NATO lider av schizofreni, EU har sina regionala begränsningar och FN är allmänt tandlöst. Alla tre är organisationer med mycket makt, mycket vilja men med resultat som ej kan anses som tillfredsställande. Jag tänkte här att främst fokusera på NATO, och viss mån EU, som inte alls verkar veta vem som skall sköta vad i den nya världen.
Den franske presidenten Jacques Chirac skrev med anledning av NATO-mötet i Riga en artikel i bland annat Svenska Dagbladet om vikten av att låta NATO och EU agera komplementärt. Han verkar där mena att NATO främst skall agera som säkerhetsgaranter åt stater och således komplettera andra ”mjukare” organisationer som arbetar inom exempelvis humanitärt bistånd och civil säkerhet. Detta var fallet vid den östutvidgning av EU som avslutades första maj 2004. Där hade NATO snabbt gått in och garanterat de nya staterna säkerhet från främst rysk aggression och därmed kunde EU i lugn och ro göra det de är bäst på, nämligen bygga fred, stabilitet och demokrati. Deras förmåga att så göra hänger ihop med den fördel det innebär att vara medlem, således kan de utöva påtryckningar på ett sätt som FN aldrig kan göra. FN kan enbart klappa på axeln och säga bra, eller peka med fingret och säga dåligt. EU kan säga nej, ni får inte vara med, eller ja, välkomna att dela den växande kakan. En liknande fördel har NATO i och med sin säkerhetsgaranti. Något som också Mikael Odenberg tog upp som gäst i aktuelltstudion där han enbart fokuserade på att Sverige vid ett eventuellt NATO-medlemskap skulle ha skydd vid en attack från främmande makt, men därmed också vara tvunget att bistå andra stater. Hans resonemang kändes som hämtat från en annan tid, hur relevant är det resonemanget för Sverige idag, egentligen?
Jag har under den senaste månaden deltagit vid två konferenser som indirekt varit arrangerade av NATO. De visar på att det resonemang Odenberg förde inte är en helt korrekt och aktuell beskrivning av dagens NATO. Visst är den kollektiva säkerheten fortfarande en hörnsten för organisationen. Men det finns så mycket annat inom NATO. Atlantic Treaty Association (ATA), som är en NGO som verkar i samarbete med NATO arbetar på västra Balkan med att nätverka med regionala NGO:s för att bygga förtroende och håller konferenser för unga politiska ledare i regionen. Det som diskuteras är inte framtida aggressioner från främmande makt utan allt det som kännetecknar en ny säkerhetsagenda, allt från terrorism till organiserad brottslighet och miljöproblem. Är det verkligen NATO:s roll? Eller ska de överlåta de mjuka frågorna till EU helt och hållet för att undvika dubbleringar? Chirac menar att EU i framtiden skall agera inom sin sfär, bland annat skall de ta ansvar för västra Balkan, vilket ju onekligen underlättas av det faktum att NATO funnits där i tio år. Men han menar också att FN skall vara den enda globala aktören och jag kan då inte låta bli att undra vad NATO:s roll egentligen ska vara. Om EU ska ha hand om Europa, och vi utgår från att det på andra sidan nordatlanten inte blir några större oroligheter, vad ska NATO göra då?
ATA:s danske generalsekretare Troels Fröling ställde sig frågan var den geografiska gränsen går för NATO. Turkiet är medlem, men kan knappast sägas tillhöra nordatlanten. Vad händer om Sydkorea och Japan vill bli medlemmar? Kan NATO i så fall bli en global polis som har kraft och vilja att agera. Ska de stärka sina mjuka åtaganden och bli en global organisation som erbjuder bistånd, demokratisering samtidigt som de kan erbjuda säkerhet från yttre aggression. Eller ska enbart erbjuda den yttre säkerhet och låta andra organisationer sköta den mjuka säkerheten. Kommer det i så fall finnas några egentliga skäl att bli medlem i NATO, för de stater som räds en attack från främmande makt är i dagens läge inte nära ett NATO medlemskap. För vad jag vet diskuteras sällan Somalias, Eritreas och Tchads roll i NATO. Som ni märker finns det otaliga frågor att ställa om NATO:s framtid, och deras framtid kommer också styra EU såväl dom FN:s framtid. För vare sig vi vill det eller inte har såväl FN som EU NATO att tacka för en hel del. NATO attraherar fortfarande stater. Kroatien, Makedonien och Albaniens medlemskap skall diskuteras vid nästa NATO-toppmöte. Serbien, Bosnien – Herzegovina skall ingå i Partnerskap för fred. Georgien vill bli medlem. Ser de NATO som ett steg mot EU, eller är de genuint rädda för något? Frågorna kring NATO:s roll är oändligt många, men också oändligt intressanta. Ställ frågorna till er själva. Återkom gärna med svar.
