Nöt ut, inte bomba
Kombinationen kärnvapen och Ahmedinejad är något man skrämma ganska stora barn med. Ingen verkar mer skrämd än George W. Bush och han har de senaste dagarna låtit påskina att ett militärt angrepp kommer allt närmare. Då det främst verkar vara kombinationen som skrämmer menar jag att det vore bättre att genom utnötningstaktik få till stånd ett regimskifte.
Den nuvarande amerikanska presidenten må visserligen vara övertygad om Ahmedinejads ondska och vilja att förinta såväl USA som dess till synes eviga skötebarn Israel och ska enligt uppgift se det som sin uppgift att inte överlåta problemet Iran till sin efterträdare (den elake skulle här kunna skriva att det vore vänligt med tanke på alla andra problem han lämnar efter sig), men att ge sig in i ytterligare ett krig vore enligt min mening inte bara att göra sin efterträdare en björntjänst, det vore också onödigt.
För det första är jag inte helt säker på att Iran försöker skaffa kärnvapen, IAEA-chefen Mohammed ElBaradei är till exempel mycket osäker. Men nedan förda resonemang bygger på att de faktiskt försöker det. För vem har råd att chansa?
Irans eventuella försök till kärnvapeninnehav är givetvis ett hot för världen, inte minst för USA. Ahmedinejad framstår verkligen som en galning och kan absolut betraktas som ett hot. Men det är kombinationen som framstår som verkligt farlig. Indiens och Pakistans kärnvapeninnehav är det inte många som räds idag. Inte heller Rysslands eller Kinas ses som ett hot. (Trots alla kallakrigetromantiker och domedagsprofeter som verkar ha som högsta önskan att Ryssland på allvar ska vara så farliga att moderaterna får se vilket enormt misstag de gjort). Det finns trots allt en tilltro till att dessa regeringar inte vaknar upp en tisdagsmorgon, trycker på knappen och startar ett tredje världskrig. Det har dock George Bush explicit uttalat rädsla för I fallet Iran. Alltså är det kombinationen Ahmedinejad och kärnvapen som måste stoppas. För detta finns alltså två alternativ – stoppa kärnvapentillverkningen eller stoppa Ahmedinejad.
Den amerikanska uppfattningen tycks vara att de pågående försöken att stoppa kärnvapentillverkningen går sådär. Den amerikanska administrationen sägs ha tröttnat på verkningslösa säkerhetsrådsresolutioner med påföljande sanktioner och alternativet skall då vara en militär aktion. Erkänner villigt att jag inte är någon militär expert, men de iranska kärnanläggningarna ligger tydligen väl inbunkrat under jord och att nå dem kräver såväl teknik som tålamod. Men det är förmodligen möjligt att förstöra dem.
Det krävs dock ingen större fantasi för att gissa sig till att konsekvenserna av ett sådant ingripande skulle kunna vara förödande. Det skulle knappast bli enklare att skydda amerikanska soldater eller skapa stabilitet i Irak, Iranierna själva skulle troligen vända sig från den amerikanska flaggan och till den iranska, den inte särskilt omtyckte Ahmedinejad till trots. Omvärldens redan kantstötta förtroende för USA skulle förmodligen i det närmaste raseras och USA skulle komma att stå relativt ensamt.
Att stoppa/bli av med Ahmedinejad skulle, om man tänker sig en intervention likt den i Irak, kunna ske genom en militär insats. Men det är knappats troligt att USA skulle ge sin in i en liknande operation. Den gamla mongoliska taktiken att förstöra och försvinna skulle förmodligen tillämpas. Alltså återstår en regimförändring på fredlig väg, genom påtryckningar, morötter och piska såsom fortsatta och utökade sanktioner och fortsatt stöd till motståndsrörelser. Säkerhetsrådets sanktioner kan synas verkningslösa, men i ett längre perspektiv tror jag de bidrar till en utnötning av regimen, även om det inte är dess primära mål. Med tanke på att det lär ta åtskilliga år innan Iran har en bomb, oavsett hur aktivt de arbetar, torde utnötningstaktiken vara en väl lämpad taktik under lång tid framöver. Troligen så lång tid att så att Ahmadinejad är försvunnen före bombens framtagande.
Då har USA troligen blivit av med båda sina problem. Två flugor, inte genom en smäll (inte ens genom att fånga dem, skaka och köra i mikron), utan att genom låta vingarna förtvina.
Dessutom, inte ens galningar använder kärnvapen i anfallssyfte