Rätten till självbestämmande är en av grundpelarna för det internationella systemet och världen över finns det grupper som betraktar sig som folk eller nationer och menar att de har rätt till självständighet. Under senare tid har fler och fler små regioner förklarat att de vill bli självständiga. En del, såsom Montenegro, har lyckats och ska nu fungera i det internationella system som skapats av nationalstater vilka formats under helt andra förutsättningar än de idag rådande.
Den första vågen av självständighetsförklaringar ägde rum i samband med avkoloniseringen av främst Afrika. Det senaste och för oss i Europa mest aktuella fallet är de republiker i dåtida Jugoslavien som krävde självständighet. I och med Montenegros självständighet är nu det före detta Jugoslavien uppdelat i 6 stater. Friheten har haft ett högt pris och de nya staterna har i många fall haft enorma svårigheter att hantera sin självständighet. Men de känner sig fria, något människan slagits för i alla tider. De flesta staterna är små såväl till yta som till befolkning. Kroatien har dryga fyra miljoner invånare, Makedonien har två miljoner och Montenegro har endast 700 000.
Det just nu mest aktuella fallet är såklart Kosovo, med två miljoner invånare, där den så kallade kontaktgruppen under ledning av Finlands förre president Matti Ahtisaari nyligen förklarade att man ämnar vänta med att fatta beslut om Kosovos slutliga status. Ett av skälen antas vara att man inte vill riskera att ett för serberna negativt beslut skall betyda framgångar för nationalistiska partier i den parlamentsval som skall hållas i början av 2007.
Ett självständigt Kosovo skulle betyda att Europa berikas med ytterligare en stat med yta och befolkning som är för liten för att klara sig själva, i likhet med bland annat Montenegro och Makedonien. Dessa nya stater skiljer sig därmed mot andra små stater i Europa som många gånger är väl utvecklade skatteparadis, såsom Monaco och Luxemburg, eller skapade av stormakter som buffertzoner, såsom Belgien. De nya staterna på västra Balkan är fattiga och bör betraktas som svaga stater. De är i behov av en marknad betydligt större än den inhemska och har i många fall svårigheter att själva tillgodose sina medborgare med politiska nyttigheter. Man söker därför omedelbart samarbete med EU, som ju har en relativt inskränkande betydelse på deras hett efterlängtade suveränitet. Dessutom kommer de troligen när de blir medlemmar i EU var där tillsammans med staterna de så gärna velat alienera sig ifrån.
Det finns också fall där än mindre regioner söker självständighet. Förra veckan hölls i den georgiska delen Sydossetien en folkomröstning där 90 procent av de 55 000 röstberättigade röstade för självständighet gentemot Georgien. Det internationella samfundet erkände inte valresultat och bland annat USA förklarade att Sydossetien är en del av Georgien och att Georgiens territoriella integritet skall bevaras. Ryssland har däremot förklarat att man stöder regionens självständighet, men det kommer knappast som en chock att Ryssland i dessa dagar går emot den georgiska regeringen.
Situationen i Sydossetien påminner till viss del om den i Kosovo, där sydosseterna skiljer sig etniskt från Georgien. Samtidigt finns det ett flertal byar bestående av georgier. Man förklarade sig ensidigt självständigt efter det krig som 1991-92 krävde hundratals sydosseters liv och drev tiotusentals på flykt. I Georgien finns även utbrytarrepubliken Abchazien som även de under ett krig under det tidiga 90-talet, med god hjälp av Ryssland, lyckades bryta sig loss från Tbilisi. Dock är deras självständighet och endast ensidigt förklarad. I Moldavien finns Dnjestrrepubliken som också de söker självständighet.
Förr eller senare kommer ett beslut om Kosovo, det mest troliga är någon form av självständighet då en återgång till Serbien efter 7 år under FN-styre knappast är tänkbart. Serbien argumenterar att Kosovo som territorium är en del av Serbien. Likaså argumenterar USA angående förnekandet av Sydosseternas rätt att förklara sig självständigt utifrån resonemang om territorium. Utfallet av Kosovofrågan kan således anses få stor betydelse även på andra håll. Ryssland kräver att fallet Kosovo skall vara prejudicerande, något som övriga medlemmar i kontaktgruppen motsätter sig.
Stater som brottas med separatiströrelser är i varierande grad drabbade av instabilitet. Likaså skapar det oro i det internationella systemet. Nya stater är således en besvärlig nöt att knäcka för det internationella samfundet och diskussionen om självständighet rymmer flera problematiska aspekter. Den något förlegade synen på suveränt territorium ska samsas med frågan om hur man bäst tillgodoser mänskliga rättigheter. Rätten till självständighet skall samsas med frågan om den nya staten kan fungera i realiteten. Här har globaliseringen med EU i spetsen en avgörande betydelse för att mindre stater faktiskt kan bli självständiga, tillsammans med normen som mer eller mindre gör ett krig i syfte att införskaffa ytterligare territorium blivit omöjligt. Statens storlek har minskat i betydelse då de i realiteten inte längre har några gränser att försvara, men främst för att en stats ekonomi med en framgångsrik specialisering och god integration kan fungera väl oavsett storlek.
Ett internationellt system uppbyggt efter traditionella tankar om suveräna stater kan troligen inte fungera med allt för många små stater. Dock kan de senaste årens skapande av mindre stater ses som ett resultat av en förändring av det internationella systemet där staten samsas med regionala och globala organisationer för att tillgodose politiska nyttigheter.
