En man kom en eftermiddag någon gång på 1960-talet till Victoriasjön med en hink innehållande nilabborre. Nu över fyrtio senare år intensifieras konsekvenserna av detta ekologiska experiment. Om just denna problematik, med fokus på Tanzania, handlar dokumentärfilmen “Darwins mardröm” av österrikaren Hubert Sauper. Introduktionen av nilabborre, överfiskning och en rad olika former av utsläpp bidrar till Victoriasjöns tillstånd, som kan beskrivas genom syredeplition och massutrotning av arter. I en rapport ifrån 1992 statueras exempelvis att över två tredjedelar av de över 300 olika ciklidarter som tidigare gick att finna där, nu befaras vara utrotade.

Även om nilabborens närvaro har satt fart på regionens fiskeindustri visar mycket på att lokala fiskares tillstånd har förvärrats. Fiskeindustrin däremot har kommit att betrakta nilaborren som en räddare och inte en ekologisk katastrof. Sedan fiskexporten fått sin uppgång har priserna förändrats och således blivit allt för dyr för den lokala befolkningen. Dokumentären visar även på att EU stolt berömmer fiskeindustrin i regionen för att nå upp till nödvändig importstandard. En standard som inte verkar inkludera lokala fiskares förhållanden. Victoriasjöns ohållbara situation verkar som förvärrande faktor för en rad problem länkade till mänskliga rättigheter,  såsom tvångsförflyttning av folk, allt för snabb urbanisering, jämställdhet och HIV/Aids (enligt ACORD).

Problematiken slutar dock inte här. Relativt latent i dokumentären ligger den stora problematiken om att fraktplanen som hämtar fisk smugglar vapen till Tanzania, som sedan sprids och håller igång väpnade konflikter i exempelvis Darfur, Kongo, Rwanda, Uganda och Somalia. Det är problematiskt att i dokumentären se några kristallklara bevis på detta, men personalen och piloterna till dessa fraktplan verkar exempelvis ytterst obekväma när dessa frågor tas upp. Somliga hävdar att planen kommer till Tanzania tomma, medan andra menar de är lastade med lådor som de inte kan förklara innehållet i. Detta är dock ett påstående som kan verifieras av en rapport av US Bureau of Intelligence and Research om vapen och konflikt i Afrika. Sauper själv menar att detta inte är något unikt för Victoriasjöregionen och säger: “I could make the same kind of movie in Sierra Leone, only the fish would be diamonds, in Honduras, bananas, and in Libya, Nigeria or Angola, crude oil.”

Problematiken som illustreras i Darwins mardröm slår ner på två stora fenomen inom världspolitiken. För det första är detta något som i allra högsta grad är signifikativt för dagens interna konflikter som blivit allt vanligare sedan det kalla krigets slut. Dessa konflikter kan vid första anblick verka ta ett lokalt uttryck, men vid en närmare anblick existerar klara globala länkar. Samma vapen smugglas och säljes över hela världen och går från konflikt till konflikt. Legosoldater, privata militärföretag (PMCs) och en global krigsindustri har ett intresse av konflikters existens. Flyktingströmmar sprider sig över territoriala gränsdragningar. Naturresurser såsom olja, diamanter och vatten spelar allt oftare en central roll, vilket resulterar i krigsherreproblematik. Med andra ord tenderar dessa konflikter att bli förlängda och extremt utrönande eftersom det finns så många som har en ekonomisk vinning.

För det andra blir det, i takt med frihandelns utbredande, allt viktigare för konsumenter, importörer, exportörer och mellanhänder att kontrollera och ta ansvar för konsekvenser av sitt handlande. Inom denna aspekt är det extremt viktigt att attackera denna problematik utifrån ett eklektiskt tillvägagångssätt eftersom det har en påverkanskraft över en rad olika områden såsom fattigdom, arbetsvillkor, vattentillgång, miljö, ekonomisk utveckling, konflikt, epidedemiska sjukdomar med mera.    

Saupers dokumentär visar en kritisk och nödvändig syn på det han refererar till som globaliseringens baksida. Det är således av största vikt att ta till sig denna problematik och sedan arbeta för åtgärder och implementera dessa på arenan som skulle kunna benämnas som globaliseringens framsida. EU kan exempelvis tänkas ha stor möjlighet att både arbeta för bättre kontrollering och ställa större krav på medlemsstaterna vid import, samt biståndspolicy. Östafrikanska gemenskapen (EAC), som består av Kenya, Tanzania och Uganda har startat Victoriasjöinitiativet och har enats om ett avtal om hållbar utveckling för området runt Victoriasjön och en gemensam vision om positiv utveckling.