Det sägs att det finns tre typer av lögn; lögn, förbannad lögn och statistik. Det sägs också att allt går att bevisa med statistik. Det sägs också att siffrorna talar sitt tydliga språk. Jag ska absolut inte försöka ljuga för er. Det är inte heller helt klart vad siffrorna egentligen säger. Men jag hoppas kunna bevisa något, eller alla fall få någon att reflektera över vad gemene man egentligen tycker och hur konsekvent det egentligen är.
I Dagens Nyheter kunde man den 26 oktober 2006 läsa att svenskar är det mest USA-skeptiska folket i Norden. Endast 10 procent vill ha ett långsiktigt samarbete med USA. Siffran är densamma för samarbete med Kina medan bara 7 procent vill ha ett längre samarbete med Ryssland. Visserligen var underlaget något begränsat, endast 500 personer var tillfrågade, men det säger ändå något om den svenska opinionens vilja till samarbete. Den verkar inte vara särskilt stor.
EU-kommissionen är givetvis även den intresserad av att se vad Unionens medborgare tycker i olika frågor. Därför publiceras med jämna mellanrum Eurobarometer.
Undersökningar görs om européers syn på allt från utvidgning till inre marknad. Där kan man läsa att svenskar generellt är ett skeptiskt folk gällande EU, vilket knappast kommer som en chock för någon. Till exempel svarar 21 procent spontant att EU är slöseri med tid och pengar. 67 procent anser att det ord som beskriver EU bäst är ineffektivitet och endast 42 procent tycker att EU-medlemskapet är något bra. Överlag är svensken alltså relativt negativt inställd till EU. När man ser på svenskens syn på utvidgning blir det hela dock lite mer komplext.
66 procent anser nämligen att EU-utvidgningen är något bra, främst för de länder som blir nya medlemmar, men också för unionen som helhet. Man är alltså bland de mest negativa till EU, men mest positiva till utvidgning. Ska man tolka detta som att svenskar av ren illvilja vill ha in nya medlemmar i ett samarbete de beskriver som ett slöseri med tid och pengar och som dessutom är ineffektivt? Så tror jag inte att det är, men skulle man läsa statistiken rakt av kunde man nästan dra den slutsatsen.
Just i frågan kring utvidgningen finns det många intressanta slutsatser att dra. Dessa blir än mer intressanta om vi tittar utanför Sveriges gränser. Svenskar är som tidigare nämnts positiva till en utvidgning, bland de mest positiva. Detta avspeglar sig i att ungefär 70 procent är positiva till att länderna på västra Balkan blir medlemmar när de uppfyller villkoren och att 60 procent är positiva till ett turkiskt medlemskap. Men tittar vi på övriga länder finner man en del nästintill chockerande siffror. Exempelvis anser 73 procent av österrikarna inte att Albanien ska ges medlemskap i EU även om det uppfyller de uppsatta kriterierna. När det kommer till Turkiet är siffran än högre, 81 procent anser inte att Turkiet ska få bli medlem även om det uppfyller alla krav. Samtidigt är siffrorna för att länder såsom Norge och Schweiz, i händelse av att de skulle vilja, skulle få bli medlemmar nästan de omvända. Man behöver inte ha 160 universitetspoäng för att förstå att det handlar om något annat än ovilja att utvidga unionen som ligger bakom dessa siffror. Kulturrasism skulle jag vilja kalla det. Eller kanske ren och skär egoism.
För betänker man vilka de största argumenten för en stoppad utvidgning är och jämför dem med vilka de största fördelarna är undrar man hur det egentligen är ställt med solidariteten hos den gemene europén. De nackdelar man ser med en utvidgning är i tur och ordning risk för förlorade jobb i hemlandet, ökad kriminalitet och minskade bidrag till det egna landet. Detta skall ställas i jämförelse med de fördelar som en utvidgning anses leda till: Ökade möjligheter för främst ungdomar att resa och studera, ökad fred och stabilitet i tidigare instabila regioner och att det främjar demokratin. Rädslan för att albaner ska komma till Europa och stjäla din kamera är alltså hos en relativt stor andel av Unionens medborgare större än viljan att bidra till fred och stabilitet i region.
Detta är ett faktum som vissa politiker inte drar sig för att utnyttja för att stärka sin maktposition och vips så visar sig den europeiska egoismen i sin fulla prakt. Det finns onekligen ett visst ansvar hos politiker att inte använda denna inneboende mänskliga rädsla för förändringar till att nå ett högre valresultat, kan man tycka.
Något som eventuellt kunde användas emot mitt tidigare resonemang om människans inneboende egoism är väl dock det faktum att 71 procent av svenskarna vill ingå ett långsiktigt samarbete med Makedonien, ett fattigt land utan någon som helst makt och egentligen ingenting att erbjuda. Men bara 10 procent vill ingå ett långsiktigt samarbete med de ekonomiska och militära supermakterna Kina och USA. Ett samarbete med dessa kunde generera säkerhet och tillväxt, ett samarbete med Makedonien är antingen ett resultat av solidaritet eller en vilja att själva kunna sätta villkoren.
