————————————————————————————————————————-

RAGNARÖK*  AND THE PRICE OF ITALIAN TOMATOES

In Italy, the soup kitchens are witnessing a dramatic increase of hungry guests. The hobos and immigrant regulars are joined by retirees and workers. Poor Italians turn to charity when their meager paychecks don’t even feed their families. The newcomers are referred to as “the new poor” and are the unforeseen victims of a plethora of contemporary crises. For the Italians in the soup kitchen line, the food prices dig deep holes in the wallet. However, crises such as the rising food prices, global warming, and oil shocks are all connected, creating destinies such as in Italy. When Europe’s third largest economy can’t provide even basic levels of wellbeing, then one can be sure that our current way of living is in danger. Recent years food, energy and financial crises tell us an important story: we have to reconsider the way we live our lives.

Students at the University of Utrecht took on the task of exploring the largest problems facing today’s world in terms of resources, energy, water and food. Basing their solutions on how people’s values differ, they presented a wide range of measures and ideas on how to save the world.

This could be a story on how we all need to turn down the heat, drive smaller cars and buy organic food. It is not. Indeed, some would argue that changing the way we consume is the best option for saving the human race from self-destruction. Sadly, most people are seemingly not willing to change their way of life in favor of other’s wellbeing. You could blame ignorance and laziness, but how individuals deal with crises reflects their fundamental perceptions of how the world works.

Ask an economist, a tree-hugger or a colonel on what we need to do about global warming or oil prices, and their answers would certainly differ dramatically. This is a story about how people grasp today’s problem and how it inevitably leads to different understandings on how, what and who should do anything about everything.

Different values, different problems

The Utrecht student symposia based their work on the results of a Dutch survey dividing our society into four different “worldviews”. The survey is the result of answers given by over 10.000 Dutch people. The worldviews in which we can divide our society are; market, solidarity, caring and security, all with distinguishable value systems.

The “market” person loves, as the name implies, markets. There is no problem a free market can’t solve. She believes in innovation and technology as key solutions. Most of the worlds environmental problems are only a matter of “getting the price right” then the market would solve even the worst effects of our actions.

The “solidarity” person thinks the world will come together in finding solutions. Global solidarity will eventually flourish. Concepts such as the United Nation’s Millennium Development Goals are central in the quest for global coordination. A solidarity person would point out our fight against ozone gasses and the Kyoto-protocol as successful measures.

The “caring” person thinks global and act local. Every problem is rooted in local events and should be solved as such. The “bottom-up” approach is a strong belief in that people can and are willing to change the self-destructive course we are on. The caring person wants you to shop locally, eat organic and take a personal responsibility.

Finally, the “security” person is preparing for doomsday by using an every-man-for-himself tactic. She expects the increasing scarcity of resources to heighten the risk for conflict. This means that people and nations must secure its supply before taking on other’s problems. According to them, recent events in the Middle East and Caucasus are just evidence proving their thesis.

Naturally, this division creates caricatures of individuals but as a matter of fact, you and I could probably be placed into one of the narratives.    However, the most problematic feature of this division is that some interests are irreconcilable. Any proposed problem-description or solution will encounter both resistance and approval from the public.

Our common problems

No matter what value system you belong to, there are some pressing problems. All groups in the Utrecht student symposia touched upon the growth of population, growing affluence and when you combine them, an unsustainable use of energy and resources.

That populations will grow worldwide is inevitable. It is merely the projections on how large it will be that differ. Whether we have to sustain a population of 10 or 15 billion people by 2050 is a question of scenarios. If you believe, as does a security person, that the scramble for resources is on and that you have to get as much as possible as soon as possible, then we’re fast reaching enormous population levels. As the already rich become richer and the poor remain entrenched in their situation, then fertility rates will remain high. China and India are frequently cited in this blame-game. This could be called an Armageddon scenario. For, what happens if China reaches 2.5 billion people, increases its meat consumption to western standards and demand the same material prosperity as Europeans? Well, oil prices at $100/barrel and the current food problem will be remembered as the good times.

The more positive outlook is shared by the other value systems, such as caring and solidarity. As societies become richer, redistribute wealth and develop locally, then fertility rates sink. Take Europe as an example where population is actually experiencing a negative curve; more people die than are born. Only with a constant influx of immigrants is Europe able to sustain a stable population. A security person is fervently opposing these flows, thus the European population decline would continue. Hence, a key difference between the different value systems is what to expect from the future in terms of people inhabiting earth.

Besides population growth uniting people, climate change is included in all scenarios. That the climate will change is not a question, it is its effects that matters.

The caring and solidarity persons share the strong belief that it is imperative that we fight climate change, however, at which level? A caring group at the student symposia took Utrecht city as an example. By increasing public transport, making it green and accessible, the carbon footprint would be reduced. They then hope that this would rub of and spur other municipalities follow. A solidarity group called for global coordination à la Kyoto, hopefully within a UN framework. The upcoming negotiations in Copenhagen next year will show whether the world will answer their call.

Caring and solidarity persons probably sit on important pieces of the puzzle. They just need to be combined with the technology optimism among the market people and the solution would be a multi-level, multi-action plan to combat carbon emissions causing climate change. The black sheep in the debate is the security people. When they’re not openly denying climate change, they wonder if we in the rich world really need to care. One group did, however, note the problems in Europe in case the Mediterranean countries face desertification as global temperature rise.

To connect the Italians in the beginning of this article with the worldviews, we should look closer into the food crisis and its close compadre, the oil crisis.

Is there a food crisis?

The Italian “new poor” aren’t the only ones suffering under increasing food prices. The food crisis affects flood victims in Bangladesh making it impossible to buy rice. Children in Haiti are reported to eat mud cakes as the import of food have stopped due to the high prices. In the US charity organization are having a hard time delivering domestic charity as donations dwindle. Food is apparently a problem, but in what sense and what can we do about it?

On a European level, we are heavily reliant on agricultural imports to sustain our population’s needs and wants. Revisiting self-sufficiency policies dating back to war times is a rational option for a security mindset. A country, or in this case, a region should be able to provide its people with the food it needs to survive. Surely, our climactic preconditions limit European production. For instance, coffee is hard to grow in the EU. Thus, some import is certainly needed, but should be limited.

When talking about food, a solidarity person refers to the top priority in the United Nation’sMillennium Development Goals which states that we should; “halve, between 1990 and 2015, the proportion of people who suffer from hunger”. Alleviating hunger is more important than luxury “conspicuous” food consumption. Angry voices blame the rich world’s biofuel policies for the rising food prices, claiming more victims in the developing world than anywhere else. Only in a global forum and with redistribution are we able to feed the world.

The agricultural markets are not free, thus they malfunction. Heavy subsidies and tariffs have plagued and distorted the market mechanisms. A market person acknowledges many of the problems associated with the food prices, such as biofuels and climate change but proposes radically different remedies than the other worldviews.

A tangible proposition is made by a caring person. Eat locally produced and organic food and all the problems are over. It is the practices of today’s food industry which depletes soils, causes climate to change and harms harvests. The local knowledge of people can be harnessed and used so that agriculture can be sustained and provide for its local community.

Clearly, human beings all over the world are starving due to the food crisis. The causes and remedies however, depend on individual perception. A problematic point with the food crisis is its deep connection with high oil prices. As fuel becomes more expensive, so does production and distribution of food. Thus it is in this context imperative to understand the energy problem.

Is there a problem with oil?

Consider Europe, which imports nearly 80% of its oil from outside the bloc. The largest chunk comes from Russia and the Middle East. Some of the Eastern EU members are completely dependent on Russian oil. Adding to this, cars and trucks account for more than 70% of the oil used. Thus, in order for Europeans to roam around, they need oil from politically unstable regions. When diesel prices rose from 30 to 50 euro cent in 2007, French fishermen protested by blocking ports all around the French coastline. In summer 2008 a barrel of oil cost $130 at which point the fishermen added more ports and blocked the English Channel. What would happen if diesel prices goes up to, let’s say, €5/liter? According to a security person, security of supply is surely the biggest problem with oil.

“No, no, no” goes a solidarity person. The problem with oil is forth and foremost related to climate change, induced by humans. Worldwide transport accounts for nearly 25% of the carbon dioxide emissions causing climate change. Then we haven’t even included all other oil related emissions, such as heating and manufacturing. Climate change will hurt the poor parts of the globe disproportionately and cause drought, hunger, and flooding in already vulnerable regions. The fact that the West contributes to the lion’s share of the emissions, makes it a moral obligation to cut down on oil consumption.

“Ridiculous” argues a market person. The major problem with oil is that supply would have to meet demand, and if it doesn’t, prices will skyrocket. People are ingenious and entrepreneurial, meaning that if oil becomes too expensive or would run out, we invent an alternative. In the end technological breakthroughs such as fuel cells, carbon capture sequestration and energy efficiency will enable us to continue living in a society of mass-consumption.

Finally, for the caring person, oil is a normative problem. The immaterialist life is an ideal, creating a cleaner environment, better health and more peaceful surroundings. It is up to the local community to coordinate and create things such as car-free spaces and improve public transport. Caring persons are sometimes a caricature of a tree-hugger.

Again the case of oil shows how worldviews plays a paramount part in determining what types of problems and remedies the world should accept.

How to save the world

Causing mayhem to its own race seems unavoidable for humankind. We make war, we starve each other, and we enslave each other. However, in time of crisis, we seem to have a capability to come together. The mere complexity of the food crisis and the oil price’s causes and effects, makes scientists and policy makers tear their hair. In the end, it all comes down to individual perception of human nature, the natural environment’s resilience and our capacity to interact and adapt. Sustainability is the key (buzz) word for the human race to survive itself.

The Utrecht student symposia presented a whole range of solutions for the world’s largest issues. As they were based on the worldviews, the discussions led to fundamental rejections and approvals among the audience, however, all agreed that any strategy must incorporate the whole society and accommodate the diverging value systems.

An idea transcending almost all worldviews is a strong belief in new technology. Statements such as: “Technology and knowledge is fundamental to overcoming problems of oil scarcity”, “[measures] that both stimulate technologies that reduce CO2 emissions and favour the use of alternative sources of energy will be most helpful in dealing with energy security” and “In order to increase the efficiency of motorized transportation, it is inevitable to focus on a technological approach to counter the problem”, were common place in all strategies. For example; the “caring” group argued for a transition to electrical and hybrid public transportation. The “solidarity” group wanted inter-governmental coordination stimulating research and knowledge transfer. The “market” group noted the decline in research & development (R&D) and urged the facilitation of policies, creating incentives for these activities. Finally, the “security” group focused on hydrogen as a potential salvation in the quest for self-sufficiency. Thus far the interest in technology reconciled the different value systems.

The problem is how to achieve technological innovation. Should companies be forced to invest in clean technology via tariffs and taxes? Should citizens be irritated to leave the car and take the bus via measures making car driving and parking difficult? Lure, force or tempt; it all depends on your value system.

The trick is probably to combine the different levels. Take labeling as an example. Governments create a standardization system, which could be applied worldwide. This would appease the solidarity people in terms of international coordination. The system is used in industry as an incentive to “out-perform” their competition and thus gain market shares. This appeals to a market person. The choice to buy an environmentally friendly and energy efficient product might induce behavioral change, thus appealing to the caring person. And finally, the individual freedom to chose is preserved and you are still able to buy a regionally produced stove, which contains capital and resources within a region, liked by a security person. Whether real change can be brought by eco-labeling is questionable but it makes a good example on how worldviews does not have to be exclusive.

Will we save the world?

To rely on eco-labeling might be risky. It hasn’t proved itself to be a silver bullet up until this point. And maybe is that the major risk we face when dealing with people with different worldviews. The lowest common denominator effect results in lame political compromises, pleasing everyone but not solving the problem. Drastic solutions such as banning carbon emissions or even cars in a city always fall flat in face of economic growth. However, the Utrecht student conference shows how we need to restructure our thinking when dealing with immense problems and crises such as food, oil or climate change. The presentations proved that fanatics are as dangerous in the environmental debate as they are in the Middle East. If we want to solve the world’s problems and increase our capacity to respond to crises such as the food or oil crises, then we need to understand what people are saying, how they look at the problem, and what kind of solutions they propose. If not, feeble compromises are just going to make us wish that we did more, much earlier.

The Utrecht student symposia and the focus on worldviews proved to be an eye-opener for how complex the problems facing the world actually are. It also showed how problems are intrinsically interlinked which could spur new thinking. If only all could start off with the same problem definition, the prospect of saving the world comes much closer. It doesn’t make sense to only focus on the price of tomatoes in Italy. We need to incorporate oil, climate change, financial systems, trading systems, technology and global equity if any viable and sustainable solution is to be found.

*(In Scandinavian mythology Ragnarök refers to a series of major events, including a great battle foretold to ultimately result in the death of a number of major figures (including the gods Odin, Thor, Freyr, Heimdall, and the jötunn Loki), the occurrence of various natural disasters, and the subsequent submersion of the world in water. Afterwards, the world resurfaces anew and fertile, the surviving gods meet, and the world is repopulated by two human survivors., wikipedia)

Några av de vanligaste uttrycken en “klimatskeptiker” använder sig av är “skrämselpropaganda” och “alarmism”. Klimatförändringsdebatten skulle vara produkten av någon typ av övermäktig lobby med politiska och ekonomiska intressen som driver och styr hela klimatförändringsvetenskapen. Mot dessa krafter har mäktiga aktörer så som oljebolag, USA och Ryssland inte stått en chans. Klimatförändrings- förespråkarna är sannerligen smarta, otroligt mäktiga och organiserade. Kan det vara så att klimatförändringen faktiskt pågår och tillika är starkt påverkad av människans utsläpp av koldioxid?

Ett annat intressant inslag är hur förvånandsvärt många har blivit hobby-klimatforskare och spenderar timmar för att leta upp “fakta” som motsäger vad förra årets fredsprisatagare samt en samlad vetenskap påstår (de få som fortfarande förnekar människans inblanding är försvinnande liten. Det går att hitta liknande grupper när det handlar om Newtons lagar, Darwins naturliga urval och tobakens farliga biverkningar). De grabbar tag i minsta lilla trädgren och när denna bryts famlar de snabbt vidare efter en ny.

När nu DN rapporterar om hur metangas har börjat släppas ut från tundran tycks vetenskapsmännens och kanske en av de läskigaste processerna i hela klimatförändringen påbörjats. Inte hjälper det med rapporter om hur depåerna av metan och koldioxid är större än tidigare antaget. Att tundran skulle värmas upp och släppa ut de enorma mängder metan den innehåller tillhör samma kategori som att Gulfsströmmen skulle stängas av eller att all is i Arktis skulle försvinna. En sk positiv feedback loop är det som inträffar. Den farliga punkten som sedan kan inträffa kallas för the tipping point. I korthet betyder det att metan börjar släppas ut från tundran så den tinas upp. Denna enormt kraftfulla växthusgas hjälper till att höja temperaturen ytterligare, vilket i sin tur resulterar i att mer metan släpps ut då tundran ytterligare tinar. Vid en punkt driver processen sig själv (the tipping point) och människan kan inte mer än se på och försöka anpassa sig till vad som sker. Detta är kanske det värsta möjliga scenario för klimatförändringen. Processen är inte bara utanför vår påverkan utan sker också dramtiskt mycket snabbare. Detta kallar jag skrämselscenario utan någon som helst propaganda.

Som vanligt frågar jag mig hur dessa sk klimatskeptiker kan fortsätta med sitt otroligt oansvariga beteende. De meningar som börjar med “alla forskningsresultat jag har sett” (se ett axplock av sådana kommentarer här) är så otroligt irriterande. De som inleder en sådan mening måste helt ha missförstått FNs klimatpanels uppdrag, existens och resultat. Om man inte litar på dem, hur kan man då någon gång, någonstans tro på någonting som världens seriösa vetenskapsmän levererar? Klimatskeptikerna slutat i alla fall inte förvåna med sin enfaldighet.

Jag sitter och funderar på Rysslands formella erkännande av Abchazien och Sydossetien*. Efter flera års studier inom internationella relationer och ett gediget intresse av internationella skeenden så letar jag febrilt efter en trovärdig förklaring av Rysslands agerande. Rysslands officiella svar är att det inte hade något val än att erkänna separatistregionerna på grund ut av Georgiens agerande. Jag letar dock efter den “riktiga” anledningen till Rysslands agerande. Den just nu rådande inställningen verkar vara att Ryssland upplevt sig som förödmjukat sedan Sovjetunionens fall och vill återfå sin status som supermakt. Det låter så väldigt taffligt och var är logiken bakom? Menar man att krigandet och de otroligt stora ekonomiska och politiska risker Ryssland nu tar beror på sårad stolthet?

Först letar jag efter den geopolitiska logiken. Tillgång till Svartahavet är inte trovärdigt. Faktum är att inga viktiga landvinningar tycks göras alls. Ideologiska anledningar? Vi talar om marknadsekonomier som egentligen troligtvis skulle må bättre av att handla med varandra. Georgien har ju bland annat singlat upp som en betydande vinproducent för den ryska marknaden. Resurser då? Det verkar befängt att Ryssland skulle göra sådana drastiska drag för att säkra olja eller gasfält. De har inga problem med att sälja och utnyttja de resurser de redan besitter. Faktum är att Rysslands enorma resurser leder till komplicerade förhållanden där EU är beroende av rysk olja och gas, medan Rysslands hela ekonomi står och faller med energiexport för vilken EU betalar betydligt mer än andra konsumenter. Detta gör blocken till interdependenta. Nä, en sårad stolthet är konstigt nog den förklaring som ligger närmast till hands.

Man kan spåra Rysslands sårade stolhet ända tillbaks till Sovjetunionens fall. Putin har ju kallat det “den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet”. Under tiden har bombningarna av Kosovo 1999 skruvat om kniven i såret. Zbigniew Brzezinski skriver i senaste numret av TIME att den ryska administrationen aldrig helt accepterat de republiker som erkände sig självständiga efter Sovjet. Vidare menar författaren att de till och med ser dem som politiska hot. Nu verkar Georgien ha missbedömt situationen och lider nu under sviterna av den ibland benämnda “Kosovo-effekten“. Den innebar att separatister runt om i världen skulle få nytt mod i och med Kosovos erkännande. Av just den anledningen erkände aldrig Georgien Kosovo. Ironiskt nog verkar dess suveränitet få lida. Rysslands oproportionerliga användande av våld är kanske det sorgligaste i hela historien. Ryssland torde ha skrämt upp både Moldavien och Azerbadjan om de nu skulle få samma ideér som Saakasjvilis. Fler missbedömningar är kanske inte att vänta i den närmaste framtid. Vidare är händelserna dåliga nyheter för kanske främst Ukraina. En inflytelserik NGO menar till och med att EU borde skydda Ukraina. Ukraina och Ryssland har sedan tidigare ett ansträngt förhållande i energifrågor då Ryssland vid upprepade tillfällen stängt av tillflödet, officiellt på grund ut av uteblivna betalningar. Kanske farligare är de anklagelser som säger att Kiev bistod Georgien med vapen under oroligheterna. Andra mer nyliga händelser är USA och Polens överrenskomelse om vapensköldar som förargat Ryssland som anser det vara en återgång till kalla krigets logik. USA försäkrar om och om igen att sköldarna är till för andra hot, men faktum är att Ryssland har en poäng. Varför ska EU förarga Ryssland med att gå med på USAs krav på vapensköldar som kanske inte ens fungerar? Sedan kan man komplicera det hela med att Polens agerande tycks tyda på att de inte anser sig kunna förlita sig på EU i händelse av ryska aggressioner. Så vad borde nu hända?

Min blogg-kollega och vän Herr Engström skrev om vikten av att väst nu sätter ner foten. TIME artikeln på ämnet är inne på samma spår. Jag måste hålla med, men undrar hur det konkret skulle se ut. Hittintills vet vi att USA tränar Georgiens armé. USA och EU har skickat betydande summor pengar och förnödenheter till de krigsdrabbade områdena. Vidare, rapporterar EUObserver om att bland andra Sverige har föreslagit att man ska frysa de pågående avtals-förhandlingarna mellan EU och Ryssland, hålla Ryssland utanför WTO och slutligen att bojkotta vinter-OS 2014 som går av stapeln i Ryssland. G8 medlemskap och NATO-relationer är andra saker som nämnts. Ryssland svarar dock agressivt på dessa ideér och menar plötsligt att Ryssland inte behöver WTO. Det verkar tyvärr som om Ryssland har bestämt sig för att köra den hårda linjen mot väst. Läskigt är också att när USA skickar förnödenheter sjövägen till Georgien riskerar de stå öga mot öga med den Ryska marinen.

Situationen är på ytan farligt jämförbar med kalla kriget, fast ändå inte. Den ekonomiska integrationen är betydande, speciellt mellan EU och Ryssland. Den ideologiska schismen är borta. Ryssland är idag en, mer eller mindre, fungerande marknadsekonomi. Revolutionen av kommunikationsmedel i och med internet borde försvåra den propaganda som ofta karektäriserade det kalla kriget. Den geopolitiska situationen är klart mer komplex än de block som utgjorde kalla krigets parter. Detta borde försvåra en återgång till blockpolitik.

Min slutsats är att den sårade stolheten hittintills tycks vara den (osannolika) orsaken till Rysslands agerande. Jag har svårt att godta den och väntar spänt på om det dyker upp en mer logisk förklaring. Jag ska spåna vidare men tror den kommer hamna mer åt en oväntat stark vilja hos ryssen att etablera en multipolär ordning med Ryssland som stark aktör med Kina och USA (kanske också EU) som främsta konkurrenter.

*(stavningen skiljer sig åt beroende på var man läser, jag valde vår utrikesministers senaste blogginlägg på ämnet som referens)

Ryssland måste stoppas
Det verkar som att Ryssland under måndagen närmar sig huvudstaden Tiblisi och de rykten som säger att Ryssland strävar efter att omkullkasta den georgiska regeringen med president Micheil Saakasjvili i spetsen kan mycket väl vara sanningsenliga. Redan tidigare var det ryska svaret på de georgiska anfallen mot separatister bortom alla rimliga proportioner och Rysslands inkräktande på den georgiska suveräniteten måste stoppas.

Det är alldeles uppenbart att Ryssland tar tillfället i akt att testa vilja hos Georgiens försvarare. Än så länge har såväl EU och USA visat sig vara oförmögna eller ovilliga att stoppa den ryska marschen och styrkedemonstrationen. Visserligen är orden hårda men frågan är vilken effekt ord verkligen har på Vladimir Putin, som säkerligen är den som håller i de ryska tåtarna.

Jag förespråkar inte en militär vedergällning från EU eller NATO, men samtidigt är jag rädd att hård makt är det enda språk Putin idag vill förstå. 10 000 NATO-soldater i Tiblisi skulle kunna leda till ett krig mellan två av världens supermakter, men mer troligt skulle det innebära ett snabbt ryskt tillbakadragande. Men det vore onekligen ett högt spel att spela.

Att inte ingripa beroende på att det Ryssland som står på andra sidan kan synas förnuftigt, men någon gång måste foten sättas ner och näven slås i bordet. Ryssland testar i dagarna gränser och om gränsen inte går i Georgien och frågan var den går. Går den i Ukraina, Estland eller Lettland?

Värdet av EU:s och USA:s stöd
Det är när saker är som besvärligast ens vänskap sätts på prov. Det finns flera länder i forna Östeuropa som ser goda relationer med de så kallade euroatlantiska säkerhetsstrukturerna som en garanti för landets säkerhet. Vad innebär det för dessa länder om dessa skyddande strukturer visade sig vara oförmögna att skydda när det verkligen behövs? Devalveras värdet, eller blir kringliggande stater än mer ivriga att på allvar inkluderas i de euroatlantiska säkerhetsstrukturerna? Personligen tror jag att länderna får sig en tankeställare. De har varit ivriga länge. Nu riskerar de bli desillusionerade.

Städningen av EU:s bakgård
Förvisso har USA intressen i Georgien som innefattar såväl pipelines som militärbaser, men det är på EU:s bakgård som kriget förs. EU handlar främst om ”soft power” och är världens främsta användare av sådan. Men för att vinna den respekt som krävs för att vara den enhetliga stormakt EU vill och borde vara krävs också möjligheten att kunna använda sig av, eller åtminstone hota med, ”hard power”. USA har båda sina militära händer upptagna. EU har chansen att agera snabbt och förhoppningsvis kan Georgien göra Makedonien sällskap som framgångsrikt exempel på direkta och akuta fredsskapande insatser.

Saakasjvilis missbedömning
Det går inte att diskutera frågan i Georgien utan att diskutera presidents Saakasjvilis uppenbara missbedömning av den ryska reaktionen. Möjligen missbedömde han också stödet från EU och USA. Den ryske FN-ambassadören Vitalij Tjurkin gjorde under gårdagens möte i FN:s säkerhetsråd en långsökt koppling till hur Saddam Hussein fullständigt missbedömde vad den amerikanska responsen skulle bli på invasionen av Kuwait. Är det måhända så att Saakasjvilis agerande av USA anses som så klumpigt att de helt enkelt låter ett ryskframtvingat regeringsskifte ske? Otänkbart är det inte, men ett Georgien som lyder under Ryssland vore hårdsmält för USA, såväl geopolitiskt som symboliskt.

För den intresserade rekommenderas UN-webcast från säkerhetsrådets möte (kanske främst de sista 10-15 minuterna) under söndagskvällen, likaså de efterföljande uttalande till media från USA och Ryssland. Diplomati när den är som mest intressant och lättillgänglig.

Dock får aldrig konflikter likt dessa reduceras till diplomatiska spel och något intressant för den utrikespolitiskt intresserade att fundera i kring. Människor dör, förlorar sina hem och drivs på flykt. Precis som vanligt i krig. Den här gången är dessutom CNN på plats.

I en rapport som the Guardian rapporterar om skrivs det om att biobränsle ligger bakom 75% av prisökningen på mat världen över. Det är avsevärt mer än de 3% som Vita Huset tidigare framhävt. Nyheten kommer efter en strid ström av NGOs och andra källor som ifrågasatt satsningen på biobränsle. EU verkar redan ta situationen på allvar och talar om att tolka om sina tidigare satta mål på 10% biobränsle och istället nämna “förnybara bränsle”. En policy-förändring kanske är att förvänta sig. Även om avtalen med Brasilien, världens största etanol producent, är under förhandling. En positiv aspekt är dock att det främst är konverteringen av majs som ställt till det för matpriserna. Sockerrör, som odlas i Brasilien, nämns inte som en problematisk gröda i rapporten. Hur som helst. I grunden finns en mer problematisk situation. Nämligen kopplingen mellan miljö, ekonomi och social utveckling.

Den omedelbara risken är att vårt samhälle inte ser den farliga cirkel som kontroversen kortsiktighet vs långsiktighet kan åstakomma. Vi har här tidigare diskuterat hur man kan koppla klimatförändringar med dagliga situationer. Enligt rapporten: matpriserna har ökat pga majs blir bränsle istället för mat. Detta har lett till att 100 miljoner människor är försatta i fattigdom vilket leder till problem och till och med upplopp världen över. Människor dör i sviterna av ökade matpriser. Detta är det första en regering och en omvärld bör fokusera på.

Fattigdom leder till mer miljöförstöring, biobränsle demoniseras och faran är att kampen mot klimatförändringarna åsidosätts. Den absolut största risken är att det momentum som nu finns för att få ner utsläppen av växthusgaser försvagas. Människoliv är viktigare än att rädda miljön. Absolut. Men om man inte ser kopplingen mellan å ena sidan matpriser, och andra sidan, miljöförstöring, minskade skördar, fler och kraftigare naturkatastrofer, ökenutbredning, torka, regnfall osv, så förstår man inte världens ekologiska-socioala-ekonomiska system. Om kampen mot klimatförändringarna åsidosätts varje gång vi möter en naturkatastrof, mat- eller oljekris så finns det inget hopp om att klara av framtida utmaningar.
Som vanligt när det gäller miljö så krävs det direkta åtgärder för att nå långsiktiga mål. Vad som är positivt med majs-till-bränsle debatten är att det inte alls är klart om konverteringen leder till en nettominskning av utsläpp och energianvändning. Med detta menas att kanske blir resultatet av matkrisen att man fokuserar på bättre metoder för att minska utsläpp än biobränsle som bygger på mänsklig föda.

I slutändan är det tydligt att vi kommer möta flera stora hinder i kampen mot klimatförändringen. Det viktigaste är dock att vi inte tappar fokus utan hittar innovativa lösningar som kan gynna alla parter.

Uppdatering: På Yale Environment 360 hittar jag denna artikel om hur Kenya omvandlar orörda delta till sockerrörsplantager. Ännu en gång möts ekonomisk, social och miljöutveckling i en ojämn kamp. Än en gång visar samtiden på hur beslut får långtgående effekter för människor och andra arter långt ifrån den demokratiska processen i vilken besluten är tagna. Än en gång kommer kortsikthet före långsikthet och miljön (därmed människan) förlorar igen…

Den 23 juni antog säkerhetsrådet ett ordförandeuttalande där våldsamheterna i samband med valkampanjerna fördömdes. Även den inhemska regeringens aktioner som förnekat den politiska oppositionen rättigheten att kampanja fördömdes. Uttalandet benämndes av Rapports utrikespolitiska kommentator Bo-Inge Andersson som urvattnat och mesigt. Jag skulle kalla det en bra början.

Säkerligen fanns det från början ett utkast som i än starkare ordalag fördömde Zimbabwes regering. Men uttalandet var i min mening en relativt stark markering, och i viss mån anmärkningsvärd, då ett ordförandeuttalande, till skillnad från resolutioner, kräver konsensus. Detta innebar alltså att Kina gick med på att fördöma en regering endast utifrån dess inrikespolitiska agerande, något som är mycket ovanligt. Det innebar också att Sydafrika, vars president sagt om Mugabe att han är som en familjemedlem och vars FN-ambassadör förra året hånfullt skrattade åt en briefing i säkerhetsrådet om den humanitära situationen och förklarade för media att säkerhetsrådets uppgift inte var att skapa arbetstillfällen, fördömde grannstatens agerande. Uttalandet innebar också frågan nu officiellt finns på säkerhetsrådets agenda och att frågan därför enklare kan tas upp igen.

Amerikanskt förslag om sanktioner
Så har nu alltså skett. Den amerikanske FN-ambassadören Zalmay Khalilzad förklarade för media tidigare idag att USA lagt fram ett resolutionsutkast som bland annat riktade sanktioner mot de ansvariga för den politiska legitimitetskris som enligt Khalilzad råder i Zimbabwe. Ett vapenembargo ska också finnas med. Khalilzad hyste förhoppningar om att en omröstning kunde ske nästa vecka.

Det är uppenbart att det inte är någon enkel uppgift att nå de nio ja-röster som krävs samtidigt som Kina, i viss mån Ryssland övertygas om att inte rösta nej. Jag tycker ändå att USA gör helt rätt som lägger fram resolutionen och därmed sätter press på såväl övriga medlemmar som Robert Mugabe.

Kina har visat sig ovilliga att lägga in sitt veto mot resolutionsutkast och väljer hellre att lägga ner sin röst. Detta kan bland annat härledas till en ovilja att framstå som ensam sabotör, vilket har en negativ effekt på Kinas rykte i det internationella samfundet. Kina har trots allt, tvärtemot flera förutsägelser, givit sitt tysta medgivande till såväl att situationen i Darfur remitterades till internationella brottsmålsdomstolen (ICC) som att fredsbevarande styrkor sändes till samma region. Ej heller bör upprättandet av Hariri-tribunalen, utan den Libanesiska regeringens officiella godkännande förglömmas. Att godkänna en resolution som främst grundar sig på en regerings agerande i samband med ett val är kanske ännu ett steg att ta för Kina, det behöver inte vara ett omöjlig steg.

De nödvändiga nio ja-rösterna
I just denna fråga har dock Kina trumf på hand i det att de inte nödvändigtvis behöver lägga in sitt veto vid omröstningen. Såsom rådet nu är sammansatt är det inte säkert att USA får ihop de nio ja-röster som krävs.

Om vi utgår från att Kina tillsammans med Ryssland lägger ner sina röster krävs det alltså att fem ytterligare medlemmar låter bli att rösta ja. Jag lokaliserar snabbt två – Sydafrika och Vietnam. Sydafrika har förvisso skärpt tonen mot Zimbabwe men lär knappast rösta för en resolution som innebär sanktioner mot Robert Mugabe. Utan att ha någon särskild koll på Vietnams utrikespolitik kan jag tänka mig att de går vart den kinesiska handen pekar. Därför lär inte heller Vietnam röstar ja.

Följaktligen krävs det endast tre ytterligare icke-ja-röster. Indonesien har tidigare varit skeptiskt till resolutioner som i deras ögon rör inrikespolitiska skeenden och kan säkerligen så vara även nu. Utav de två afrikanska staterna får Burkina Faso anses som den mest tänkbara ja-röstaren, även om det på intet sätt är uppenbart. Burkina Faso är därmed något av en nyckelstat om Kina och Ryssland jagar en lösning där de inte behöver använda sin vetorätt. Libyen är den tredje afrikanska medlemmen och även om Khaddafi på senare tid antagit en vänskapligare ton mot väst får chanserna till en ja-röst ses som relativt små.

Mitt utgångstips är att det inte blir någon antagen resolution. Skulle det blir en sådan kan Bo-Inge Andersson säkerligen återanvända sitt intetsägande och plattitydfyllda manus. Det kommer vara urvattnat, men ändå ett stort steg framåt för i vilka frågor säkerhetsrådet ska agera. Och en föraning om att det goda till slut kanske kan segra, även om de onda till antalet är fler.

För de som vill läsa initerat och något mer mångfacetterat om hur det internationella samfundet hanterar Zimbabwe än vad som är brukligt i svensk media rekommenderas förra veckans nummer economist varmt. Egentligen rekommenderar jag alla nummer av economist och hoppas att ni har tid att läsa.

Al Gore behandlar nu kapacitet och vad som måste ske för att vi ska kunna tackla klimatförändringen. För de klimatförändringsförnekare som finns kvar beskriver han kort de argument som behandlar solvariationer. Lyckligvis släpper han dock den faktaförklaring som nu torde vara onödig. De som fortfarande driver sina ofta konspiratoriska teorier om forskningens äkthet har ingen trovärdighet kvar. Skönt är det. För det är en väldigt oansvarig linje att förespråka. Al Gore behandlar nu istället det demokratiska kapacitetsbyggandet som måste tillkomma för att vi effektivt ska kunna bemöta klimatproblematiken. Det har skett en diskursiv förändring från att behöva förklara den tydliga faktan som en absolut majoritet av världen forskare förmedlar, till en aktionsretorik. Denna argumentation går även att skönja i den bredare klimatförändringsdebatten. En förändring som är väldigt produktiv.

Al Gore föreslår kolskatter. En vanlig metod som ofta nämns av ekonomer som det bästa sättet att behandla miljöproblem. Det market failure som möjliggör många miljöproblem är just att dessa anses vara externaliteter. Det betyder att staten bör ta hand om dem. Detta kan givetvis inte staten klara av längre. Istället borde priset på en produkt även reflektera den miljöpåverkan den har. En riktigt intressant tanke. Al Gore gör, enligt mig, en välkommen insats då han faktiskt pekar på praktiska åtagande som han anser möjliga. Istället för att bara säga “vi har ett problem och vi måste förändra oss” så gör han sig visserligen mer sårbar för diverse retoriska attacker. Han, om någon, verkar dock mer än beredd att ta sig an den kritik som möjligvis kan komma fram.

Som vanligt är Al Gore en fenomenal talare. Om något så lite väl “amerikansk” men 30 minuter är väl spenderade med hans nya slide show. Titta och njut!

Obamas svar går i stort ut på att han välkomnar en säkerhetspolitisk debatt med republikanerna. Han pekar på hur republikanerna har en del att förklara gällande sin egen förmåga att försvara sitt land och föga förvånande pekar han på kostnaderna i Irak och oförmågan att hålla tillbaka Taliban i Afghanistan. Han framhåller också att det land som gjort de största strategiska vinsterna på USA:s invasion av Irak är grannlandet Iran. I denna analys har Obama helt rätt - det är alldeles uppenbart att maktbalansen i regionen är rubbad och det är inte enbart Israel som fruktar Irans ökade styrka, inflytande och möjliga försök att införskaffa kärnvapen. Såväl Saudiarabien som Turkiet hyser oro över Irans ambitioner.

Det problematiska är att Obama sedan återigen talar om tillbakadragandet av de amerikanska trupperna, gärna ett snabbt sådant, och han blir därmed något motsägelsefull. Ett snabbt tillbakadragande främjar den amerikanska säkerheten i så motto att färre amerikaner dör. Men om det anses finnas ett amerikanskt intresse att begränsa den iranska makten i regionen är knappast ett snabbt tillbakadragande med motiveringen att det pågår ett inbördeskrig i Irak som USA inte kan vinna rätt väg att gå.

Jag ser gärna att USA:s näste president heter Barak Obama, därför ser jag också gärna att han vinner den säkerhetspolitiska debatten mot John Mcain, så som han själv säger att han ska. Frågan är om han verkligen klarar det?

När Iran ändå är på tapeten. Lika mycket som Hizbollahs styrkedemonstration var ett bevis för vilken väpnad gruppering som är starkast i Libanon, lika mycket var det ett bevis för hur Irans inflytande växer sig allt starkare.