Beteckningen ”private” har inom den engelsktalande armétraditionen alltid återfunnits längst ner i såväl hierarki som lönelista. Ordets mest korrekta motsvarighet inom det svenska språket är ”menig” – ett ord med inspirationer från den preussiska generalstaben – med betydelsen obefordrad soldat, eller kanske mer målande, från folket och då i motsats till de av konungen utvalda officerarna. På senare tid har termens konnotationer dock kommit att förskjutas – inte med grund i det anglosaxiska språkbruket, utan i dess ideologiska anomalier och strategiska nyskapande.
Amerikas senaste fullskaliga krig har, tillskillnad från det första Gulfkriget, kommit att utspela sig på tryggt avstånd från omvärldens insyn. Erfarenheten från tidigare markbunden krigföring i Vietnamn och Somalia har varit att maktdemonstationer gör sig bra i bild – så länge resultaten inte visas i form av närbilder på sargade kroppar och stupade landsmän. Helst ska inga stupade landsmän över huvud taget förekomma och det närmaste tv-soffan kommer kriget är en grynig flygbild av en lyckad (och klinisk) bombning. Kameror och journalister har varit en enkel match för koalitionens policyförfattare och mediabefäl. Stupade soldater har, under demokratins principer, varit betydligt svårare att undanhålla.
Soldater som stupar i krig tillkänages alltid offentligt med ”namn och nummer”. Listor sätts upp på otaliga postkontor och har alltid en demoraliserande effekt på opinionen. Men principen gäller endast militär personal – inga redovisningskrav finns för privatpersoner deras öden. Att civilister används för att utföra militära sysslor är inte helt ovanligt, ofta av den enkla anledning att några militära företaganden officiellt inte förekommer i de fallen och att kännedomen om verksamheten enkelt kan förnekas av statsmakten. Sådana fall är dock sällsynta undantag till det dagliga arbetet och andelen ”civila militärer” om uttrycket ursäktas, har varit mycket liten. I dagens Irak ser situationen dramatiskt annorlunda ut.
Private security contractors, som de officiellt benämns av koalitionen, omnämns av andra som legoslodater eller säkerhetsföretag. I den gengse akademiska diskursen kallas de Private Military Companies, eller kort och gott, PMC’s. Företagen är av varierande storlek och karaktär men gemensamt för dem alla är att de på ett eller annat vis tillhandahåller traditionellt militära tjänster. Flera av de riktigt stora har tillgång till alla de funktioner som en reguljär armé besitter; från säkerhets- och underrättelsetjänst, bepansrade fordon och allskönes vapensystem till regelrätta flygvapen.
Enligt de mest kvalificerade gissningarna och Agence France Presse finns det idag ca 60 utländska privata militära företag i Irak med sammantaget 15-20 000 man. Detta skulle innebära att de tillsammans utgör koalitionens näst största kontingent. Faktum är att borträknat USA’s egna styrkor så utgör dessa privata kontraktörer en större militär styrka än hela den resterande koalitionen tillsammans, 20 gånger fler ”soldater” än Storbritannien har på plats i landet och 10 gånger fler än koalitionens näst största bidragsland Polen.
Alla är, i likhet med reguljära styrkor, naturligtvis inte stridande, men flera indikationer tyder på att kriget i Irak till stor del har privatiserats och enskilda aktörer uppträder som stridande förband. De flesta PMC’s utger sig för att vara ”rent defensiva” till sin karaktär och andra endast instruerande. Samtidigt gör de ingen hemlighet av att de aktivt rekryterar nya medarbetare vid några av världens främsta specialförband som brittiska SAS och American Special Forces – förband vars karaktär är att betrakta som allt annat än defensiva.
Bristen på dokumentation från journalister kompenseras dock av teknikutvecklingen. Internet fylls med ”hemvideo” material från såväl soldater som befäl i krigets Irak. Privatisterna är inga undantag och en Google video sökning bekräftar det faktum att PMC’s aktivt deltar som stridande part* -antingen enskilt – eller vid sidan av den amerikanska armén.
Till skillnad från de amerikanska soldaterna så har de privata företag, och deras anställda, som kontrakterats av koalitionen inget juridiskt ansvar för sina handlingar. Detta då Paul Bremer – dåvarande chef för Coalition Provisional Authority – ansåg att de privata kontraktörerna var av så stor betydelse för Amerikas framgångar att de beviljades fullständig juridisk immunitet. Anledningen till detta är uppenbar.
De privata militära företagen är en utomordentligt bekväm lösning på i stort sätt alla USA:s problem. Styrkor av extremt välutbildade soldater kan med fullständig ansvarsbefrielse bedriva militära operationer på uppdrag av en stat som i sin tur helt kan avsäga sig såväl ansvar som kännedom. När de stupar, vilket de gör i omfattande utsträckning, så finns inga namn och nummer som kan hängas på postkontorets vägg. De 350 stupade som kommit Iraq Coalition Casualty Site till känna – mörkertalet förmodas vara mycket stort med tanke på företagens klassificering – måste i sammanhanget anses vara en ansenlig siffra.
I Steven Spillbergs Saving Private Ryan demonstrerar armén sin rättrådighet och jagar goodwill poäng genom att med buller och bong undsätta den lilla och utbytbara soldaten och därmed förhindra att hans mor möts av ytterligare ett namn och ett nummer. Idag får en annan ”private” stå för gentjänsten – inte genom att bespara någons mor sorgen – utan genom att byta brevhuvud på dödsbudet. Om utvecklingen fortsätter i samma riktning kommer snart inga armésoldater stupa i strid – bara namnlösa, välbetalda och ansvarsbefriade konsulter. Rekryteringen till de privata företagen lär heller inte vara några problem. Att vara ”private” har blivit en statusposition – inga militära grader att ta hänsyn till – lönen är 5-10 gånger den vanlige soldatens och utbildningen gedigen.
Allt detta i ett led av medveten manipulation av principen om demokratisk krigsåterhållsamhet. Genom att förhindra opinionens insyn kan kriget bedrivas så långt hemifrån att ingen krigströtthet bland folket uppstår. Det är inte längre nationens försvarare som stupar i sin kamp för fred och frihet – det är några betydligt mindre sympativäckande figurer som dör för sin girighets skull. Amerika tycks ha funnit den ultimata lösningen för kriget i Irak och spridningen av demokrati – lösningen heter outsoursing.
*Personerna utan hjälm och en mer civil klädsel tillhör BlackWater Aviation – en privat luftburen styrka – och ses på videon instruera amerikanska marinkårssoldater och medlemmar av en Irakisk säkerhetsstyrka. Deras uppträdande återspeglar den höga status som de privata aktörerna besitter inom armén, dels pga. att anställningen vittnar om en stor erfarenhet, men även som vi hör den amerikanska soldaten antyda: ”I spent all this fucking time in the marines – and never fired a weapond” – deras professionalism och avancerade utbildning.
Länktips:
Dokumentärer om Private Security Contractors som på senare tid fått viss uppmärksamhet är Shawdow Companies och Iraq for Sale. För bra statistik och dokumentation av pågående operationer i Irak kan jag rekommendera siten Global Security.
