Regionalt samarbete ses av EU som ett krav för att länder på västra Balkan, dvs. före detta Jugoslavien plus Albanien minus Slovenien, skall kunna gå med i EU. Dock finns det flera stora hinder för ett regionalt samarbete och det ses som en språngbräda till EU snarare än en möjlighet för staterna att själva skapa ekonomisk tillväxt, tillit och stabilitet i regionen.
Ett referat från konferensen i Skopje om regionalt samarbete fanns igår att läsa här på Den nya världen. Dock finns det otroligt mycket att diskutera om ämnet och jag tänkte därför i denna artikel gå lite djupare in på några av de problem som har kantat försöken till samarbete i regionen.
Att ett utökat regionalt samarbete är nödvändigt borde vara klart för de flesta. Exempelvis har Makedonien med sina 2 miljoner invånare en väldigt begränsad marknad efter sin självständighet. Man har fortfarande inte nått upp till samma nivå av BNP som man hade innan Jugoslaviens splittring, då man hade en inre marknad med ca 25 miljoner konsumenter. Vidare är den organiserade brottsligheten, med handel av droger, vapen och människor som främsta kännetecken, ett problem som alla stater delar.
Men de underliggande problemen som skall övervinnas innan ett fullgott regional samarbete existerar är många. Bristen på tillit mellan staterna och politisk vilja inom staterna är två stora hinder. Orsaken till brist på tillit torde för de flesta vara relativt uppenbar. Bristen på politisk vilja är givetvis kopplad till bristen på tillit, men den kan även kopplas till de centraliserade regeringar som existerar i regionen. I bland annat Makedoniens fall är det ett krav från EU att decentralisera styret. Det finns dock bland de centraliserade regeringarna en rädsla för de etniska majoriteterna i gränstrakterna, vilket gör att ett samarbete liknande det i Öresundsregionen är omöjligt. Detta då den etniska grupp som är minoritet i det egna landet ofta är majoritet i det angränsande. Staten vågar således inte ge regionen makt att själva sköta sina samarbeten. Man är helt enkelt rädda att minoriteten skall växa sig starkare och kräva självständighet, vilket ju är en faktisk är en realitet i Kosovo och Republika Srpska i Bosnien-Herzegovina.
Egentligen berördes inga av de underliggande problemen av debattens talare, som också skickligt viftade bort åhörarnas eventuella poängterande av just detta. Ett annat av de stora problemen är att staterna har en tendens att inte vilja identifiera sig med regionen då detta kan ställa dem i dålig dager och försena ett eventuellt inträde i EU. Ett ”guilty by association”-tänk. Exempelvis menar Kroatien att man känner större samhörighet med Centraleuropeiska länder såsom Österrike och Ungern. Makedonien vill hellre samarbeta med Grekland, Bulgarien och Italien. Det verkar bland staterna finnas en rädsla för ett samarbete med en stat man anser sig ha kommit längre än. Detta är naturligtvis ett resultat av att staterna för bilaterala förhandlingar med EU. Samma resonemang fördes av Estland gentemot övriga baltstater och utav Rumänien och Bulgarien som absolut inte ville kopplas ihop med Kroatien. Ett ytterligare problem är att strategiskt beläget i mitten av regionen ligger Serbien, som vägrar lämna ut misstänkta krigsförbrytare och därmed alienerar sig allt mer från europeisk integration.
Det är just europeisk integration som är huvudpunkten i diskussionen kring regionalt samarbete. EU menar att endast stater som kan samarbeta med sina grannar kan upptas i den europeiska gemenskapen. EU ser dessutom institutionaliserade regionala samarbeten som ett utmärkt sätt för staterna att lära sig den administrativa proceduren som ett multilateralt och multisektoriellt samarbete innebär. Då medlemskap i EU toppar agendan hos alla regionens regeringar, är känslan jag har fått att man ser regionalt samarbete som något nödvändigt ont. Helst skulle man hoppa över detta steg för att direkt gå med i EU. Resonemanget kan exemplifieras av att 86% av regionens politiker ser regionalt samarbete som en språngbräda till EU, medan bara 46% ser regionalt samarbete som något som kan leda till stabilitet i regionen. Då staterna i stor utsträckning inte verkar inse fördelarna av samarbetet samtidigt som EU mer eller mer tvingar staterna att samarbeta känns Mitranys begrepp om ”integration by design”, dvs en kosmetisk integration plötsligt väldigt aktuellt.
Den slutgiltiga frågan blir således om ett samarbete som är mer eller mindre framtvingat av EU verkligen kan fungera effektivt? Ska reformer och samarbete ske på egen vilja, eller är piska/morötter lika bra?
