Övertygelsen bedrar rationaliteten i Kreml
Skeendena i Kaukasus ger upphov till en mängd frågor som alla är av stort intresse, men också av stor vikt att få besvarade. Några av dessa är; vad ska EU göra, agerar inte USA inte, vad får Rysslands agerande för konsekvenser för Sverige, är Carl Bildts och Sveriges linje i frågan densamma, hur tänkte egentligen Sakasjvili? Oscar Widerberg ställde igår den fråga som de allra flesta funderar på – vad håller Ryssland på med? Jag tänkte försöka, mest för egen skull, försöka förstå hur Rysslands agerande kan förklaras utifrån funderingar om rationalitet, individer och övertygelse
Traditionellt brukar det hävdas att stater agerar rationellt utifrån sitt nationella intresse. En förklaring till Rysslands agerande skulle kunna göras med hjälp av det klassiska säkerhetsdilemmat. Stater kan aldrig säkerställa vad andra staters intentioner är, varpå motpartens agerande alltid möts med misstro. Med denna logik blir NATO:s utvidgning och amerikanskt stöd för Georgien ett tecken på västs ambition att kväva Ryssland. I förlängningen kan också den ryska suveräniteten hotas. Ryssland måste därför mota Olle i grind och sätta ner den berömda foten gentemot väst. Men sätter verkligen Ryssland ner foten? Ryssland kan ha hoppats att genom att provocera fram anfallet från Saakasjvili skulle NATO inse vilken galning den georgiske presidenten är. I värsta fall skulle ett NATO-medlemskap för Georgien bli allt mer avlägset. I bästa fall skulle Saakasjvili tvingas lämna makten till en mer ryssvänlig efterträdare.
Det kan finnas inslag av sådant tänk i det ryska agerandet men staters rationalitet innefattar mer än klassisk geopolitik - relationerna med omvärlden exempelvis. Att dessa tar skada är alldeles uppenbart. I vilken utsträckning är ännu oklart. Det verkar finnas en föreställning i Ryssland – såväl bland ledare som allmänhet – om att Ryssland kan klara sig själv. Detta kan vara sant i ett kortare perspektiv, men isolering kommer i det långa loppet förstöra den ryska ekonomin. Rysslands export toppas idag av energi och militärmateriel. En sådan ekonomi är inte hållbar. Särskilt inte om konsumenterna av energin blir angelägna om att finna andra energileverantörer. Att låta kaxig inför det faktum att WTO kommer allt längre bort kan innebära poäng på hemmaplan, men det är knappast rationellt.
Widerberg var inne på en förklaring igår – den ryska självkänslan. George Kennan skrev i det långa telegram han skickade hem till Washington från ambassaden i Moskva i februari 1946 att ryska tendenser till aggression delvis vara en konsekvens av en i den ryska folksjälen inneboende osäkerhet, ett resultat av att Ryssland alltid omgärdats av fiender. Så långt vill jag inte gå, men det verkar som att ryska ledare får stöd av sin befolkning i sitt agerande. Även om det ryska folkets vilja generellt inte är något Vladimir Putin verkar bry sig nämnvärt om kan det finnas skäl för Putin och Medvedev att hålla sin befolkning på gott humör.
Snarare än att finna förklaringen på internationell nivå tror jag att förklaringen finns inom staten och på individnivå. Vladimir Putin älskar makt, det har han med all önskvärd tydlighet visat. inte minst genom sin ovilja att lämna ifrån sig den. En rationell förklaring kan alltså hämtas i Putins (och hans kompisars) vilja att bibehålla makten. Men jag vill mena att Rysslands förklarande inte är helt rationellt utan bör främst förklaras utifrån den blandning av nationalism och imperialism som kan tänkas härstamma från Putins bakgrund inom KGB och traumatiska upplevelser av Sovjets fall. Nationalistiska övertygelser har tidigare haft en tendens att få ledare att agera på ett sätt som ej är rationellt. Slobodan Milosevics alla infall under krigen på Balkan var knappast för statens bästa.
Övertygelser av de olika slag ofta har en negativ inverkan på människors rationalitet. När övertygelserna dessutom är nationalistiska och imperialistiska och sitter i huvudet på en ledare för en av världens stormakter blir det otäckt