I Dagens Industri (DI 2007-08-10) funderar Ragnar Roos över vad klimatförändringen kan komma att innebära för företag på mikro, makro, global och nationell nivå. Via ett antal retoriska frågor anser han att företagen måste i större utsträckning inbegripa ett förändrat klimat i sina framtidsscenarion. På en halvsida briefar krönikören oss om sina ideer gällande några av de områden som han identiferar som kommer påverkas av klimatförändingar.
5 dagar senare är det ”Riskkapitalisternas gröna våg” som är framsidesnyhet på samma tidning. Tidningen ”Privata Affärer” hade också gröna fonder och aktier som tema i sitt nya nummer. Miljöteknik eller Clean Tech som det kallas, anses glödhett.
Jippi. Klimatförändingen är inte längre ifrågasatt, inte äns några brasklappar läggs in för att gardera sig mot de företagsledare som fortfarande inte tror på människans inverkan på den pågående klimatförändringen. Roos inledning där han länkar översvämningar i England och extrema väder i södra Sverige är på pricken lik den beskrivning som gavs av professor Erland Källen under en föreläsning i FN-regi som undertecknad bevittnade för några veckor sedan. Visar på en uppdaterad författare. För många trädkramare ses ofta företag och kapitalism som roten till det onda. En uppfattning som byggs på det faktum att det sällan saknas en trade-off mellan ekonomisk tillväxt och negativ miljöpåverkan. Detta stämmer ju fortfarande men en förändring måste ske.
Samtidigt som DI och Privata Affärer berättar om var de nya klippen kan göras är svenska investerare en bit efter sina amerikanska och europeiska kolleger. I en faktaruta nämns det att 10% av amerikanska och 12-13% av den europeiska riskkapitalmarknaden satsar på clean tech. I Sverige utgjorde clean tech 0.5 % av det sammanlagda riskkapitalet satsat. Vi ligger bevisligen efter.
I takt med att hårdare krav och ”regulations” skapas och ställs på företagen att ta bort sin negativa miljöpåverkan och handeln med utsläppsrätter kommer igång med nya utsläppskvoter kommer investeringarna i clean tech öka. Kanske kan till och med industrin förstå det ekonomiskt ohållbara i att fortsätta på inslaget spår. Ta bara Sterns uträkning att globala åtgärder mot uppvärmingen skulle kosta runt 1% av global BNP medan fortsättning på samma sätt som nu skulle kosta 5-20% av globalt BNP. Som vanligt är det tidsperspektivet som saknas. Politiker beskylls ofta för att endast se i 4 års perioder, ekonomer berömmer sig själva för att ha möjligheten att se utanför detta tidsspann. Måtte de nu leva upp till utmaningen.
