Det kalla kriget har tagit slut för länge sedan, nedrustningen mellan de två stormakterna har pågått ännu längre. Trots detta är kärnvapenfrågan i högsta grad aktuell. Men vad beror det på? Finns det skäl att anta att den gamla realistiska sanningen om att motpartens upprustning måste leda till en egen upprustning existerar? Råder det ett klassiskt säkerhetsdilemma mellan USA och Nordkorea/Iran?
Nordkorea förklarade i dagarna att man är redo att starta provsprängningar av kärnvapen. Iran har meddelat att man inte har några planer på att avsluta sina ”nuclear activities”. Dessa båda stater förstår naturligtvis att detta komma leda till omvärldens fördömande, med sanktioner och utfrysning ur internationella samarbete som följd. Ändå finner båda staterna det mödan värt att fortsätta att sätta sig upp mot etablissemanget. Varför?
Man kan givetvis se det som ett resultat av två ledare med bristande empati för den egna befolkningen, men som har ett desto större behov av bekräftelse. Dock är det inte denna förklaring som figurerar bland världens övriga ledare och som rapporteras om i internationell media. Istället ses detta som ett resultat utav de båda staternas/ledarnas vilja att tillförskaffa den egna staten mer makt.
Denna uppfattning om Iran och Nordkorea och kring deras intentioner är ju omöjlig att säkerställa utan får antas bygga på en föreställning om de båda staterna. Denna föreställning grundas till exempel på deras avvikande ideologi vilket gör dem till stater som inte ryms i den ”demokratiska identiteten”, något som kan antas leda till en ökad grad av misstro från dem som uppfattar sig själva som bärare av en demokratisk identitet. Denna misstro, naturligtvis tillsammans med de internationella normer som förbjuder införskaffande av kärnvapen, gör att de båda staterna måste stoppas på något sätt. Detta eftersom man i och med denna misstro antar att eventuella kärnvapen skall användas till att attackera omvärlden med.
Om vi för ett ögonblick vänder på resonemanget och försöker tänka oss in i Irans och Nordkoreas situation. Vi får anta att de ser exempelvis USA som sin stora fiende. Inte heller de kan avläsa motpartens intentioner. Då Iran och Nordkorea förmodligen anser sig ha skilda identiteter och mål jämfört med USA, råder det misstro gentemot USA. Till detta kan läggas den historiska kontext som visar att USA sedan 2001 invaderat två stater som på något sätt ansetts ha mål oförenliga med de amerikanska. Med detta i åtanke är det inte otänkbart att både Kim och Ahmadinejad har vaknat upp mitt i natten med tanken att deras land står näst på tur. Då ingen kärnvapenstat någonsin anfallit en annan kärnvapenstat är det en relativt smart försvarsåtgärd att skaffa sig egna kärnvapen.
Här står vi alltså då med stater som inte vet vad den andra har för intentioner och som tack vare skilda ideologier och historisk kontext misstror varandra. Då vill alla fall jag ställa mig frågan; tänk om det är så att USA inte tänker tanken att anfalla vare sig Iran eller Nordkorea? Då slänger de båda staterna ut abnorma summor på att skaffa kärnvapen, pengar som skulle komma betydligt bättre till pass inom andra sektorer i landet. Tänk om det är så att vare sig Iran eller Nordkorea har några som helst intentioner att använda sina kärnvapen i attacksyfte? Då använder USA alldeles förfärligt mycket energi och pengar åt att oroa sig i onödan.
Vad har skapat denna misstro?
