Serbiens nej ställer krav på EU
Att Kosovos status är frågan utifrån vilken all serbisk politik kretsar var kanske i och för sig känt. Men att det serbiska parlamentet beslutar att tacka nej till medlemskap i såväl NATO som EU i det fall dessa två organisationer erkänner Kosovo som självständigt är ändå förvånande. Att Serbien är post-kommunismens svarta får blir därmed allt tydligare.
Frågan om Kosovos slutgiltiga status har dragit i en sådan lång bänk att det borde vara svårt att hänga med i svängarna, men i allt väsentligt går det fortfarande att förenkla det till att Serbien inte under några omständigheter kommer godkänna ett oberoende Kosovo och att Kosovo inte kommer godkänna något annat än självständighet. I mitten står EU - alla fall den övervägande majoriteten – och vill visserligen se Kosovo självständigt, men anser också att ett EU-medlemskap för Serbien är nyckeln till långsiktig stabilitet på Västra Balkan.
Därmed återstår att se vad EU tycker är viktigast av ovan nämnda frågor. Även om det serbiska utspelet säkerligen har en del med förhandlingstaktik att göra säger det också något om den vikt Serbien fäster vid frågan. Som i stort sett enda östeuropeiskt land vågar man ens knysta att EU:s väg inte är den enda och rätta. I jämförelse med exempelvis Makedonien där EU:s ord är regeringens lag och där politikens överordnade mål (tillsammans med bibehållande av makten givetvis) är medlemskap i såväl NATO som EU ter det serbiska utspelet märkligt. Men känslan av att omvärlden svek dem under 90-talets konflikter ligger djup hos flera serber. Att utan säkerhetsrådets godkännande erkänna Kosovo självständigt vore ytterligare ett svek och ett bevis för att Serbiens vilja inte spelar någon roll för européerna. Varför skulle då Serbien vilja gå med i EU? Den av bland annat utrikesminister Bildt fruktade isoleringen kryper allt närmare.
EU ställs inför en helt ny utmaning när Serbien ställer ett ultimatum på EU. Förhållandet har alltid varit det omvända, även om EU i fallet Serbien varit betydligt mer välvilligt inställda än till andra länder i regionen. EU har ju exempelvis indikerat att Serbien inte skulle behöva leva upp till alla krav för att få återuppta förhandlingarna om diverse associationsavtal som i en förlängning ska leda till ett medlemskap, som ett slags tröstpris för att de kommer att förlora Kosovo. Tack vare moroten medlemskap har EU kunnat diktera villkor, men nu har moroten så att säga brunnit upp.
Hur viktigt är Kosovos oberoende för EU och är det möjligt att acceptera ett Serbien som inte erkänner Kosovo. Vilket får allvarligast konsekvenser – ett allt mer isolerat och besviket Serbien eller ett Kosovo som för var dag som går blir allt mer otåligt och frustrerat? EU har en del att fundera över när 2007 bli 2008 och det kommer de säker göra också. Det vore fint om även Ryssland började fundera kring hur de kan bidra till en konstruktiv lösning på den fråga som riskerar bli även 2008 års tickande europeiska bomb.