Bombsäkra optimister tvekar om Iran
Den tillbakadragna järnridån har länge beslöjat frågan om kärnvapen och spridningen av dem samma. Nu tycks de åter vara på tapeten och ämnet toppar dagordningen när världens ledare samlas för att tala om internationell säkerhet. Givetvis är det lätt att argumentera för att det är Irans och Nordkoreas (framgångsrika) ambitioner att anskaffa sig dessa vapen som väckt denna plötsliga uppståndelse och enhälliga fördömande - men mot bakgrund av våra erfarenheter från efterkrigstidens kärnvapenkapplöpning är det inte fullt så självklart att det endast är detta som ligger till grund för den nyfunna rädslan för bomben.
Frågan om “ickespridning” har alltid varit en polemik mellan vad som brukar betecknas som optimister och deras pessimistiska kontrast. Att vara optimist i sammanhanget innebär att samma spelteoretiska regler som tillämpades under supermakternas tuppspel kan anses vara applicerbara på samtliga kärnvapenrelationer. Kort och gott anses ömsesidig säkerställd förstörelse vara den mest krigsavhållande balans som kan uppstå i ett annars dynamiskt internationellt system, men även i de fall där ömsesidigheten kan ifrågasättas verkar vapnen så avskräckande att användandet därav är praktiskt otänkbart. Eller hur är det nu i “den nya världen”?
Pessimisten för ett motsatt, om än lika matematiskt, resonemang och menar att sannolikheten för en kärnvapenincident har ett exponentiellt förhållande till antalet kärnvapen och kärnvapenmakter i världen. En sorts fatalism som säger oss att kärnvapen är olyckor som väntar på att hända, att varje bomb är en fara och varje innehavare ett potentiellt hot mot oss alla. Spridningen av kärnvapen bör därför i alla lägen motverkas och vi bör tillägna stora diplomatiska resurser för att göra det - vi kan heller inte utesluta än kraftigare medel. Ofta får Israels bombning av den irakiska kärnreaktorn i Osirak (1981) utgöra ett exempel på hur en skurkstat framgångsrikt förhindrades fullfölja sitt kärnvapenprogram. Optimisten skulle kanske här inflika att dagens Irak inte heller är ett lysande exempel på kärnvapenfria staters fredliga tillvaro och överlevnad.
Regimer söker kärnvapen för att trygga sin fortlevnad. Den enda tänkbara situation där användandet av kärnvapen mot en kärnvapenmakt kan realiseras är när en regim dukar under på grund av externa påtryckningar från en annan - en tes baserad på ansatsen att alla regimer strävar efter överlevnad. En stat som använder sig av kärnvapen under några andra omständigheter kommer även den upphöra, om inte som ett resultat av en direkt vedergällning, så från omvärldens fördömanden och repressalier. Tankemönstret härstammar från en svartvit kallakrigsstrategi men rymmer fortfarande en viss logik. Det är nämligen högst osannolikt att länder som söker kärnvapen idag gör det av expansionistiska eller aggressiva skäl - de gör det därför att de upplever ett existentiellt hot - verkligt eller föreställt. Den iranska regimen är smärtsamt medveten om sin egen utsatthet och fruktar, med rätta, för sin egen överlevnad. Så vad av detta enhälliga fördömande av landets kärnvapenambition om vi vet att det är i defensiva syften?
Det finns egentligen tre anledningar till att motståndet mot Irans kärnvapenprogram uppträder så unisont som det gör; en folkrättslig, en strategisk och en spelteoretisk. Den förstnämnda är uppenbart en del av den diplomatiska retoriken och i förlängningen en fråga om antispridningsavtalets och det internationella samfundets trovärdighet. En fortsatt spridning av kärnvapen skulle allvarligt ifrågasätta FN och IAEA’s förmåga att implementera sina traktat och därmed underminera den folkrättsliga, och pessimistiska, strävan efter en minskning av världens samlade kärnvapenarsenal.
Strategiskt finns det ett intresse av att bibehålla Iran utanför världens kärnvapenparaplyer av den enkla anledning att regimens fortsatta överlevnad på flera håll inte är önskvärd. De som förespråkar ett regimskifte i Iran, och samtidigt menar att det är fullt möjligt att åstadkomma, tillhör generellt det optimistiska läget. Även om det inte bör betraktas som en implikation är båda ståndpunkterna sprungna ur en maktcentrerad skolbildning och därmed besläktade. Vi kan här konstatera att det finns något av en intressekonflikt inom den optimistiska skolan som av tradition eftersträvar balans men i det aktuella fallet tycks föredra förändring. Pessimistens ställning förblir oförändrad och anser att, vare sig regimen är önskvärd eller ej, den inte bör tillåtas skaffa sig kärnvapen då detta alltid skall betraktas som ett hot.
Den mest intressanta anledningen är dock att allt fler “optimister” efter 11 september har fått en spelteoretisk variabel att ta i beräkningen som inte fanns där under det kalla kriget. Vad händer om det inte är en regim som har bomben - och tänk om dess primära intresse inte är överlevnad? Redan under efterkrigstiden spekulerades det om “suitcase bombs” och vilken betydelse dessa skulle ha för ett stundande kärnvapenkrig och förmågan att slå först. När supermakterna väl nått förmågan till ömsesidig garanterad ödeläggelse kom denna frågan på skam eftersom det aldrig skulle spela någon roll vem som slog först. Attacken mot Manhattan och Washington, och den “biologiska krigföringen” i dess följe, påvisade med all önskvärd tydlighet att inte endast stater kan vålla skada av militära proportioner. Skulle dessa personer, om de givits möjligheten, tvekat att använda kärnvapen? En hypotetisk fråga som fått optimisterna att ifrågasätta sina grunder. För hur kan en attack utan uppenbar avsändare vedergällas - vems ödeläggelse ska garanteras?
Pessimisterna har tagit poäng genom att påvisa en anomali i den spelteoretiska sanningen att kärnvapen aldrig kommer att användas mot andra kärnvapenmakter - det är nämligen inte säkert att det är en kärnvapenmakt som står som avsändare. Problemet har givetvis förts på tal tidigare, men innan 11 september var det ingen som tog hotet på allvar. Vidare skulle det aldrig vara något problem att härröra vapnet till någon av de få fientligt sinnade kärnvapenmakter som tillhandahållit bomben och därmed skulle problemet med vedergällning vara ur världen - bokstavligen talat. En sådan urskiljning skulle vara betydligt svårare i en värld med flera små kärnvapenmakter.
Anledningen till det enstämmiga fördömandet av Irans strävan efter kärnvapen är således en unik sammanstrålning av flera variabler som alla, i alla lägen, talar emot en sådan utveckling. Till skillnad från situationen mellan Indien och Pakistan finns det ingen egentlig strävan efter att bevara den iranska regimen, den är heller inte betrodd. Så länge Iran använder organisationer som Hizbollah som utrikespolitiska verktyg finner omvärlden inga som helst garantier för att vapnen inte kommer att hamna i fel händer. Folkrättsligt har det redan investerats för mycket i arbetet att motverka Iran för att det ska kunna tillåtas bli en ny kärnvapenmakt - om de ansträngningar som gjorts inte förmår motverka den utvecklingen skulle det innebära döden för antispridningsavtalet och då har vi flera kandidater ståendes på tur för att ansluta sig till den exklusiva skaran. Japan har, av uppenbara anledningar, alltid vart en av antispridningsavtalets främsta förkämpar men skulle avtalet haverera har landet mycket stora depåer klyvbart material som med lätthet skulle förvandlas till en av världens större kärnvapenarsenaler. Någonting som Kina inte skulle se med ro på. Brasilien som vill bekräfta sin särställning bland de sydamerikanska länderna skulle förmodligen göra samma sak. Iran riskerar således bli startskottet för en ny kärnvapenkapprustning.
Den diplomatiska dragkampen om Iran är långt ifrån över och att i dagsläget förvänta sig en lösning motsvarande Osirak är att ge den amerikanska krigsmakten alldeles för stort förtroende (och någon annan är överhuvudtaget inte i stånd att göra det). Israel kunde 1981 med två stridsflyg ta sig över den jordanska öknen, spränga den Irakiska reaktorn och där med försäkra sig om att landet inte lyckades framställa kärnvapen - de iranska faciliteterna har konstruerats efter den erfarenheten och en preventiv attack skulle kräva betydligt mer än så. Vi bör istället fokusera oss på de två mest realistiska lösningarna; diplomati eller regimens sönderfall. Det sistnämnda är någonting som den amerikanska informationskrigföringen syftar till och miljoner och åter miljoner spenderas på att sända propaganda in i landet för att underminera regimens politik och mana till revolution. Personligen kan jag inte hoppas på annat än att frågan får en snar, och för folkrätten gynnsam, lösning. Problemet stjäl onekligen oerhörda resurser från andra och, för enskilda individer, betydligt viktigare frågor; världsfattigdom och sjukdomar skördar en oavbruten ström av liv oavsett vilken fråga som återfinns högst på den internationella säkerhetsagendan. Det ensidiga fördömandet är därför ett steg framåt och jag välkomnar alla kärnvapenoptimister som nu vänder i sina övertygelser. Själv förblir jag obotligt pessimistisk och tror på en värld utan kärnvapen.