Med anledning av Bjørn Lomborgs ledarartikel i Dagens Nyheter, “Varningar för katastrof hjälper inte världen“, ser jag det som min uppgift att leverera en alternativ världsbild. Lomborg bygger sin argumentation till stor del på att summeringen av den fjärde rapporten levererad av FN:s Klimatpanel (IPCC) inte skiljer sig särskilt ifrån den tredje rapportsummeringen, vilket leder till ett ifrågasättande av dagens alarmism. Mycket tyder dock på att detta inte nödvändighetsvis är helt sanningsenligt.

I den nya rapporten statueras det att sannolikheten att den mänskliga påverkan redan kan spåras i observationsmätningar nu mera är “högst sannolik” (90 %), vilket kan jämföras mot den tredje rapportens “sannolikt” (66 %). Denna faktor belyser dock även Lomborg, men eftersom att detta kan ses som den mest essentiella del i utformningen av växthusgasminskningspolicy, krävs det en tydligare understrykning av detta faktum.

En annan viktig distinktion mellan den äldre och nyare rapporten berör slutsatsen om hur varmt dagens klimat är i tidsrelation bakåt i historien. I den tredje rapporten framställs det som att samtidens temperatur “sannolikt” överstiger vad temperaturen varit 1000 år tillbaka. I den nya rapporten är tidsspannet utökat till 1300 år, samt att det nu anses “högst sannolikt”. Detta innebär således en viktig faktor som kan förväntas att leda till större fokus på den mänskliga påverkan på klimatet, och av natur därmed mer katastrofvarning.

Det är även intressant att Lomborg belyser rapporternas beräkningar om havsnivåns förväntade höjning. Lomborg framställer detta som att beräkningarna nu är att havsnivån inte förväntas höjas så dramatiskt jämfört med den förra rapportens beräkningar. Det är dock en stor skillnad i dessa två olika beräkningsmodeller som är av stor vikt för dess resultat. I den fjärde och nya rapporten medberäknas inte vad som kallas dynamiska processer om issmältningsflöde, vilket den äldre rapporten tog med. Detta medför att en komparation mellan resultaten är som att “jämföra äpplen med päron” (enligt Real Climate).

Men med de uppgifter som Lomborg utelämnat i tanke, kan man inte ändå tänka sig att Lomborg har en poäng i att det inte genererar någon nytta att måla upp ett skräckscenario? Både JA och NEJ!

Ett exempel kan tas ifrån SVT-dokumentären Planeten. I ett av de första avsnitten intervjuas en psykolog som menar att människor som endast matas med katastrofscenarion, blir skräckslagna och handlingsförlamade. Utformningen av dokumentären kan således förefalla en aning paradoxal, då väldigt lite tid ägnades åt att vad som kunde göras (Åtgärdsscenarios diskuterades på Den nya världen). Man kan med andra ord tänka sig att allt för stort fokus på katastrof, samt väldigt lite på åtgärd, inte är något önskvärt. Detta är något Lomborg exempelvis anklagar Al Gores “En obekväm sanning” för att göra, vilket jag definitivt inte instämmer med, då en betydande stor del av dokumentären faktiskt behandlar vad som kan göras.

Lomborg grundar sina påståenden på undersökningar utförda av Copenhagen Consensus Center, där han för övrigt är chef. Lomborg menar att en grupp forskare nyligen funnit att: “satsningar på hiv/aids, malaria, undernäring och handelshinder bör komma långt innan vi tar några dramatiska steg för att kuva klimatförändringen” (DN ledartikel). Detta kan vid första anblick verka ganska relevant, men det finns ett stort problem med antaganden likt detta: Nämligen att det är ett försöka att leverera en oerhört trångsynt världsbild, vilket resulterar i att det hamnar fruktansvärt långt ifrån verkligheten. Att se världen i svart och vitt, och att anta att 1 satsad krona på klimatförändringar innebär 1 förlorad krona i en annan sektor är att vara trångsynt och kortsiktig. Signifikativt för dagens värld (”post-Kalla-kriget-eran”) och hållbar utveckling är snarare att allting hänger ihop på en komplex arena med hög grad av interdependens (ömsesidigt beroende). Problemlösande i det internationella systemet måste således inledas med en eklektisk och mångfacetterad approach. Detta innebär således att om man vill få bukt med exempelvis epidemiska sjukdomar är det inte tillräckligt att endast satsa på till exempel vaccination och läkarvård. Det är tvunget i sitt tillvägagångssätt att även inkludera; hur konflikter påverkar resursfördelning, vattentillgång och biståndstransport; hur staters, företags, icke-statliga organisationers och internationall organisationers miljöpolicy genererar ett ökat antal naturkatastrofer, såsom torka, översvämning, förorenat vatten, luft, bruksjord och/eller vattenbrist; och så vidare, och så vidare.

Avslutningsvis till Björn Lomborgs stora latenta påstående att varning för katastrofer inte hjälper världen. Detta är något Lomborg själv inte belyser några klara bevis på. Den mesta teoretiska och empiriska forskningen om faktorer som uppmuntrar till institutionella arrangemang talar dessutom tvärt emot. Ett exempel på detta är Oran Youngs modell om institutionellt förhandlande. Oran Young menar att “exogenous shocks or crisis increase the probability of success in efforts to negotiate the terms of international regimes” (Young 1989:371). Några miljörelaterade exempel på lyckat internationellt samarbete som sporrats av katastrofvarningar är: Tjernobylkatastrofen 1986, vilket ledde till regimen om kärnkraftolycker endast 6 månader efter katastrofen; ozonhålet över Antarktis upptäcktes och fick medial uppmärksamhet 1985, vilket ledde till Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonlagret 1987; Klimatförändringsregimens förhandling har i mångt och mycket följt IPCC:s rapporter och de har i allra högsta grad haft stor påverkanskraft för möjligheterna till framgångsrik institutionell förhandling.

Det här inlägget publicerades onsdag 14 februari, 2007 kl. 16:41 i Miljö/Energi, Samarbete. Du kan följa kommentarer genom RSS 2.0. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen webbplats.