Demokrati och pressfrihet är enligt mig väldigt närbesläktade. Finns censur finns inte demokrati.
Bildexemplena nedan är väldigt flagranta och tydliga. Men det kan inte komma som en chock för någon att Iran inte är världens mest öppna och demokratiska land. Jag är ändå väldigt överraskad över att censuren sker så tydligt. Att man väljer att låta tidningarna säljas, men först efter kontroll, manuell censur och inslagning i en grön ”approved”-påse, istället för att bara stoppa importen.
The Economist, 15 april 2006, sid 8-9. Teckning som förmodligen föreställer Irans president Ahmadinejad.
National Geographic, Februari 2006, sid 36-37.
Wallpaper, September 2005.
Kan vi enbart (om vi inte sedan tidigare haft någon vetskap om landet Iran) utifrån bildbevisen fastslå att Iran inte är demokratiskt? Öppna val till trots? Utifrån en jämförelse mellan de exemplar av The Economist jag brukar läsa och de som visades ovan tillsammans med min något simpla sambandsteori i inledningen så vill jag absolut hävda det. Visst, analysen är inte på något sätt akademiskt välgrundad, och begreppet demokrati kräver i sig många avhandlingar för att definiera, men jag är ganska övertygad om att en doktorsavhandling kommit till samma slutsats. Rätta mig om jag har fel.
Bilderna är hämtade från den intressanta censur / internetcensur-sidan Jturn. Läs hela deras artikel om iransk tidningscensur (med mer bilder) och mer om hur internet censureras runt om i världen här.
