Cave! hic dragones: Björn Lomborg maler på

Sydsvenskans ledararsida (Nyårsafton 2007) är den senaste av många (tidigare behandlat av Den nya världen här) att tillåta Björn Lomborg att lägga fram sin teori om felfokusering inom lösningen av världens problem. Denna gång är det under rubriken ”Klimatet inte enda hotet”. Det är samma gamla visa (med lite mindre sakfel och lite mindre precisering), även om syftet denna gång verkar vara att ge sig själv lite uppmärksamhet i tider av lanseringen av en ny bok.

Begreppet Cave! hic dragones (betyder ungefär ”Varning, här finns drakar”) användes förr av kartritare för att peka ut platser som antingen ansågs farliga eller för de platser där det fanns liten vetskap. Lomborgs resonemang innehåller särskilt två drakar som måste uppmärksamas och som man ska akta sig för.

Först kritiserar Lomborg den nuvarande fokuseringen på klimathotet (även om han anser att hotet är riktigt och skapat på grund av antropogena växthusgasutsläpp), eftersom resurser inte hjälper människor lika mycket som vi kan hjälpa inom andra problemområden, såsom bekämpning av malaria, främja frihandel (ta bort handelshinder), undernäring och bekämpning av HIV/Aids. Graderingen av vilka problem vi ska fokusera på har Lomborg kommit fram till genom att lista 17 problem och sedan fråga ett antal ekonomer att priotera de problem där man får mest tillbaka på en spenderad dollar. Eftersom vi onekligen inte har löst alla världsproblem menar Lomborg att vi ska satsa på de problem vi har bästa möjlighet att lösa. Så, vad är då problemet (draken)? Jo, att ställa upp en sådan lista inbegriper att man kan isolera dessa problem ifrån varandra. Exempelvis, inbegriper det att vatten och sanitära problem som genom olika lösningar hamnar på plats 6,7 och 8 är isolerat från exempelvis global uppvärming. Med andra ord att en satsad dollar för att lösa klimatförändringen är isolerad från vatten och sanitära problem, migration, sjukdomar och undernäring/svält. Detta är således en drake i form att det speglar en världsbild som inte har någon förankring i verkligheten.

För det andra andra innebär Lomborgs resenomang att vi endast ska satsa resurser på de problem där vi bäst kan hjälpa. Detta är ett utilitaristisk etiskt argument som mycket väl kan anses vara kontroversiellt. Om x dollar kan rädda 100 personer från HIV/Aids och samma penning endast räddar 99 personer från malaria ska vi alltså hjälpa de med HIV/Aids. Visst, möjligtvis är det etiskt kontroversiellt men varför utgör detta en drake? Jo, detta ställer oerhörda krav på vilka världsproblem som ska utgöra graderingslistan. Varför satsar exempelvis Sverige oehörda belopp på svensk sjukvård, när dessa pengar hade kunnat rädda många fler i andra länder. Om en sådan graderingslista skulle fungera borde alla resurser som används till problemlösning inkluderas.

Avslutningsvis kan man även fundera över frågor om säkerhetsagendan och hur ett problem blir ett världsproblem. Betyder exempelvis Sveriges åtagande enligt Kyotoprotokollet att vi ger upp en ekomomisk tillväxt, som annars hade genererat resurser som Sverige hade spenderat på att lösa HIV/Aids problematiken? Hade den enskilda personen som koldioxidneutraliserar en flygtur annars donerat dessa pengar till att bekämpa malaria? Om den enskilde tar cykeln till jobbet istället för bilen, innebär detta att personen förlorar en halvtimmes arbetstid vars lön han/hon annars hade donerat till bekämpning av undernäring? Visst har Lomborg en poäng i att klimatförändring inte är det enda världsproblemet (vilket självklart inte ska förglömmas), men det ena innebär inte alltid det andra, och det är ytterst tveksamt om Lomborgs listor genererar något som helst nyttigt för lösningen av världsproblemen.

Fotnot: Lomborg har en presentation av sitt resenomang på TED.