Drygt nio månader har gått sedan tre detonationer ryckte rofyllda Medina Dahab – Guldstaden – ur sin slumrande tillvaro. Det var också den tredje mer omfattande attacken mot Sinais växande turistnäring de senaste två åren. Genom, numera, väl invanda fiendebilder riktade omvärlden genast sina blickar mot internationella terrornätverk och över en natt hade Dahab blivit en bricka i spelet – en skådeplats för det globala kriget mot terrorism. Kriget vars konsekvenser allt som oftast behandlas i termer av systemförändringar och normöverträdelser – kanske alltför sällan som en mängd utdragna mänskliga tragedier.
(Texten som följer är baserad på observationer och tankar från den tid undertecknad bodde och levde i ”guldstaden”. Orden och iaktagelserna är helt mina egna och skall inte förväxlas några övriga källor – i händelse av motstridiga uppgifter står ord mot ord tills dess jag bevisats fel, där kommer även mitt ord lämnas oförsvarat).
Spelet
Det ligger i den egyptiska statens intresse att nedtona alla eventuella kopplingar mellan den senaste tidens politiska våld på Sinaihalvön och, i första hand, al Qaida. President Mubarak har många gånger lovordats för sin engagerade (och hänsynslösa) jakt på organisationens mujahider i landet och beskyller istället inhemska islamister för att med våld vilja motverka moderniseringen av regionen.
Den israeliska säkerhetstjänsten, och andra med motsatta intressen, sprider information som påvisar kopplingar mellan en rad mer eller mindre löst sammanhållna grupperingar i Sinais norra och mellersta regioner och redan kända Wahabbistiska nätverk i Saudiarabien med mer direkta kopplingar till ”basen”.
Även om den officiella lägesbeskrivningen bör begrundas med viss försiktighet tyder det mesta på att dådet hade en lokal förankring och är kopplat till en ojämnt fördelad tillväxt och etnisk segregation. Bakom ridåer av massarresteringar och dissinformation är det dock, för utomstående, omöjligt att skapa sig en fullständigt sanningsenlig överblick, då det finns för många starka men motstridiga viljor.
Årtionden av undantagstillstånd har kväst samhällets kritiska röster och kuvat dess medborgare till att uttrycka sina politiska åsikter endast under stort förtroende och innanför hemmets trygga väggar. Väl där framgår snart individernas smärtande medvetenhet om landets situation, frihetens frånvaro och hatet mellan samhällets olika medborgargrupper.
Sinais beduiner vars identiteter fortfarande är starkt bundna till de nomadiserande folkgrupperna på och kring den arabiska halvön upplever ett stort förtryck från den egyptiska staten och en lika påtaglig misstro från dess medborgare. Även om fabliska liknelser är vanligt förekommande i det arabiska språket är de likväl farligt dehumaniserande – ormar är den kanske mest förekommande allegorin och anspelar på samma förrädiska karaktärsdrag som i vår bibliska tradition. Omvänt beskrivs egyptierna som tjuvaktiga och svekfulla av beduinerna.
Brickan
I en landsdel präglad av hög arbetslöshet och få inkomstkällor har turismen blivit en välexploaterad tillgång och broschyrresemål som Sharm el Shaik, även det våldsdrabbat, vräker sig vulgärt upp ur Sinais röda sand. Dahab, länge känt bland ryggsäcksfolket som en orörd utpost, står nu på tur.
Ingen kan förneka befolkningen den möjlighet turismen faktiskt innebär. Den infrastrukturella utvecklingen formligen skenar i relativa mått mätt; nya och belagda vägar dras fram mellan bergen, vatten och avlopp innebär färre sjukdomar, internetcaféerna ett fönster mot omvärlden. Resmålet har blivit en inkomstkälla som föder stadens växande befolkning på ett sätt som öknen aldrig kunnat motsvara.
För president Mubarak är dock resmålen vid Sinis kuster tittskåp dit allsköns internationella digniteter vallas för att beskåda landets framgångsrika turistnäring. En tunnstruken scendekor rest på en sprucken grund av korruption och historiska oförrätter, med läckande penningflöden som har eroderat samhällsmoralen och lämnat en vattensjuk elit till färjekarlar i ett delta av försummade möjligheter.
Draget
Den första detonationen riktades mot Gazala Market – stadens största mataffär – och orsakade kaos bland alla de människor som befann sig på torget invid. Ibrahim – en researrangör från ett närliggande hotell vittnar om en mycket kraftig explosion. Som så många andra kvällar hade han spenderat denna med en film på ett café när han ovetandes gick in i ett blivande inferno. Men bomber, vittnar han själv om, är inte som på film, det smäller så högt att ingen riktigt förstår vad som pågår. Han menar att om människorna vid torget förstått att det var en bomb som hade exploderat utanför affären hade de fått panik, det fanns ingen panik, bara total förvirring.
Denna chockverkan var förmodligen den enda missbedömning som gjordes av gärningsmännen som räknat med att den första detonationen skulle orsaka hysteri och flykt bland människorna på torget. Det var därför de två återstående självmordsbombarna väntade vid bron som de visste att alla skulle behöva passera, en flaskhals där verkan skulle vara som störst.
Vid gångbrons fästen är två ondskebådande kransformationer i den stenbelagda vägen de enda synliga tecken som återstår av förödelsens. Det var här spikarna, med vilka bombvästarna preparerats, slet djupa revor i betongen – tanken på vad som hände med de kroppar som stod i deras väg förfärar.
Flera gånger fann jag mig ståendes i mitten av
dessa avtryck; funderande, observerande men alltid lika frågande. Vem slåss med sitt liv? Så länge brickan är i spel lär vi aldrig få reda på gärningsmännens egentliga härkomst eller intentioner – men vi kan lära av deras vrede.
Den smutsiga källan.
Som redan nämnts har Mubaraks regim såväl risats som rosats för sitt anti-terrorprogram. Hängivenheten har lovordats, metoderna fördömts. Flera internationella organisationer, där ibland Human Rights Watch, har vid upprepade tillfällen fördömt regimen för dess praktiserande av tortyr under förhör. Undantagstillståndet lämnar ofta landets medborgare, och då i synnerhet beduinerna, fullständigt maktlösa inför överheten. Efter bombningarna i Taba och Sharm el Sheik talas det om massarresteringar på upp emot tusentals personer – siffror som inte förvånar någon jag talade med. Vad som är än mer skrämmande och tabubelagt är att tala om de antal som aldrig återsetts.
De godtyckliga massaresteringarna är ett faktum, inte ens nödvändigtvis olaglig med tanke på undantagslagarna, men naturligtvis olyckliga och djupt beklagliga. Denna, nästan sedvanliga verksamhet, ägde rum även efter dådet i Dahab. Några exakta siffror är naturligtvis omöjliga att få fram men de mest kvalificerade gissningarna från insatta personer i området talar om ett tusental personer över hela Sinai. De flesta av dem fördes till myndighetsstaden el Tor och polishuset där – att flera av dem misshandlades och torterades är ett välgrundat antagande.
I mitten av december, när jag passerade polishuset i Dahab, fanns inga uppgifter om någon terroristverksamhet i området, vilket leder mig till att tro att mannen som torterades med en läderrem på husets andra våning förmodligen anklagats för något mindre allvarligt brott.
I ett rum med insyn från gatan hölls han ned över ett bord av flera uniformerade poliser allt medan ”förhörsledaren” lät piska honom över rygg och skrev. Vid ett annat tillfälle två dagar tidigare hade en nära vän, som blivit bestulen på sin mobiltelefon, själv fått agera domare när pojken som de fann skyldig för brottet fördes upp framför honom. Den stolta kommissarien som i sällskap av flera polismän dök upp vid min väns hus frågade vad han ville att de skulle göra med honom. Något perplex förklarar vännen att han inte riktigt förstår frågan varpå kommissarien hjälper hans fantasi på traven och presenterar några förslag på diverse brutaliteter som nog skulle återanpassa den unge kriminelle – detta medan han med öppen hand slår honom upprepade gånger över örat och i ansiktet. När min vän förklarar att han inte vill anmäla brottet och uppmanar dem att släppa pojken lämnar dem oförstående huset. Pojken är nu förvisad från staden och får aldrig mera återvända, inte dit och inte till sin familj. Kanske blir det sista vi ser av honom en kransformation i trottoaren.
Misshandeln, tortyren och övergreppen är en del av beduinernas verklighet –
kanske är det därför de förvånas över min förvåning när de berättar om avrättningarna. Människorna som ”togs till öknen”. Till en början uppfattade jag att det som ett uttryck för resan till el Tor, men jag insåg snart att det inte var samma sak. När jag frågar vad som händer i öknen besvaras jag lakoniskt av en man som med baksidan av sin tumme drar ett symboliskt snitt från öra till öra över sin strupe. När jag vid ett senare tillfälle frågar en kamrat med lång erfarenhet från Sinai, och med bakgrund inom den brittiska armén, om han hört talas om begreppet ”tas till öknen” svarar han snarlikt och lika fåordigt genom att peka två fingrar mot min panna. Själv hävdar han att han känner till 23 personer som i efterspelet av bomberna togs från Dahab – utan att någonsin nå el Tor. Ingen förväntar sig att se dem igen ”de togs till öknen” konstaterar han kort.
Guldet blev till sand
Som alla pionjärsamhällen var Dahab en drömmarnas stad – hit kom strebrar och lycksökare från landets alla hörn med det gemensamma målet ta sig ur den relativa brist som låg i deras självförverkligandes väg. Kanske flydde någon ett arrangerat äktenskap, någon annan ett påtvingat vuxenliv, men ”guldstadens” attraktion härstammade från turismen och det stora klippets lockelse. Nu har researrangörerna vänt staden ryggen – hotellbyggena har avstannat och det blir allt glesare mellan bussarna från Sharm el Sheik. Restaurangernas inkastare ler än – men i varje handslag och omfamning, bakom varje välkomnande och vädjan, anas desperationen. ”Varför vill Ni inte komma hit längre” frågar en av dem oförstående ”varför kommer inga turister”?
Den egyptiska staten övertagande av Sinai har rivit upp många sår. Många Beduiner jag talat med ger uttryck för väldigt starka känslor mot de egyptiska människorna som nu mer utgör en majoritet av Sinais befolkning – det är inte ovanligt att det i förtroliga sammanhang påpekas att de hellre skulle tillhöra Israel – att de skulle välkomna en återockupation. Det låter naturligtvis främmande för oss västerlänningar att ett muslimskt folk hellre skulle leva under judisk ockupation än att tillhöra den muslimska stat de för tillfället införlivas i – men hatet är lika påtagligt som det är ömsesidigt.
Med en nästan hånfull underton konstaterades det i världspressen efter bomberna att den överväldigande majoriteten av offren var egyptier och inte västerländska turister – i själva verket va det just tanken. Det finns vissa belägg för att Sinais terrorister hade en internationell koppling – dock till palestinska organisationer, inte fanatiska wahabbister – men att denna koppling med tiden suddats ut. De första attentaten var välorganiserade attacker men kraftiga bilburna amoniumnitratbomber – inte nödvändigtvis tänkta som självmordsdåd. De var politiska demonstrationer. Det finns likheter mellan dessa och bomberna i Dahab, men även avgörande skillnader i modus operandi.
Märkena i Dahabs gator vittnar om hat – det var inte ett attentat utfört av en kvasibrottslig politisk organisation – det var dåd underbyggda av avsky och förakt. Tre män som med spikar och dynamit slogs med sina liv mot vanäran i att leva dem i underkastelse.
Ingenting kan ursäkta mordbombare. Egyptierna på gatan utanför Gazala Market, personerna vid bron och utanför restaurang Al Capone hade med största sannolikhet ingenting med Sinais våld att göra – så som alla andra var de endast offer för terrorn. Men terrorn kan förklaras – den är aldrig uttryck för en apokalyptisk nihilism med död som mål och förkunnelse – den föregås och följs av mänsklig tragedi.
Diskussionsfråga:
Som det förhoppningsvis framgår av observationen från min tid i det lilla samhället Dahab så har terrorismen i det här fallet en utbred negativ samhällsinverkan. Det råder ingen tvekan om att de flesta människor där har påverkats direkt av händelserna, vare sig det är i form av förlorade familjemedlemmar, vänner eller intäkter. Det är den här typen av terrorism som världssamfundet enhälligt fördömer och bekämpar sedan chocken den 11 september 2001. Detta fördömande har varit delvis effektivt – frusna tillgångar, fängslade nyckelpersoner och förstörda baser har enligt de flesta bedömningar gett resultat i kampen mot den organiserade internationella terrorismen. Däremot tycks USA unilaterala agerande och ”kriget mot terrorismen” även skapat nya fiender. Hur bör vi agera idag för att bäst möta framtidens hot från terrorism? Finns det en enskilt viktigaste fråga, vilken är den och hur bör vi hantera den? Välkommen att diskutera och kommentera!
ICG Report – En alldeles färsk och osedvanligt insiktsfull rapport från International Crisis Group
Grymt Vagabondmaterial.
Den yttersta orsaken till terrorism ar, som du antyder, en klassfraga. Med radsla for att lata marxistisk sa handlar terrorism om manifesterad snedfordelning. Globaliseringen har i genomsnitt okad varldens rikedomar, men det ar klyftorna vaxer. I senaste Economist och under WEF i Davos tas just dessa problem upp och anses av manga vara det allvarligaste hotet varlden har framfor sig.
Ska terrorism, alla kategorier, bekampas sa gors detta med battre resursallokering, mer demokratiarbete och batte levnadsvillkor. Ma det lata mjukt pa ett ganska hart amne, men terrorism handlar om en snedfordelad varld, i synnerhet i arabvarlden…
Jag kan givetvis, mot bakgrund av vad jag just sagt, inte annat än hålla med dig – till en viss del. Terrorism är en klassfråga i form av legitimitet och politiskt stöd. Min mening är att terrorism genom historien har varit den svages kamp – ett expressivt våld från individer eller grupper som på ett eller annat sätt känner sig förfördelade av samhället. Frågan är dock, och mycket forskning stödjer detta, om det verkligen är den förfördelade klassens kamp eller självutnämnda representanter. Vi kan konstatera att alla de mer omfattande dåden – 9/11, London, Madrid etc. har genomförts av en relativt välbärgad övre medelklass för att inte säga överklass. Vi kan se mönster i detta till förra seklets kommunistiska revolutioner som genomfördes av en rik, intellektuell överklass – med legitimitet i det fattiga folket – men kom folkets intressen verkligen till sin rätt när stridens hetta väl avtagit? Vi bör vara försiktiga med att dra kopplingar, framförallt gällande fattigdom, till terrorism och ekonomisk utsatthet. Det förefaller snarare vara så, och det är inte heller okänt, att exkludering och upplevd orättvisa ligger som grund för den internationella terrorism vi känner idag – det är inte den svages kamp utan den sviknes.
Mycket, mycket intressant läsning. För diskussionen kan en bra kategorisering möjligen vara att skilja kortsiktiga ifrån långsiktiga åtgärder, vilket med andra ord resulterar i åtgärder som å ena sidan för att värja direkta attacker och hot, å andra sidan mer preventiva (strukturella om så vill) insatser. Mycket tyder på att rent polisiärt arbete och underrättelseverksamhet är den mest effektiva metoden, så även räknat decennium tillbaka som post-9/11. I denna kontext innebär detta polisiärt arbete, jämfört militära invasioner (i form av Afghanistan och Irak). Med risk för hänvisning till Chomsky, är ett exempel Storbritanniens arbete att hindra IRA-attacker på eget territorium. Om IRA smäller bomber på Londons pubar och tågstationer, svarar man med att hitta de skyldiga, vilket förhoppningsvis leder till rättegångar och fängelsestraff. Som stat svarar man inte med att bomba västra Belfast, eller Boston för den delen där resurserna ofta kommit ifrån. (Kanske lite för Chomsky-kritiskt mot amerikansk agerande, och fallen Afghanistan och Irak går självklart inte att generalisera in helt och hållet på detta vis, och innehåller fler lager av komplexitet). På sistone har det dock genomförts ett antal lyckade polisiära operationer (England, Tyskland), där attentatsplaner undanröjts. Således anser jag att resurser dit är viktigare, än till rena militära operationer.
Som vi dock har tangerat är det av större vikt att större att söka underliggande orsaker, för att möjliggöra mer långsiktiga och hållbara åtgärder. Det räcker alltså inte med, som debatten i väst till viss del utfallit, att konstatera att ”They hate our freedoms — our freedom of religion, our freedom of speech, our freedom to vote and assemble and disagree with each other.” (Tal av President Bush – 2001-09-20) Visst kan det vara problematiskt att peka ut en färdig plan för preventiva och strukturella åtgärder, utan att hamna i naivitetens fälla. Det är dock enklare att peka ut vad man inte ska göra. Man ska exempelvis inte ge militär support till odemokratiska och icke-legitima regimer, och utnyttja de som strategiska platser i ett kallt krig. Det är dock enkelt att vara efterklok, sittande med facit i hand och på en säker plats långt ifrån det kalla krigets bipolära maktuppdelning.
Kanske måste man förstå de som exempelvis trodde att en demokratisering av Irak skulle kunna leda till en bättre relation till regionen, men mycket tyder ju idag på motsatta effekter. Ett engagemang i en israelisk och palestinsk tvåstatslösning skulle kanske kunna vara en nyckelfråga, för att förbättra relationer med regionen. Inte den lättaste nöt att knäcka, men ett konsekvent, enat och samlat internationellt försök, kan förväntas ha större möjlighet att lyckas, än ett som inte är det.
Det är en väldigt viktig poäng du inleder med – en särskiljning som också görs. Vi har såväl strategiska som taktiska instrument för att möta hotet från terror. Som du själv antyder är polisiära insatser, och en effektiv underrättelse- och säkerhetstjänst, alfa och omega i den direkta konfrontationen med ickestatligt politiskt våld. Men risken är att det blir en maskrosskörd – om rötterna lämnas orörda blommar stjälkarna snart igen. Förenta nationernas operativa arbete riktar sig i första hand mot att exempelvis stärka rättsstaten, bistå med teknisk assistans i form av juridisk konsultation etc. ett betydligt mer långsiktigt arbete – men kanske i längden det enda sättet att nå rötterna. Stödet till FN går ofta genom länders biståndsorgan – är det rätt att dirigera bistånd till terrorbekämpning?
Mmm, intressant diskussion, men fortfarande så missas huvudpoängen. Precis som du säger handlar det om svikna människor som tyr sig till extremism. Svikna människor består inte endast av fattiga och förtryckta människor.
Al-Qaeda beskrivs ju ofta mer som en ideologi än ett fysiskt terrornätverk. Det är en besviken ideologi som finner sina fotsoldater och följeslagare i fattiga, glömda och förtryckta hushåll. Men det hindrar ju inte att andra (medelklass) besvikna individer tar till vapen. FN:s rättsliga arbete i all ära. En förstärkt internationell rätt skulle bringa mer rättvisa i världen, och kanske ställa ansvariga till svars. Men jag vill fortfarande påstå att utvecklingsarbete i allmänhet är det utan tvekan bästa vapnet mot terrorism. Att stärka rättstaten är kanske en del i detta men alla rättsystem har sina svaga punkter och alla stater har sina alienerade grupper. Utveckling av sociala, ekonomiska och miljömässiga faktorer, globalt, regionalt & lokalt, är den bästa vägen för att förhindra inte bara terrorism utan konflikt överhuvudtaget.
Jag fick nu på morgonen denna rykande färska ICG rapport i min hand – den är osedvanligt insiktsfull och ICG har på sitt vanliga manér ignorerat alla politiska linjer och sett till saken för vad den är. Vi vet samtidigt att den inte kommer få något politiskt genomslag då den knappast ligger i linje med den ”storpolitiska” utvecklingen i landet. När SoS Rice under sin MENA turné samverkade med Egypten framgår det ganska snart att de Amerikanska påtyckningarna för demokratisering avstannat till följd av de islamistiska framgångarna (läs Muslimska brödraskapets framgångar i senaste valet). USA vill heller inte skymma E’s djupt anti-Iranska ställning och släpper helt kravpolitiken för demokratisering och MR i utbyte mot en bundsförvant i konflikten med Iran.
Följ länken sist i artikeln och läs hela rapporten.