Säkerhetsrådet är utan tvekan det FN-organ med mest makt och kan fatta folkrättsligt bindande beslut. Rådets sammansättning är ett resultat av tiden då FN bildades och representerar inte hur världen ser ut idag. Permanenta medlemmar och vetorätt anses förlegat. En reform av säkerhetsrådet förespråkas på av många men flera hinder ligger i vägen, såsom att stater primärt ser efter sina nationella intressen.
Säkerhetsrådet är det enda organet inom FN som kan fatta folkrättsligt bindande beslut. Rådet har som främsta uppgift att bevara internationell fred och säkerhet och har för detta ändamål givits rätten att besluta om påtvingande åtgärder såsom sanktioner. I extrema fall kan även säkerhetsrådet besluta om påtvingande militära åtgärder. Som tydligt framgår besitter säkerhetsrådet och dess medlemmar mycket makt. Att sitta i säkerhetsrådet är ett privilegium få förunnat. Ett flertal länder kommer förmodligen aldrig att sitta i rådet. Sverige sitter där ungefär vart tjugonde år, senast 1997-1998 (Jan Eliasson var då svensk FN-ambassadör).
För fem länder är dock privilegiet permanent. De har dessutom givits vetorätten. Dessa båda privilegier grundar sig utgången av ett krig som slutade 1945. Det är givetvis berättigat att USA och Kina (kanske också Ryssland) sitter med i säkerhetsrådet. Ett säkerhetsråd utan dessa stormakter skulle te sig svagt och skulle knappast åtnjuta legitimitet. Skulle rådet upprättas idag skulle dock knappast Frankrike vara med (egentligen skulle de väl aldrig ha varit med, de vann ju inte andra världskriget, de räddades av de allierade). Även Storbritanniens plats skulle kunna ifrågasättas, beroende på vilka kriterier som skall vara avgörande. Således kan ropen från G-4 (i det här sammanhanget Tyskland, Indien, Brasilien och Japan) om att de skall beredas permanenta platser förstås, likaså de afrikanska kraven på två permanenta medlemmar från Afrika. Men en mer övergripande fråga anser jag vara legitimiteten i permanenta platser.
Det internationella systemet förändras, maktcentrum förflyttas och vad som verkar självklart idag kan vara falsifierat imorgon. Permanent betyder just permanent, alltid, för evigt. En stats makt är föränderlig. Ekvationen går inte ihop. Men en reform utan nya permanenta medlemmar skulle inte innebära någon egentlig förändring. Makten i rådet skulle fortfarande ligga hos de nu permanenta medlemmarna. Än tydligare blir dilemmat när frågan om vetorätt diskuteras. Frankrike kan i nuläget som ett resultat av att de allierade befriade dem från tyskarna stoppa ett beslut som övriga fjorton medlemmar är överens om. Det är ju faktiskt absurt. Eventuellt nya permanenta medlemmar utan vetorätt ändrar inte heller det maktbalansen i rådet. Men att ge Brasilien eller Sydafrika rätten att utöva veto är ju också det absurt. Likaså skulle förmodligen effektiviteten eftersättas. En lösning skulle givetvis vara ett avskaffande av vetorätten för de nuvarande permanenta medlemmar. Men då kommer det verkliga moment 22, för att avskaffa sitt veto måste de permanenta medlemmarna godkänna detta. De har alltså veto mot avskaffandet av sitt veto. Den som tror att någon stat frivilligt ger upp sin rätt till veto räcker upp en hand. Att de förhandlingar som pågått under ungefär 15 år inte lett någonstans är knappast märkligt.
Att så är fallet blir än mer uppenbart när man betänker att inte länderna med ambition till reform kan enas. Exempelvis Italien ställer sig emot ett medlemskap för Tyskland, Pakistan motsätter sig ett indiskt medlemskap och har tillsammans med andra intresserade tagit fram förslag som konkurrerar med G-4:s förslag. Det enda alla stater verkar ha gemensamt är att de sätter sina egna intressen främst. Det är sällan en god utgångspunkt för framgångsrika förhandlingar.
En lösning på frågan verkar långt borta. Andra problem som skall lösas är exempelvis hur en eventuell utvidgning påverkar rådets effektivitet och hur den geografiska uppdelningen av platser skall se ut. En fråga som också kan diskuteras är huruvida regionala organisationer skall beredas plats i säkerhetsrådet. Kanske kan EU ta över Storbritanniens och Frankrikes plats? Problemet är givetvis att FN är en mellanstatlig organisation och att långt ifrån alla regioner har organisationer lika utvecklade som Europa.
Kanske är den enda lösningen att skrota det nuvarande rådet och skapa ett nytt organ som bättre reflekterar hur världen av idag ser ut. Men hur skall ett sådant organ se ut och vilka kriterier skall ligga till grund för medlemskap? Någon form av längre medlemskap måste finnas, kanske med kontinuerlig översyn. De mest inflytelserika staterna måste spela en stor roll i ett legitimt säkerhetsråd, en samtidigt ger en plats i säkerhetsrådet ytterligare inflytande. De stater som lämnas utanför får mindre inflytande. En intressant tanke är hur mycket inflytande Frankrike idag haft om de lämnats utanför säkerhetsrådet vid dess skapande. Skapandet av institutioner kan i detta fall anses vara ett sätt att bevara rådande maktstruktur.
I en bättre värld skulle det kunna tänkas att sådant som mänskliga rättigheter, demokrati och engagemang i FN skulle kunna var kriterier. Men världen är inte alltid som man önskar och även ett nytt säkerhetsråd skulle präglas av makt (militär, men kanske också ekonomisk) och egenintresse. Men att Sverige skulle få ett längre medlemskap tack vare landets värderingar är nog något naivt. Men det vore roligt.
För den som är intresserad av ytterligare info finns sådan här.
