I tisdags ägnade FN:s säkerhetsråd dagen åt att diskutera kopplingen mellan energi, säkerhet och klimat. Kopplingen är på många sätt solklar och med utgångspunkt i en bredare säkerhetsagenda är det naturligt att frågan diskuteras i säkerhetsrådet. Men säkerhetsrådet kan, och bör, i denna fråga som bäst fungera normskapande, vilket vore en fantastisk framgång.
Varje månad förs i säkerhetsrådet en tematisk debatt där månadens ordförande får chansen att belysa en fråga de anser viktig. Tidigare i år har debatterna berört säkerhetssektorreform (Slovakien) och relationen mellan FN och AU (Sydafrika). Det brittiska ordförandeskapet valde att i sin tematiska debatt behandla kopplingen mellan energi, säkerhet och klimat. För oss som gått igenom c-kursen i internationella relationer är det som hämtat ur kurslitteraturen om en bredare säkerhetsagenda och att det finns en koppling mellan energi, säkerhet och klimat kan knappast bestridas. Det gjordes inte heller av de 54 länder som höll anföranden. Däremot fanns bland flera länder en skepsis mot att frågan debatterades i säkerhetsrådet. Kritiken kan anses vara befogad.
Ett flertal faktorer är indirekta orsaker till konflikter som sedan utvecklas till hot mot internationell fred och säkerhet, vilket ju är säkerhetsrådets ansvarsområde. Fattigdom, arbetslöshet, HIV/AIDS kan precis som en klimatförändring klassas som indirekta säkerhetshot. Någon lösning på problemen kommer dock knappast att komma från säkerhetsrådet. Det finna flera organ bättre lämpade för att diskutera och besluta i frågan. En bindande säkerhetsrådsresolution om minskade koldioxidutsläpp är en utopi, om ens det. Likaså är sanktioner riktade emot länder som bidrar till klimatförändringen. Det är inte heller önskvärt.
I säkerhetsrådet härskar en dynamik som bygger på realpolitik, maktspel och visst mått av tjurighet där fem länder i realiteten besitter all beslutande makt. Det kan argumenteras att staters egenintressen också påverkade förhandlingarna kring kyoto-protokollet och att övriga FN-organ med ansvar för frågan är tandlösa, men att låta säkerhetsrådet ta hand om klimatfrågan är att be om trubbel. Nu var det ju knappast detta som var det brittiska målet utan debatten får främst ses som ett försök att ge ytterligare en aspekt på vilka konsekvenser klimatförändringen kan innebära, vilket poängterades av såväl den brittiske utrikesministern Becket som generalsekreterare Ban Ki-moon.
Kanske kan debatten i det FN-organ med mest massmedial tyngd ha bidragit till att fler stater förstår det nödvändiga i samarbete. Det vore en av rådets större framgångar på senare tid och skulle i så fall visa att säkerhetsrådet inte enbart är verkställande utan också normskapare.
Noterbart är att det äntligen verkar råda konsensus kring att det råder vetenskaplig konsensus kring att den globala uppvärmningen är skapad av människor och att något måste göras. Som vanligt är förslagen på vägen till målet många. Ansvarsfrågan återkom ständigt, U-länder menar att då de industrialiserade länderna är de som skapat situationen skall de också stå ansvariga. Frågan är om det är ett argument som rättfärdigar vissa utvecklingsländers bristande vilja. Alla bör hjälpas åt att lösa problem, blame-game gynnar ingen.
Värt att notera kan också det faktum att Sverige inte höll något eget anförande vara. Märkligt kan tyckas om man betänker den aftonbladethets som råder angående klimatfrågan och Reinfeldts ideliga försök att verka engagerad i frågan. Men svaret finns väl som så många gånger hos Carl Bildt; EU höll ju ett anförande.
För den som är intresserad av att i detalj läsa vad som sades under det 6,5 timmar långa mötet kan ni läsa det här
