Denna veckas utgåva av ”The Economist” inleds med en ledare under rubriken ”Good Food?” och med utgångspunkten: om du tror att du kan hjälpa den här planeten med hjälp av intelligent shopping, så tänk igen, du kan göra den mycket värre. I ledararikeln görs försök att slå ner på såväl ekologiska produkter som rättvisemärkning, samt att stödja den lokala handeln. Så etiska shoppare är det nu dags att tänka om? Inte riktigt än skulle jag vilja påstå. Läs först nedan.
Ledaren kritiserar ekologisk mat, eftersom att det inte är möjligt att maximera själva åkern eller odlingsplatsen på samma sätt där bekämpningsmedel och konstgödning används. Detta innebär enligt ledarartikeln att om alla skulle handla endast ekologiska varor, eller med andra ord om all odling var ekologisk, skulle det finnas behov av större ytor att odla på. Brist på plats är visserligen ett stort problem och förväntas av natur bli ett ännu större problem i takt med att jordens befolkning är under ständig ökning. Detta förtäljer dock inte hela sanningen. Användning av miljögifter försumpar mark och gör tidigare fullt brukbar jord, helt obrukbar. Ogräs och skadedjur blir resistenta, vilket resulterar att mer och mer miljögift krävs.
Ledarartikeln kritiserar rättvisemärkta produkter på grund av att det lockar in bönder till att endast satsa på rättvisemärkta grödor, som således leder till överproduktion, vilket i förlängningen resulterar i prissänkningar och mindre pengar för fattiga bönder. Inte heller detta är självklart ett önskvärt scenario. Att bönder i utvecklingsländer tvingas att satsa och specialisera sig på en typ av gröda, vilket resulterar i att andra nödvändiga produkter inte finns tillgängliga för de som bor i landet, är dock inte något nytt fenomen, och därmed absurt att skylla på rättvisemärkningssystemet. Ur ett kritiskt perspektiv kan detta fenomen snarare härledas till utbredningen av frihandel, där inte färdigt utvecklade ekonomier har möjlighet till skydd då handelstullar tas bort. Bönder tvingas att satsa på de få grödor där någon form av konkurrenskraft kan tänkas existera i exportsammanhang. Detta påvisar inte heller den fulla problematiken, men måste anses vara en större faktor än rättvisemärkningssystemet.
Ledarartikeln kritiserar sedan strategin att stödja lokal handel. Med detta menas att handla av lokala producenter eftersom frakt och transportsträckor då förväntas bli mindre, vilket medför att man tjänar så kallade ”matmil”. Enligt artikeln fungerar detta ej eftersom att lokala marknader oftast ligger längre bort än närsnabbköpet, vilket medför att individen måste köra sina varor längre. Visst ibland är det roligt med ironi inom försök till en bättre miljö. Ännu bättre kan tänkas vara de tusentals personer som diskuterade koldioxidminskningar vid partskonferensen i Kenya, säkerligen bidragit till höga halter koldioxid genom alla flygningar. Dock är det väl ingen som i bil åker ut på landet, från gård till gård, för att sedan hävda att det är ett slag för miljön, varav argumentet snarare verkar vara till för att förlöjliga konceptet om intillegent shopping, än att informera.
De få poänger som går att finna i ledarartikeln förlöjligas vidare genom att skribenten poängterar att det inte är med shoppingvagnen som man förändrar världen, utan endast genom problematiska mellanstatliga överenskommelser, varav den individuella påverkanskraften endast går att finna i politiska val. Visst kan det förefalla naivt att tro att man kan förändra världen genom lite shopping, men inte kan det väl finnas många som köper ekologiska apelsiner som substitut för att rösta i politiska val. Visst kräver en hållbar utvekling även att människor sätter press i demokratiska val, men att påvisa detta som det enda rätta väcker en stor och viktig fråga: Hur kan långsiktiga miljöstrategier hamna långt upp i staters agenda, om demokratin i sig är kortsiktig, oftast så kort som de fyra år till nästa val?
Så sluta inte shoppa med hjärnan. Ifrågasättande av egna individuella val är av stor vikt inom all etisk beslutsfattning, men avägningar bör grundas på vetenskapliga fakta, och inte ännu en economist-ledare, med syfte att provocera och påtrycka ultra-liberala värderingar. Att sluta köpa rättvisemärkta produkter eftersom att det kan liknas med en form av bidrag, och därmed inte går i linje med en fri och öppen marknad är inte själ nog. Den individuella påverkanskraften är fortfarande stor i alla sektorer av samhället, och om det så handlar om att shoppa etiskt, köra mindre bil, flyga koldioxidneutralt, ge bistånd eller organisera sig i de politiska kanalerna är kanske av mindre vikt.
Läsvärt:
- Ledarartikeln gör en implicit referens till en artikel längre bak i veckonumret, som
utgivs som specialrapport om matpolitik. - För annorlunda etisk ”mat”: The cake sale; en musikskiva som är en del av Oxfam-Irlands ”Make Tade Fair Campaign”.
- Global Compact: FN initiativ för etiska företag.
Mycket intressant läsning. Har inte läst Economist-artikeln ännu, men ser fram emot att göra det.
Den här debatten om ekologiskt/rättvist jordbruk vs. mer storskaligt industriellt jordbruk verkar präglas av en föreställd dikotomi mellan det underutvecklade och omoderna etiska/ekologiska jordbruket och det moderna och rationella industrialiserade jordbruket. På nåt sätt tänker ”laissez-faire- ekonomerna” bort marknadskrafternas potential inom etiskt och ekologiskt jordbruk. Det borde vara självklart att en ökad efterfrågan på ekologiska och rättvisemärkta produkter kommer leda till en ökade rationalisering även inom denna form av jordbruk. Marknadskrafterna har i detta sammanhang stor potential att förbättra och effektivisera ekologisk och etisk produktion. Ekonomer känns allt för ofta oförmögna att tänka utanför ramarna för deras föreställda rationalitet. Rationaliteten kan ju inte tas för given, den konstrueras utifrån den historiska kontexten. När det gäller debatten om etisk och ekologisk produktion blir betydelsen av att definiera vad som är rationellt påtaglig. Får alltför marknadsliberala ekonomer tolkningsföreträde av vad som utgör rationellt beteende kommer det bli svårt att adressera de miljö- och hälsoproblem som är förenliga med ett industrialiserat och storskaligt jordbruk.
Hej. Det är intressant att följa alla olika debatter om miljön nu. Varje dag lär man sig något nytt och jag är en av de ”vanliga” som har börjat tänka mer i banor om vad som är bäst för både mig och naturen.
Något som jag läste nyligen upplevde jag som väldigt förbryllande.
Nu är jag inte så påläst men som nybliven vän av naturen är jag givetvis för genmanipulerade grödor som främjar tillväxten utan att använda sig av gifter. Det som förbryllade mig var att för att en produkt ska få Krav-märkas så får den inte vara genmanipulerad!
Krav-märkning? Nej tack!
Detta är i synnerhet en viktigt fråga. Just debatten om genmanipuleradade produkter har hamnat lite i skymundan de senaste åren. Jag är personligen dåligt påläst inom genmaninpulation, och just det är nog den stora orsaken till att folk i allmänhet väljer bort genmanipulerade produkter. Det skulle således vara intressant med en breddad debatt inom detta. Att världens åkermark tar slut är ett dilemma som kräver forskningsinsatser. En metod för indiven att bidra till att mer forskning sker, är ofta att exempelvis välja produkter, så att det för företag blir ekonomiskt nyttosamt att satsa resurser på innovativa produkter, om det så handlar om ekologiskt, energisnålt eller annat. En av anledningarna till att ekologiska produkter säljer, är ju precis för åkermark blir förpestad och obrukbar, av giftanväning.
En bredare debatt är således av stor vikt. Kanske kan denna också innebära energikällor, såsom användingen av kärnkraft gentemot förbränning av fossila bränslen. Detta tangerar ofta något av ett personligt dilemma hos många, i synnerhet i Sverige där miljörörelsen i mångt av mycket fick sitt uppsving med frågon om avveckling av kärnkraft. En rättvis debatt kräver dock forskning på långsiktiga konsekvenser av till exempel radioaktivt avfall m.m.
Pingback: Den nya världen » Blog Archive » Fem minuters global manifestation