Det finns inom ämnet internationell politik flera områden som alla är fantastiskt intressanta. Nu när jag dessutom ska blanda in mitt andra stora intresse, nämligen sport, borde det bli än mer intressant att skriva. Förhoppningsvis även att läsa. Det som kommer att diskuteras är kopplingen mellan sport, främst fotboll, och politik.
Den debatt som följde efter Claes Borgströms (JämO) uttalande om att Sverige, på grund av den förmodat ökade prostitutionen i Tyskland, borde bojkotta fotbolls-VM delade inte bara Sverige, utan även mig. Debatten som följde är kanske uttjatad och blev alltför ofta en osaklig diskussion mellan dem som gillade fotboll och de som inte gjorde det men debatten förde i alla fall det goda med sig att problemet uppmärksammades. Därmed kanske Borgström nådde sitt egentliga mål. Nåväl, det jag tänkte diskutera är representanterna för fotbollen som likt ett mantra upprepade att idrott och politik inte hör ihop.
Till att börja med kan vi då fråga valfri representant för fotbollen varför Israel spelar i de europeiska cuperna och varför deras landslag kvalar in till VM i konkurrens med europeiska länder. Det kan väl aldrig ha med politik att göra? Efter denna diskussion kan vi fråga varför Danmark vann fotbolls-EM 1992 efter att slagit Tyskland finalen på Ullevi. Visst berodde det på heroiskt kämpande danskar och en snäll domare, men det som ens möjliggjorde att Brian Laudrup kunde sjunga ”Deutschland alles ist vorbei” var att UEFA förbjudit Jugoslavien att deltaga som ett resultat av oroligheterna i den sönderfallande federationen. Detta trots att de hade vunnit sin kvalgrupp före Danmark. I dessa båda fall har stora fotbollsorganisationer uppenbarligen blandat ihop idrott och politik.
Det finns också flera exempel på hur fotbollsspelare själva tagit ställning i frågor, med varierande resultat. När Lilian Thuram skriker ut la marseillaise är det inte ett resultat utav en extra stark fosterlandskärlek utan ett resultat av Le Pens uttalande om att hälften av spelarna inte kunde nationalsången, med tydlig anspelning på den höga andel mörkhyade spelare i franska landslaget. Det är också inom fotbollen numera relativt vanligt att lag blir straffade för sina rasistiska fans och inför varje kvartsfinal i VM talade lagkaptenerna i högtalare om det nödvändiga i att visa rasismen rött kort. Men när någon föreslår något liknande om trafficking blir det samma gamla visa om att idrott och politik inte hör ihop. Detsamma var grunden till varför det schweiziska landslaget kollektivt bestraffades med böter efter att hållit upp en banderoll med texten ”stop it Chirac” inför EM-kvalmatchen mot Sverige 1995 (0-0 för övrigt) med hänvisning till de då pågående franska kärnvapenproverna i Stilla Havet. Likaså blev Liverpools Robbie Fowler under mitten av 90-talet bestraffad för att ha burit en t-shirt som visade sympati för de varvsarbetare i Liverpool som blev arbetslösa på grund av politiska beslut fattade av lokala politiker. Politik skulle hållas borta från idrottsarenor hette det då.
De brittiska tidningar som öppen hånade Sverige för att ens tänka tanken att bojkotta VM är samma tidningar som inför varje match mot Tyskland eller Argentina gör allt för att påminna om gamla krig.
Som tydligt visats så hänger fotboll och politik ihop, precis som affärer och politik hör ihop (eller, Carl Bildt?). Det tråkiga är att fotbollen är så vansinnigt inkonsekvent och godtycklig i frågan om när fotboll och politik hänger ihop. Att fotboll och politik hör ihop behöver inte betyda en bojkott, ett uttalande om att man fördömer något räcker långt. Inte förrän övriga svenska representanter bojkottar Saudiarabien kan man hävda att svenska fotbollslandslaget skall ställa in den match som kvinnor inte fick besöka. De idrottsutövare som under apartheidtiden tävlade i det Sydafrika som av omvärlden pålagts politiska sanktioner blev avstängda från allt internationellt tävlande. Utfärdar Sverige som stat sanktioner eller restriktioner mot en annan stat kommer fotbollen säkerligen att följa efter.
Kan det inte vara en möjlighet att politiken använder fotbollen som ett instrument snarare än tvärtom?
jo, absolut. Det finns väl alldeles för många exempel på hur regimer använder fotboll och övrig idrott för att främja sina egna syften. DDR är väl det tydligaste exemplet. Likaså hur Argentinas regim använde Diego Maradona och hans segrande lag vid ungdoms-vm för att visa hur framgångsrikt landet var. Likaså när man segrade på hemmaplan i VM-78 ville regimen spegla sig i glansen. Men folket föll inte för det, utan den eufori som följde kan istället anses vara att av skälen till att folket stärktes och att man till slut kunde störta regimen.
Jag menar inte att fotbollen använder politiken som ett instrument, jag menade bara att man inte kan fly undan den och att jag stör mig på inkonsekvensen hos fotbollens ledare framför allt.
Förhållandet mellan fotboll och politik är inte nödvändigtvis särskilt instrumentellt över huvudtaget – men tveklöst ömsesidigt påverkande. Vi kan till exempel konstatera att Sverige© som varumärke är kopplat till framgången för landets idrottsmän. Sverige ger väldigt positiva associationer i omvärlden – vi återfinns år efter år i toppen för världens mest beundrade länder och enligt Anholt National Brand Index (NBI) var Sverige© – bland 38 andra nationer – det starkaste varumärket 2005. Den platsen har vi idag tappat och återfinns i stället på en sjundeplats, något som Olle Wästerberg, generaldirektör för svenska institutet, på DN debatt (13/1), förklarar med att vi bland annat saknar några större idrottsikoner som marknadsför oss.
Bestämmandet av NBI bedöms i förstahand på hur attraktivt människor uppfattar landet att investera i – naturligtvis betydelsefullt för landets industri, turism och snart sett all ekonomisk verksamhet. Frågan huruvida vi kan skilja politik från sport kan kräva en stunds betänketid – att vi inte kan skilja ekonomi och politik är dock givet.
Idrott har länge varit en mycket central del av det nationalistiska projektet. Från slutet av 1800-talet blev ”landslagen” den självklara konfigurationen för drabbningar över gränserna. Det var ett (mycket orättvist) sätt att påvisa sin nations styrka och renrasighet – ja de rasbiologiska aspekterna kan inte heller sopas under mattan. Orättvist var det för att de flesta spel exkluderade alla förutom den vita aristokratin – det var till exempel därför som ”proffs” förbjöds delta i de Olympiska spelen. Vid den tiden fanns det naturligtvis inge ”professionella” idrottsmän – nej att vara professionell hänvisade istället till att du var yrkesverksam. En smed kunde därför inte ställa upp i OS för att kasta slägga eller brottas – då skulle den fragila överklassaren ju naturligtvis inte ha en chans. Det måste va rättvist (?).
Ishockeys betydelse för Sovjetunionens kallakrigs tid är uppenbar, Kina kan (kunde?) genom sitt gymnastik lag visa upp den kommunistiska dygden. I DDR dopade staten sina idrottsmän för att ge sken av en sund och välmående nation och i Sverige har de statslösa Assyrierna sitt enda fotbollslag.
En mycket intressant öppning Daniel – finns rum för många tankebanor. Tror t.ex. att jag känner någon som har fått kursen ”fotbollen i samhället” inräknat i sin examen i Internationell Relationer – det kan ju vara en hint!
Det är väl möjligt att den så kallade ”hinten” var riktad mot mig, och det är således dags för mig att belysa ännu nyans i frågan. En stor del av sambandet mellan fotboll och politik, är möjlig att härleda till identitetsskapande i diverse regioner. Nordvästra Storbritannien utgör ett exempel. Om man åker till Nordirlands huvudstad Belfast dröjer det inte lång tid innan man informeras om att det på stans pubar är det strängt förbjudet att diskutera tre saker; politik, religion och lokal fotboll. Detta är fallet eftersom motsättningarna inom alla dessa tre interaktionssektorer representeras av två fotbollslag, Glasgow Rangers FC och Celtic FC, i de möten som kallas ”Old Firm”. I mångt och mycket är Rangers synonymt med protestantism och unionism, medan Celtic är synonymt med katolicism och republikism. Skulle man av någon anledning vilja veta om en nordirländare är protestant eller katolik, frågar man inte vilken kyrka man går till eller inom vilka murar man bor, utan rätt och slätt vilket fotbollslag man hejar på. Detta kan förefalla relativt märkligt, inte minst för att Celtic och Rangers båda är baserade i Glasgow och således är lag i den skotska ligan. Trots detta har Celtic i många år spelat den irländska nationalsången på matchdagar, och har en irländsk flagga, svajades i flaggstången på Celtic Park. Det ska till väldigt bra syn om man kan hitta en skotsk flagga i vimlet av irländska ”Tricolour Flag” och brittiska ”Union Jack” på läktaren vid en Old Firm-match.
Det finns även en mängd andra exempel som belyser sambandet mellan fotboll och politik. När katalanska språket, färger och flaggor förbjöds under Francoregimen, var fotbollsarenan en plats där detta inte kunde kontrolleras. Detta ledde således till att folk gick till FC Barcelonas matcher, inte bara för att titta på fotboll, utan även med syftet att det var en av de få platser där det var möjligt att tala katalan. Likaså var detta gällande även i Baskien och både lagen, Atletico Bilbao och Réal Sociedad, spelade ofta sina matcher med svarta armbindlar vid tider då baskiska separatister avrättades under Francotiden.
Således är det möjligt för debatten om vilket som använder vad som instrument. Det är exempelvis ej möjligt att leverera en fullgod analys om politiska identiteter i Nordirland och västra Skottland utan att hänvisa till motsättningarna mellan fotbollslagen Glasgow Rangers och Celtic FC. Samtidigt ser jag det som omöjligt att beskriva det som händer på fotbollsarenan när dessa två lag möts utan att hänvisa till andra politiska företeelser. Detta kan argumenteras vara gällande även på andra platser. Exempelvis är det problematiskt att beskriva nyfascismens utbredelse i Italien, utan att hänvisa till den italienska ”fotbollsfan-kulturen”, likaså fungerar sambandet även på andra hållet.
Detta är en mycket intressant sammankoppling, och det är således på tiden att den belyses. Förhoppningsvis är detta något som kommer att uppföljas.
För den som är intresserad av sport inom internationella Relationer hittade jag en artikel här:
Beacom, Aaron. 2000. Sports in International Relations: A case for Cross-disciplinary Investigation. Som hittas här:
http://www.aafla.org/SportsLibrary/SportsHistorian/2000/sh202c.pdf
Ett ypperligt bevis på hur man genom att använda sig av idrott för att undvika att ta ställning är debatten som följde efter det att Björklövens veteranlag åkte till Vitryssland och deltog i Lukasjenkos hockeyturnering. Det var ju ett tag sedan det hände, men Hockeyförbundets ordförande Christer Englunds kommentar är tidlös.
- Det är inte idrottens sak att göra politiska ställningstaganden.
Detta är samma man som efter det att tre svenska hockeyspelare misstänktes för våldtäkt av en kvinna sa att:
- Det som har hänt står långt från ishockeyns värderingar.
Sedan stängde han av de tre misstänkta från landslagsspel.
Enligt samma logik tycker han alltså att diktatur hör ihop med ishockeyns värderingar? Nog för att världens genom tidernas bästa hockeylag skapades i en diktatur, men……