Den andra juli förra året arrangerade Bob Geldof det världsomfattande musik-
arrangemanget Live Eight under parollen ”Make poverty history”. På åttiotalet när Geldof (mest känd som sångare i Boomtown Rats och hitten ”I don’t like Mondays”) arrangerade Live Aid var huvudsyftet att uppmärksamma den massvält som pågick i Etiopien.
Timingen av förra årets evenemang var minst lika bra. Samtidigt som man genom musikevenemanget uppmärksammande det kritiska läget för ”vanliga” människor fokuserade man också väldigt explicit på världens mäktigaste ledare.
Live Eight gick av stapeln några dagar innan ett G8-möte i Skottland. Geldof och hans kamrater riktade ljuset mot dem som verkligen kan göra skillnad. De ville sätta press på världens rikaste och mäktigaste länder att skriva av skulder, göra handel med varor rättvisare och ställa AIDS-medicin till bredare förfogande. Faktorer som är tunga strukturella bördor för många fattiga länder. Bördor som ofta har framkallats för flera årtionden sedan eller som är av kolonialt strukturell art. Fem dagar efter evenemanget lovade G8-länderna att gå den starka opinionen till mötes. Så klart var detta en stor framgång för de opinionsbildande popikonerna. Men eftersom världens stormakter svikit förr är resultatet av löftena viktigare än löftena i själv.
Ett år senare, i juni i år, presenterade brittiska Action Aid en rapport där löftena följts upp. I den finns både goda och dåliga nyheter att läsa. Mest positivt är att skuldavskrivning hade verkställts för de 18 fattigaste länder i världen. Rapporten är däremot kritisk på andra viktiga punkter. AIDS-biståndet ligger långt under de planerade summorna och fortfarande finns stora subventioner för inhemsk produktion som hindrar ett rättvist handelsflöde. Bob Geldof summerade rakt: ”There’s the good, the ok and the ugly”.
Samtidigt som rapporten släpptes satt en annan brittisk popikon, Jarvis Cocker, och var irriterad över att världens mäktigaste ledare inte kan hålla allt de lovar. Eftersom han har bra känsla för melodier och en gudabenådad röst skrev han en låt för att sprida sitt budskap. I ”Cunts are still running the world” finns bara ”the ugly” kvar. Presidenter och premiärministrar framställs som inkompetenta gubbar som helst bara vill äta hummerstjärtar.
Jarvis Cocker – Cunts are still running the world”
Jag håller med Cocker, även om jag valt att uttrycka mig lite mer nyanserat. Jag ser det som positivt att stormakterna trots allt verkställt vissa delar av sitt löfte så är det en stor fara och djupt oroväckande att stora delar inte fullföljts. Genom att inte hålla vad man lovar skapas fort misstänksamhet och grogrund för hat som på ett enkelt sätt kan användas av exempelvis nationalistiska eller konservativa grupperingar. Visst det är fint att män i kostym kan komma överens vid runda bord, men om handling inte är ett direkt efterföljande steg så är resultat ett steg framåt och två steg bakåt istället för tre steg framåt. Förtroende och hopp om en bättre framtid spolieras och grogrund för långsiktighet går om intet.
Bob Geldof uttrycker sig liksom Jarvis Cocker lite mer effektfullt och deterministiskt: “The promises from the economic powerful to the economic weakest must be implemented, because if we break that promise we kill them”.
