledningar? Vi talar om marknadsekonomier som egentligen troligtvis skulle må bättre av att handla med varandra. Georgien har ju bland annat singlat upp som en betydande vinproducent för den ryska marknaden. Resurser då? Det verkar befängt att Ryssland skulle göra sådana drastiska drag för att säkra olja eller gasfält. De har inga problem med att sälja och utnyttja de resurser de redan besitter. Faktum är att Rysslands enorma resurser leder till komplicerade förhållanden där EU är beroende av rysk olja och gas, medan Rysslands hela ekonomi står och faller med energiexport för vilken EU betalar betydligt mer än andra konsumenter. Detta gör blocken till interdependenta. Nä, en sårad stolthet är konstigt nog den förklaring som ligger närmast till hands.

Läs artiklen i sin helhet här »

Som i alla krig är sanningen ett offer och att försöka reda ut exakt vad som just nu sker i Georgien går över min förmåga. Dock tänkte jag peka på några aspekter i konflikten som på det stora hela rör den värld vi lever i.

Ryssland måste stoppas
Det verkar som att Ryssland under måndagen närmar sig huvudstaden Tiblisi och de rykten som säger att Ryssland strävar efter att omkullkasta den georgiska regeringen med president Micheil Saakasjvili i spetsen kan mycket väl vara sanningsenliga. Redan tidigare var det ryska svaret på de georgiska anfallen mot separatister bortom alla rimliga proportioner och Rysslands inkräktande på den georgiska suveräniteten måste stoppas.
Läs artiklen i sin helhet här »

I en rapport som the Guardian rapporterar om skrivs det om att biobränsle ligger bakom 75% av prisökningen på mat världen över. Det är avsevärt mer än de 3% som Vita Huset tidigare framhävt. Nyheten kommer efter en strid ström av NGOs och andra källor som ifrågasatt satsningen på biobränsle. EU verkar redan ta situationen på allvar och talar om att tolka om sina tidigare satta mål på 10% biobränsle och istället nämna “förnybara bränsle”. En policy-förändring kanske är att förvänta sig. Även om avtalen med Brasilien, världens största etanol producent, är under förhandling. En positiv aspekt är dock att det främst är konverteringen av majs som ställt till det för matpriserna. Sockerrör, som odlas i Brasilien, nämns inte som en problematisk gröda i rapporten. Hur som helst. I grunden finns en mer problematisk situation. Nämligen kopplingen mellan miljö, ekonomi och social utveckling.

Den omedelbara risken är att vårt samhälle inte ser den farliga cirkel som kontroversen kortsiktighet vs långsiktighet kan åstakomma. Vi har här tidigare diskuterat hur man kan koppla klimatförändringar med dagliga situationer. Enligt rapporten: matpriserna har ökat pga majs blir bränsle istället för mat. Detta har lett till att 100 miljoner människor är försatta i fattigdom vilket leder till problem och till och med upplopp världen över. Människor dör i sviterna av ökade matpriser. Detta är det första en regering och en omvärld bör fokusera på.

Läs artiklen i sin helhet här »

När jag idag såg att USA lagt ett resolutionsutkast framför säkerhetsrådsmedlemmarna som innehöll riktade sanktioner mot Robert Mugabe och till honom närstående kände jag mig tvungen att skriva någonting om vad som händer i Zimbabwe och om säkerhetsrådets agerande.

Den 23 juni antog säkerhetsrådet ett ordförandeuttalande där våldsamheterna i samband med valkampanjerna fördömdes. Även den inhemska regeringens aktioner som förnekat den politiska oppositionen rättigheten att kampanja fördömdes. Uttalandet benämndes av Rapports utrikespolitiska kommentator Bo-Inge Andersson som urvattnat och mesigt. Jag skulle kalla det en bra början.

Läs artiklen i sin helhet här »

Det lät lite konstigt tyckte jag när plöstligt svensk media angrepp EU för att vilja registrera bloggare. Det skulle betyda att vi här på Nya världen också skulle bli registrerade. Som så ofta så tycks angreppet vara skrämselpropaganda från en mediakår som inte har helt koll på vad som är vad i EUs byrokratiska processer. Kanske inte kan anklaga dem för dumhet, EUs regelverk är minst sagt komplicerat, mycket pga att vi inte har en “konstitution”. Kanske kan man inte heller bortse från den hätska debatten runt den nya FRA lagen, (som det skrivs om idag på DN) som tillskillnad från EUs påhittade bloggregistrering verkar direkt farlig. Nä, att nappa på ett förslag från en MEP och blåsa upp det till konstlade nivåer verkar mest vara en spin-off på läsarnas FRA skeptisism. På tal om FRA lagen så har vänner från praktiskt taget hela världen undrat varför vi i Sverige ville ha en lag som påminner mer om USAs terrorlagar än Danmarks yttrandefrihet. Tja, inte vet jag, men det verkar ju ytterst konstigt.
I alla fall, den här artikeln från EU Observer ger lite balans och insikt i bloggregistrerings debatten: http://euobserver.com/9/26407 (längst ner på sidan kan ni läsa vad svensk media rapporterat).

För er som har missat det så har Al Gore kommit med en ny slide show: http://www.ted.com/talks/view/id/243

Al Gore behandlar nu kapacitet och vad som måste ske för att vi ska kunna tackla klimatförändringen. För de klimatförändringsförnekare som finns kvar beskriver han kort de argument som behandlar solvariationer. Lyckligvis släpper han dock den faktaförklaring som nu torde vara onödig. De som fortfarande driver sina ofta konspiratoriska teorier om forskningens äkthet har ingen trovärdighet kvar. Skönt är det. För det är en väldigt oansvarig linje att förespråka. Al Gore behandlar nu istället det demokratiska kapacitetsbyggandet som måste tillkomma för att vi effektivt ska kunna bemöta klimatproblematiken. Det har skett en diskursiv förändring från att behöva förklara den tydliga faktan som en absolut majoritet av världen forskare förmedlar, till en aktionsretorik. Denna argumentation går även att skönja i den bredare klimatförändringsdebatten. En förändring som är väldigt produktiv.

Läs artiklen i sin helhet här »

På New York Times hemsida finns ett klipp där Barak Obama svarar på George Bushs inte särskilt subtila kritik mot Obamas förmåga att försvara USA och långsökta liknelser med Hitler. John McCain följde senare upp med kommentarer om som kritiserade Obama för dennes uttalade vilja att samtala med Ahmadinejad.

Obamas svar går i stort ut på att han välkomnar en säkerhetspolitisk debatt med republikanerna. Han pekar på hur republikanerna har en del att förklara gällande sin egen förmåga att försvara sitt land och föga förvånande pekar han på kostnaderna i Irak och oförmågan att hålla tillbaka Taliban i Afghanistan. Han framhåller också att det land som gjort de största strategiska vinsterna på USA:s invasion av Irak är grannlandet Iran. I denna analys har Obama helt rätt - det är alldeles uppenbart att maktbalansen i regionen är rubbad och det är inte enbart Israel som fruktar Irans ökade styrka, inflytande och möjliga försök att införskaffa kärnvapen. Såväl Saudiarabien som Turkiet hyser oro över Irans ambitioner.

Läs artiklen i sin helhet här »