Det serbiska valet i söndags har fått förhållandevis stor uppmärksamhet i utländsk media och att det radikala partiet SRS var det parti som fick flest av rösterna med 28,5 procent. Men att största parti inte ens når 30 procent visar vilket splittrat land Serbien är och ger en föraning om problematiken nu när en koalitionsregering skall bildas. De demokratiska krafterna kan förhoppningsvis bilda en regering som kan stabilisera landet.
När Sverige i höstas gick till val var det ju så att partiet med flest röster var de stora förlorarna. Eftersom fyra partier tidigt gjort klart att de ville regera tillsammans fanns det inte mycket annat för Socialdemokraterna att göra än att lämna över makten och statsministerposten till ett parti som endast fick 26,2 procent av rösterna. Regeringsbildandet var dock aldrig särskilt svårt. Som brukligt är på Balkan är det något mer komplicerat. Möjligheterna är oändliga och förhoppningsvis har Serbien en regering inom tre månader, annars blir det omval och då kommer antingen valet ske efter beslutet om Kosovos framtida status, eller så kommer beslutet att behövas skjutas upp ytterligare.
För oss utanför Serbien, har valet präglats av två frågor; integration eller isolering och Kosovofrågan. Frågorna har, tillsammans med den inhemska ekonomin, även varit de mest centrala i Serbien. Kosovofrågan var redan under höstens folkomröstning kring den nya konstitutionen het. Där propagerade dåvarande premiärministern Kostunica för en konstitution som egentligen gör det omöjligt för Kosovo att bli självständigt (i alla fall ur ett serbiskt perspektiv). Detta då Kosovo förklarades vara en oseparerbar del av Serbien. Valet genomfördes men fick från flera håll kritik för att inte ha nått upp till demokratisk standard. Trots detta är det till Kostunica som det demokratiska hoppet ställs nu när en ny regering skall bildas. Kostunicas konservativa demokratiska parti (DSS) fick 17 procent av rösterna och kan tillsammans med det betydligt mer reform- och västvänliga DS komma att spela en huvudroll i regeringsbildandet.
Såväl från amerikanskt håll som från EU kom uttalanden där det förklarades att de hoppas att Serbien skall bilda en regering som står för reformer och ytterligare internationellt samarbete. Sveriges utrikesminister Carl Bildt förklarade för TT att han ansåg valet vara en framgång för de demokratiska krafterna, men att regeringsbildningen blir komplicerad. Från internationellt håll är det tydligt att man hoppas på en regering utan inblandning från vare sig radikala eller Milosevics gamla socialistparti, som också lyckades ta sig in i parlamentet. Som så många gånger förr agerar dock Ryssland motvals kärring. Men Dumans vicepresident Sergey Baburin har en poäng när han säger att utelämnandet av det största partiet precis inför beslutet av Kosovofrågan kan leda till att patriotiska krafter växer sig än starkare. Mahti Ahtisaaris beslut kring Kosovos status kommer knappast vara det serberna hoppas. Att då låta en regering utan största partiet handskas med beslutet kan naturligtvis skapa oroligheter. Skulle regeringen dessutom, som vissa uppgifter gör gällande, söka stöd ifrån de små etniska partierna, såsom de albanska och ungerska, kommer förmodligen de patriotiska serberna känna sig än mer undanskuffade.
Dock vore en regering med radikala partiet som nu leds av Tomislav Nikolic, detta då partiets ordförande Vojislav Seselj sitter fängslad i Haag anklagad för krigsförbrytelser, en katastrof för relationerna mellan Serbien och EU. Förhandlingarna om Stabiliserings- och Associationsavtalet, som är första steget mot ett medlemskap, har strandat som ett resultat av Serbernas vägran att utlämna Ratko Mladic. En regering bestående av ett parti vars egentliga ledare sitter bredvid den tomma cell som väntar på Mladic, lär knappast förespråka ett utlämnande och serberna blir allt mer isolerat. Då spelar det mindre roll att det näst största partiet har sagt att man skall göra allt för att få återuppta förhandlingarna.
Ett utelämnande av de radikala kan lätt leda till oroligheter bland befolkningen, ett deltagande av samma parti kommer ytterligare att sinka den integrationsprocess som idag går med snigelfart och leda till ytterligare isolering, vilket även det är en potentiell källa till oro. De beslut som skall fattas är lika svåra som viktiga.
Jag hoppas att Serbien får en regering utan vare sig det segrande radikala partiet eller Milosevics gamla socialistparti och att den regering som kommer att styra Serbien kan blida befolkningen utan att behöva använda sig av nationalistisk propaganda och att man stärker den svaga serbiska demokratin. Det tjänar hela Europa på.
