En gasledning är under konstruktion mellan ryska Viborg och tyska Griefswald. Utskälld av Polen och de baltiska staterna för att gå bakom ryggen på dem och nu i Sverige av miljörörelsen samt vissa forskare på FOI. Ledningen korsar svensk ekonomisk zon som regleras inom UNCLOS III-avtalet. Avtalet ger utländska intressen rätt att korsa svenska vatten med ledningen, men svenska staten har viss rätt att ställa krav. Frågan om en svensk anslutning var uppe på bordet och den socialdemokratiska regeringen sade nej. Vi ska inte öka användningen av gas utan istället satsa på andra energikällor. Debatten har följt en ganska konstig linje med skräckscenario och en svensk regering som går mer på känsla än fakta. Det är dags för ett realistiskt inlägg i debatten.
I bräschen för en investering i gasen står den svenska basindustrin i Bergslagen. De energislukande papper- och stålföretagen propagerar starkt för en anslutning i hopp om att få ner skenande energipriser. Motståndet kommer från blandat håll. Främst är det miljörörelsen som anser att ledningen skapar problem. Peter Eriksson sammanfattar debatten ganska bra i sitt motstånd. Det första problemet gäller minor och andra kvarlämnade attiraljer från andra världskriget. Dessa anses högst farliga för bottenlivet om de skulle störas av ledningsbygget. Det andra gäller ett kompressortorn som ska byggas utanför Fårö. Här finns två aspekter: Nr 1, tornet kommer enligt Eriksson bli 70m högt och synas från Fårö. Stackars Bergman. Nr 2 gäller en säkerhetspolitisk risk då rysk avlyssnings- och spårningsutrustning kan placeras på tornet. Här får Eriksson medhåll från Robert L. Larsson på FOI och anser det vara en säkerhetspolitisk risk. I en debattartikel motstrider Gasföreningens VD, Anders Mathiason argumenten och menar att nr 1 är ett 70 m högt kompressortorn otänkbart och absurt. Om det ska byggas kommer det inte alls vara så högt. Det kommer även byggas 5 mil från kusten och därmed utanför synhåll för Bergman. Han skriver vidare att vid andra ledningsbyggen med samma rutt har miljöpåverkan varit minimal och den hetska stämningen runt Östersjöbotten utanför Gotska sandön ogrundad.
Huruvida miljöpåverkan och växthusgasutsläpp ökar eller minskar om man ökar gasanvändningen i Sverige är en svår kalkyl. Gas släpper ut mellan 25-40% mindre växthusgaser än olja vid förbränning. Den är lättare att hantera och har ett otroligt stort antal användningsområden. För bilar ger den mindre utsläpp än tex diesel och partikelfilter och används redan i stora delar av Europa. En ökad utveckling av gasnätet på bekostnad av förnybara energikällor är givetvis ett problem, men det handlar om politisk vilja. Etanolanvändning kräver enorma odlingsarealer och ger knapp nettoenergi och biogas har en begränsad förmåga till storskalig användning.
Enligt mig är det i den säkerhetspolitiska frågan som det största problemet finnes. Generellt gäller att ökad diverifiering av energikällor ger en positiv effekt på energisäkerheten. Risken för avbrott minskar och skiften mellan energikällor blir lättare att genomföra. Att bli mer beroende av Ryssland kan vara ett problem men att gasförbrukningen i Sverige skulle öka så dramatiskt att vi blir sårbara för ryska påtryckningar är ett otänkbart förlopp. Istället mellan 2001 och 2004 ökade den svenska importen av rysk olja från 6% till 30%. Det har man inte hört mycket av. Har den ryska regeringen använt Sverige som en marionettdocka? Nej.
Men kompressortornet då? Erikssons säkerhetspolitiska argument följer partiets populistiska linje, han har inte en aning. Att spela det ryska kortet är bara en politisk manöver för att verka få lite tyngd i sin misstroende politik. Larsson på FOI är en tyngre röst, men om man läst fler av hans publikationer förstår man hans position. Som FOI-forskare har han som jobb att åskådliggöra alla möjliga hot mot rikets säkerhet. Han får betalt för att anta en föråldrad syn på säkerhetshot som härstammar från både Hobbes och kalla krigets logik. Rädslan för den ryska björnen hör inte hemma i debatten.
Skrämselpropaganda blandat med romantik från Fårö och en förlegad säkerhetspolitisk inställning gör att Sverige missar chansen att minska sina koldioxidutsläpp samtidigt som vi starkt förbättrar vår energipolitiska position. En ökad användning av naturgas skulle både möjliggöra minskade koldioxidutsläpp, sänka energipriset och stärka Sveriges energisäkerhet.
