På en debatt som anordnades i Skopje på tisdagskvällen, 17/10, angående regionalt samarbete inom Sydosteuropa tydliggjordes behovet av regionalt samarbete, samtidigt som förutsättningarna för just ett sådant diskuterades. Det framkom också återigen att Makedonien får fortsätta vänta på ett datum då de kan starta förhandlingar med EU om ett medlemskap.
Utgångspunkten för debatten, som anordnades av Konrad Adenauer Stiftung med anledning av Erhard Buseks samordnare för den stabilitetspakt vilken är EU:s strategi för stabilitet i regionen, besök i Skopje var att det nu är tid för regionens stater att själva bestämma över sitt regionala samarbete. Busek, inledde sitt tal med att benämna Stabilitetspaktens arbete sedan starten 1999 som en ”success-story” som det sällan rapporteras om i media.
Han pekade på hur viktigt regionalt samarbete är, inte minst då EU ställer krav på eventuella nya medlemsstater att de först ska kunna samarbeta med sina grannar. Under lång tid har SEECP (South-East Europe Cooperation Process) varit forumet för regionalt samarbete. Dock har detta forum visat sig fungera otillfredsställande. Framför allt har målen varit otydliga. Det har också till största del varit såväl finansierat som styrt utav externa aktörer. Nu har det beslutats att SEECP skall transformeras till ett regionalt samarbetsråd (RCC) med ett sekretariat och generalsekreterare. Man skall göra samarbetet mer målinriktat och främst fokusera på fem olika områden där regionalt samarbete är nödvändigt:
- Ekonomisk och Social utveckling
- Infrastruktur
- Juridik
- Säkerhetssamarbete
- Byggande av mänskligt kapital
För att exemplifiera på vilken nivå det regionala samarbetet nu befinner sig kan jag återberätta EU-kommissionens ambassadör i Skopje, Erwan Foérés, väldigt jordnära exempel på behovet av koordinering. Han berättade om hur han för någon månad sedan skulle åka tåg till Kosovos huvudstad Pristina, några mil från Skopje. Det har just via ett regionalt samarbete byggts en järnväg mellan städerna och Foéré tyckte det vore en bra idé att prova den nya skapelsen. När han skulle köpa biljetten i Skopje fick han dock förklarat för sig att han enbart kunde köpa biljett till gränsen. När han sedan kom till gränsen var han tvungen att byta tåg och köpa en ny biljett utav en ny konduktör. På detta följde den obligatoriska passkontrollen. För mig som bott i Malmö känns ett liknande scenario för en resa till Köpenhamn ganska främmande.
Makedoniens vice premiärminister Gabriel Konevska Trajovska (bilden), som också är ansvarig för den europeiska integrationen, pekade på vikten av regionalt samarbete för att skapa förståelse och tillit mellan staterna. Hon förklarade att det var nödvändigt att visa EU att man kunde samarbeta med sina grannar och att ett skapande av RRC skulle ge dem den chansen. Konevska-Trajovksa hoppades att staterna därmed kunde förenas i det gemensamma mål de alla har, ett medlemskap i EU. Överlag pågår hela diskussionen om regionalt samarbete i kontexten av europeisk integration och min känsla är att samarbetena staterna emellan snarar tvingas fram än uppkommer av staternas egna vilja. Mer om detta kommer i en senare artikel.
Den enda gången då talarna blev oense var när Konevska Trajovska återigen framförde den makedonska regeringens krav på ett datum för uppstartande av förhandlingar med EU om ett medlemskap. Man är sedan 2005 ett kandidatland utan pågående förhandlingar. Detta är ett krav som konsekvent avslagits av EU-representanter, så också igår när Erhard Busek förklarade att det viktiga är att bli redo, inte att få ett datum. De båda enades dock i sitt bestridande av de farhågor som finns att EU:s vilja med att implementera regionalt samarbete är att skapa ett substitut till europeiskt samarbete och därmed fördröja eventuellt medlemskap. Regionalt samarbete är en väg till fullskaligt europeiskt samarbete.
Överlag präglades mötet av en positiv, men relativt intetsägande, stämning där behoven av ett regionalt samarbete klargjordes tillsammans med förklaringar om att förutsättningarna finns om den politiska viljan finns. En politisk vilja som Konevska Trajovska försäkrade fanns alla fall i den makedonska regeringen och fick medhåll av Fouéré som pekade på Makedonien som ett föregångsland i frågan och berömde dess åtaganden. Slutligen poängterades det att samarbetet i grund och botten inte handlar om regeringar, utan om att ge människor möjligheten att mötas.
Vilka fler deltog i debatten än de som nämnts i artikeln? Det är dåligt av EU att inte vara mer angeläget att starta förhandlingar med Makedonien. Det är nog många hinder på vägen mer än relationerna med Serbien och Albanien samt kosovoprobelmet. Jag tänker på Grekland. Hur länge ska grekerna få hålla på och agera som om de vore normsättare i regionen. Ta bara larvet att´vi i Eu länge tvingsts (slut nu eller?) kalla Makedonien FYROM. Deras cypernpolitik är inte heller helt ÓK, där ju kanske dock Turkiet värst. Som alltid i historien är det rörelse på Balkan och det är svårt att gradera problemen och att peka ut att vissa är mer ansvariga än andra. Men inom EU borde vi väl i alla fall tala klartext och rensa bort uppenbart egenkonstruerade problem och agera med den pondus som krävs. Så sätt fart på förhandlingarna med Makedonien.
Debatten leddes av Makedoniens ambassadör till EU, Tegovski tror jag han heter. Sedan deltog även en Alenka Privinsek som representerade MARRI (Migration, Asylum, Refugees Return Initiative). Sedan var det representanter från ambassaderna i Skopje, alla var inbjudna men kanske ett 10-tal dök upp, främst från de närliggande ländern. Utöver detta ett gäng representanter från diverse NGO´s i SKopje.
håller med om det du säger om Grekland och att sätta fart på förhandlingarna. Intressant hur ett så litet land med 2 miljoner invånare kan få betydligt större länder att orka engagera sig i, som du säger konstruerade problem. Grekland vägrar erkänna dess namn, Bulgarien erkänner inte makedonskan som ett språk utan menar att det bara är en bulgarisk dialekt och Serbien vägrar erkänna den ortodoxa kyrkan som makedonsk-ortodox utan hävdar att den är serb-ortodox.