Ett av de mest tydliga problem med den form av internationellt samarbete som förespråkas av bland annat Sverige har vi sett ett alldeles lysande exempel den senaste veckan. Sverige förespråkar, likt FN:s säkerhetsråd, FN-trupper i Libanon, givetvis. Men den svenska regeringen vill likt övriga nordiska länder, bortsett från Finland som i egenskap av ordförande i EU tydligen kände sig tvingade att skicka 250-300 marksoldater, enbart skicka en båt. Båtar fyller givetvis en funktion, bland annat måste transporter till och från Libanon säkras. Men det stora problemet belystes väl av vår statsminister i söndagens partiledarutfrågning, när han förklarade att Sverige inte tänker skicka fler än dessa 80 soldater ombord på corvetten. Detta beroende på att det mandatet som givits FN-trupperna inte var säkert nog, därför tänker han inte skicka svenska soldater i döden. Där sammanfattas stora delar av problematiken kring internationellt samarbete kring militära insatser. Varför ska våra soldater dö på grund av vad andra har ställt till med?
Göran Persson poängterade att Sverige har över 1000 man ute på olika FN-uppdrag och man kan på UD:s hemsida läsa att Sverige är ett av de västländer som bidrar med flest soldater till fredsbevarande styrkor. Men betänker man att Italien sänder upp till 3000 soldater och att Frankrike sänder 2000 faller väl det argumentet ganska platt? Givetvis finns det i dessa länder ett större underlag och alla stater kan inte bidra med lika många soldater. Sverige satsar nu på en givarkonferens i Stockholm. Den är inte billig att anordna och UD lär ha haft, och kommer att få, bråda dagar att styra upp konferensen. Sverige är villiga att bidra med kunskap och med pengar. Men marksoldater som utsätts för risker, det får några andra bidra med.
Göran Persson började utfrågningen med att förklara att den ena stora skiljelinjen mellan (s) och de borgerliga är en solidarisk utrikespolitik. Jag undrar vad den svenska regeringen har för definition på solidaritet och vilka de ämnar vara solidariska emot. Solidaritet utan risk, är det måhända parollen? Eller är det bara jag som är trångsynt som inte ser att Sverige bidrar med så mycket och att allt inte kan mätas i satsade människoliv?
