Kommentarer till Guldet blev till sand…

Av: Erik S. Béve

Erik S. Béve — Wed, 31 Jan 2007 10:00:04 +0000

Jag fick nu på morgonen denna rykande färska ICG rapport i min hand – den är osedvanligt insiktsfull och ICG har på sitt vanliga manér ignorerat alla politiska linjer och sett till saken för vad den är. Vi vet samtidigt att den inte kommer få något politiskt genomslag då den knappast ligger i linje med den ”storpolitiska” utvecklingen i landet. När SoS Rice under sin MENA turné samverkade med Egypten framgår det ganska snart att de Amerikanska påtyckningarna för demokratisering avstannat till följd av de islamistiska framgångarna (läs Muslimska brödraskapets framgångar i senaste valet). USA vill heller inte skymma E’s djupt anti-Iranska ställning och släpper helt kravpolitiken för demokratisering och MR i utbyte mot en bundsförvant i konflikten med Iran.
Följ länken sist i artikeln och läs hela rapporten.

Av: Oscar Widerberg

Oscar Widerberg — Sat, 27 Jan 2007 18:13:28 +0000

Mmm, intressant diskussion, men fortfarande så missas huvudpoängen. Precis som du säger handlar det om svikna människor som tyr sig till extremism. Svikna människor består inte endast av fattiga och förtryckta människor.
Al-Qaeda beskrivs ju ofta mer som en ideologi än ett fysiskt terrornätverk. Det är en besviken ideologi som finner sina fotsoldater och följeslagare i fattiga, glömda och förtryckta hushåll. Men det hindrar ju inte att andra (medelklass) besvikna individer tar till vapen. FN:s rättsliga arbete i all ära. En förstärkt internationell rätt skulle bringa mer rättvisa i världen, och kanske ställa ansvariga till svars. Men jag vill fortfarande påstå att utvecklingsarbete i allmänhet är det utan tvekan bästa vapnet mot terrorism. Att stärka rättstaten är kanske en del i detta men alla rättsystem har sina svaga punkter och alla stater har sina alienerade grupper. Utveckling av sociala, ekonomiska och miljömässiga faktorer, globalt, regionalt & lokalt, är den bästa vägen för att förhindra inte bara terrorism utan konflikt överhuvudtaget.

Av: Erik S. Béve

Erik S. Béve — Fri, 26 Jan 2007 17:29:56 +0000

Det är en väldigt viktig poäng du inleder med – en särskiljning som också görs. Vi har såväl strategiska som taktiska instrument för att möta hotet från terror. Som du själv antyder är polisiära insatser, och en effektiv underrättelse- och säkerhetstjänst, alfa och omega i den direkta konfrontationen med ickestatligt politiskt våld. Men risken är att det blir en maskrosskörd – om rötterna lämnas orörda blommar stjälkarna snart igen. Förenta nationernas operativa arbete riktar sig i första hand mot att exempelvis stärka rättsstaten, bistå med teknisk assistans i form av juridisk konsultation etc. ett betydligt mer långsiktigt arbete – men kanske i längden det enda sättet att nå rötterna. Stödet till FN går ofta genom länders biståndsorgan – är det rätt att dirigera bistånd till terrorbekämpning?

Av: Jesper N. Berséus

Jesper N. Berséus — Fri, 26 Jan 2007 14:55:04 +0000

Mycket, mycket intressant läsning. För diskussionen kan en bra kategorisering möjligen vara att skilja kortsiktiga ifrån långsiktiga åtgärder, vilket med andra ord resulterar i åtgärder som å ena sidan för att värja direkta attacker och hot, å andra sidan mer preventiva (strukturella om så vill) insatser. Mycket tyder på att rent polisiärt arbete och underrättelseverksamhet är den mest effektiva metoden, så även räknat decennium tillbaka som post-9/11. I denna kontext innebär detta polisiärt arbete, jämfört militära invasioner (i form av Afghanistan och Irak). Med risk för hänvisning till Chomsky, är ett exempel Storbritanniens arbete att hindra IRA-attacker på eget territorium. Om IRA smäller bomber på Londons pubar och tågstationer, svarar man med att hitta de skyldiga, vilket förhoppningsvis leder till rättegångar och fängelsestraff. Som stat svarar man inte med att bomba västra Belfast, eller Boston för den delen där resurserna ofta kommit ifrån. (Kanske lite för Chomsky-kritiskt mot amerikansk agerande, och fallen Afghanistan och Irak går självklart inte att generalisera in helt och hållet på detta vis, och innehåller fler lager av komplexitet). På sistone har det dock genomförts ett antal lyckade polisiära operationer (England, Tyskland), där attentatsplaner undanröjts. Således anser jag att resurser dit är viktigare, än till rena militära operationer. Som vi dock har tangerat är det av större vikt att större att söka underliggande orsaker, för att möjliggöra mer långsiktiga och hållbara åtgärder. Det räcker alltså inte med, som debatten i väst till viss del utfallit, att konstatera att ”They hate our freedoms -- our freedom of religion, our freedom of speech, our freedom to vote and assemble and disagree with each other.” (Tal av President Bush - 2001-09-20) Visst kan det vara problematiskt att peka ut en färdig plan för preventiva och strukturella åtgärder, utan att hamna i naivitetens fälla. Det är dock enklare att peka ut vad man inte ska göra. Man ska exempelvis inte ge militär support till odemokratiska och icke-legitima regimer, och utnyttja de som strategiska platser i ett kallt krig. Det är dock enkelt att vara efterklok, sittande med facit i hand och på en säker plats långt ifrån det kalla krigets bipolära maktuppdelning. Kanske måste man förstå de som exempelvis trodde att en demokratisering av Irak skulle kunna leda till en bättre relation till regionen, men mycket tyder ju idag på motsatta effekter. Ett engagemang i en israelisk och palestinsk tvåstatslösning skulle kanske kunna vara en nyckelfråga, för att förbättra relationer med regionen. Inte den lättaste nöt att knäcka, men ett konsekvent, enat och samlat internationellt försök, kan förväntas ha större möjlighet att lyckas, än ett som inte är det.

Av: Erik S. Béve

Erik S. Béve — Fri, 26 Jan 2007 12:40:19 +0000

Jag kan givetvis, mot bakgrund av vad jag just sagt, inte annat än hålla med dig – till en viss del. Terrorism är en klassfråga i form av legitimitet och politiskt stöd. Min mening är att terrorism genom historien har varit den svages kamp – ett expressivt våld från individer eller grupper som på ett eller annat sätt känner sig förfördelade av samhället. Frågan är dock, och mycket forskning stödjer detta, om det verkligen är den förfördelade klassens kamp eller självutnämnda representanter. Vi kan konstatera att alla de mer omfattande dåden – 9/11, London, Madrid etc. har genomförts av en relativt välbärgad övre medelklass för att inte säga överklass. Vi kan se mönster i detta till förra seklets kommunistiska revolutioner som genomfördes av en rik, intellektuell överklass – med legitimitet i det fattiga folket – men kom folkets intressen verkligen till sin rätt när stridens hetta väl avtagit? Vi bör vara försiktiga med att dra kopplingar, framförallt gällande fattigdom, till terrorism och ekonomisk utsatthet. Det förefaller snarare vara så, och det är inte heller okänt, att exkludering och upplevd orättvisa ligger som grund för den internationella terrorism vi känner idag – det är inte den svages kamp utan den sviknes.

Av: Oscar Widerberg

Oscar Widerberg — Thu, 25 Jan 2007 20:51:48 +0000

Grymt Vagabondmaterial.

Den yttersta orsaken till terrorism ar, som du antyder, en klassfraga. Med radsla for att lata marxistisk sa handlar terrorism om manifesterad snedfordelning. Globaliseringen har i genomsnitt okad varldens rikedomar, men det ar klyftorna vaxer. I senaste Economist och under WEF i Davos tas just dessa problem upp och anses av manga vara det allvarligaste hotet varlden har framfor sig.
Ska terrorism, alla kategorier, bekampas sa gors detta med battre resursallokering, mer demokratiarbete och batte levnadsvillkor. Ma det lata mjukt pa ett ganska hart amne, men terrorism handlar om en snedfordelad varld, i synnerhet i arabvarlden…