Turkiet i EU & den armeniska frågan

Turkiets medlemskapsförhandlingar har nått ett kritiskt stadium. Cypernfrågan är på tapeten, med besked. EU vill att Turkiet ska låta grekcypriotiska skepp och flyg få tillgång till turkcypriotiska hamnar och flygplatser. Svaret från turkarna innebär att den ekonomiska isolation som turkcyprioterna befinner sig i måste avslutas. Frågan befarades bli en vattendelare och tycks nu leva upp till förväntningarna. Greker eller turkar, folkmord eller inte, här kommer svaren.

Det finländska ordförandeskapet stödjer en plan som innebär att den turkkontrollerade hamnen Farmagusta öppnas för handel, under EU:s vakande öga. Det turkiska ledarskapet bör skynda sig, för den 8 november kommer den ack så viktiga framstegsrapporten om hur Turkiet lever upp till reformkraven. Samtidigt försvagas den positiva EU-opinionen i Turkiet. Det är inte så konstigt. EU ställer krav på krav som måste uppfyllas. Det är inget konstigt med det, alla medlemsländer har gått igenom samma process, även om Turkiets fall bevakas extra noga och med fler fingrar på vetoknapparna. Starka anti-turkiska känslor vädras i både Österrike och Frankrike, samtidigt som lagen om förnekelse av armeniska folkmordet går igenom den franska nationalförsamlingen. Lagen verkar inte komma igenom hela processen, och därmed avfärdas i andra instanser, men ger ett tydligt pekfinger åt turkarna. Slutligen så får Orhan Pamuk som förste turk Nobelpriset i litteratur, mest för sina politiska kommentarer om den armeniska frågan. Gång på gång ges turkarna en bild av hur EU vill ha det. En bild som inte uppskattas av alla turkar.

Frågan om Cypern är svår. Enligt mig är båda lika goda kålsupare med blod på händer tillhörande både turkar och greker. Att gå över den FN-kontrollerade gränsen mellan turk- och greksidan i huvudstaden Lefkosa visar med skrämmande tydlighet skillnaderna mellan delarna. Grekiska sidan, en sydeuropeisk huvudstad, fullt med turister, nya byggnader och västerlänningar. Turkiska sidan, en nedgången stad med arbetslösa unga män i stora gäng som ger staden en något hotfull stämning. De båda stadsdelarna delas av en 10 meter hög mur med taggtråd och vaktposteringar. Tar du dig över gränsen via FN:s checkpoint möter du på båda sidor citat som ”vi kommer aldrig glömma” och ”inte glömma, inte förlåta”. Överallt på den grekiska sidan möts man av minnesmonument över döda. På den turkiska ränner man ständigt in i turkiska militärförläggningar som givetvis inte är utsatta på kartan, med orden ”Ne mutlu turk degim” (ung ”vad glad jag är att jag är turk”) över alla entréer. Folket tillåts inte glömma. Utan förlåtelse och militär närvaro kommer ön aldrig att kunna enas. Båda sidor måste vilja.

När det gäller det armeniska folkmordet är frågan inte heller så lätt. Turkarna refererar till ”the Armenian issue” och har uppenbarligen svårt att diskutera den. När man läser om det så beror allt helt på vilken inställning författaren har. Folkmord är en akademisk fråga i termer av ordval. Att fruktansvärdheter föregått råder det ingen tvekan om. Darfurkonflikten visar ett tydligt exempel på hur ordvalet spelar mindre roll, finns där ingen politisk vilja händer inget. Därför kan inte Frankrike välja att på lagstadgad väg skriva historia. Bakom beslutet ligger en allmän skepsis till ett turkiskt medlemskap och en välfungerande armenisk lobby. Vänner till mig i Turkiet, med gedigen utbildning i både Europa och USA menar att frågan om det var ett folkmord inte är avgjord. Människor som jag litar på och delar uppfattning i det mesta om. Inte ens akademiker världen över tycks eniga. Man får inte vara för snabb att döma situationen. Det verkliga problemet ligger i Turkiets vägran att ens diskutera frågan. Därför skulle en fransk lag bara cementera frågan och hamna i samma problem som turkarna, fast omvänt. Ett explicit slag mot yttrandefriheten och mot ett turkiskt medlemskap i EU är inte vad Europa behöver just nu. Historia ska avgöras av historiker, inte av lagstiftare.