Oscar Widerberg redogjorde häromdagen för situationen Sudan och krisen i Darfur och mitt i all hopplöshet riktar han också kritik mot det internationella samfundet för dess ignorans av frågan. I en TT-intervju igår svarade den numera före detta ordförande för FN:s generalförsamling, Jan Eliasson, på kritiken (kanske inte just Widerbergs kritik, men dock). Eliasson pekar på att det stora problemet efter den resolution som skulle innebära 17 000 internationella soldater i provinsen är den sudanesiska regeringens ovilja att släppa in internationella styrkor. På samma tema höll FN:s generalsekreterare Kofi Annan i måndags ett tal inför FN:s säkerhetsråd där han förklarade situationen som akut. Han vädjade till den sudanesiska regeringen att acceptera utländska styrkor, men vädjade samtidigt till omvärlden att hjälpa honom med denna övertalning. Han förklarade att detta var ett test för säkerhetsrådets effektivitet och auktoritet och deras solidaritet med människor i nöd. Representanter från flera stater förklarade likt Annan att ett ingripande av det internationella samfundet är nödvändigt. De var också överens om att en FN-styrka enbart skulle äntra landet efter ett godkännande från den sudanesiska regeringen.
Sudans FN-ambassadör, Yassin Abdelsalam, menar att den sudanesiska regeringen är öppen för fortsatta diskussioner med FN:s säkerhetsråd, men att säkerhetsrådet inte tagit den inhemska regeringens stabiliseringsplan i beaktande utan istället valt en fortsatt diplomatisk konfrontation.
Det korta referatet berör aspekter som till olika grad är problem för FN:s effektivitet. Grunden är givetvis den så högt skattade suveränitetsprincipen. FN vill inte tvinga in soldater i en stat, utan ska vänta på ett godkännande. Den rätt säkerhetsrådet genom kapitel 7 har att använda sig av väpnade styrkor används visserligen i resolution 1706, men det ska ske med Sudans godkännande så att dess suveränitet inte kränks.
Här finns två frågor som jag anser måste lösas för att FN skall kunna agera kraftfullt och effektivt. För det första kan man fråga sig hur länge en stat skall räknas som en suverän stat. I regionen Darfur har den sudanesiska regeringen uppenbart tappat makten, man har inte längre det för staten så speciella våldsmonopolet. Är den sudanesiska staten verkligen en suverän stat med makt över hela sitt territorium? Det har diskuterats om staters skall kunna fråntas sin rätt att vara stat. Just i Sudans fall skulle det kanske inte vara aktuellt, men fråga om vad en stat ska vara för att kallas suverän bör diskuteras.
Den andra, och kanske mest uppenbara frågan, är givetvis den om varför FN skall vänta på ett godkännande av den sudanesiska regeringen för att agera. Människor dör och alla vet om det. Men den inhemska regeringen kan inte svälja sin stolthet utan skriker likt en trotsig femåring att de kan själva. Man kan säkerligen argumentera för, och det lyser till viss del igenom i Abdelsalams uttalande, att Sudan inte vill bli behandlade och tillrättavisade som den femåring jag nyss pratade om. Man kan ju fråga sig om de beter sig som en femåring för att de behandlats som en sådan, eller om de behandlas som en femåring eftersom de beter sig så.
Såsom situationen ser ut i detta specifika fall vore det naturligtvis önskvärt att den sudanesiska regeringen accepterar hjälp från FN, i annat fall bör FN-styrkor intervenera mot den sudanesiska regeringens vilja. Vad ett sådant beslut från FN skulle innebära för FN:s legitimitet är svårt att sia om, skulle det ses som ett tecken på handlingskraft eller skulle det vara starten på ett FN som godtyckligt intervenerar mot staters vilja? Någonstans i alla teoretiska och filosofiska diskussioner om staten och FN tycker jag att det också borde finnas plats för en diskussion om värdet i att rädda människors liv.
Andra bloggar om: Darfur, FN, Suveränitet
