Prisade Yunus ställer Maslow på huvudet

Som någon av oss tidigare uttryckt är vi som skriver på DNV långt ifrån en politiskt homogen grupp. Det är bra, tycker vi. Min övertygelse är varje människa på jorden är unik och fylld av vilja och kraft, kapacitet och idéer, samt att vår naturliga instinkt är att tänka, planera och agera för att förverkliga dessa. Denna inre drift får inte alltid utlopp, då vi alla färgas och ofta hålls tillbaka av den kontext som vi väljer eller tvingas att leva i. Det finns många omständigheter som har en kvävande verkan på människors kreativitet och handlingskraft. Den mest utbredda är fattigdomen, andra kan vara krig, sjukdomar eller politiskt förtryck.

Den amerikanske psykologen Abraham Maslow utarbetade på 40-talet en modell för människans behovshierarki, känd som Maslows behovstrappa. Enligt denna modell (som givetvis blivit diskuterad, dissekerad och reviderad otaliga gånger sedan den först lanserades) är människans behov grovt uppdelade i fem steg, ungefär enligt följande:

Steg 1: Fysiska behov (mat, kläder, sömn)
Steg 2: Trygghetsbehov (skydd mot faror, trygghet för framtiden, ordning)
Steg 3: Sociala behov (kontakt med andra, gemenskap, att vara accepterad)
Steg 4: Behov av aktning (inflytande, respekt, uppskattning, status)
Steg 5: Självförverkligande (att utveckla sig själv, att skapa, att experimentera)

Enligt den här modellen blir det tydligt att skaparlust och handlingskraft ligger högt upp på trappan, och alltså inte får utrymme i en människas liv förrän de mer grundläggande behoven är tillfredsställda. Kort sagt; ingen företagsamhet utan tak över huvudet, ingen Gnosjö-anda utan mat i magen. Fair enough – det låter som en rimlig tanke. Men är det verkligen så enkelt?

Många skulle nog argumentera för motsatsen, att fattigdom och desperation är de bästa idéernas moder, någonting i stil med att ”fattigdom föder uppfinningsrikedom!”. Denna inställning ligger närmare till hands om man verkligen menar allvar när man talar om alla människors unika och okränkbara värde, kapacitet och medfödda kraft.

Inte vet jag om det var liknande tankegångar som gav Muhammad Yunus idén om Grameen Bank i mitten av 1970-talet, men resultatet är häpnadsväckande och anmärkningsvärt succéartat. Yunus ställer genom utvecklandet av mikrokreditssystemet inte bara Maslow på huvudet och skakar om ordentligt, han revolutionerar den dåtida västvärldens uppfattning om vad utvecklingsbistånd egentligen handlar om, och går i bräschen för vad som idag är en vedertagen sanning; att stärka den lokala kapaciteten i utvecklingsländerna är nyckeln till deras minskade biståndsberoende, och ännu viktigare, nyckeln till invånarnas ökade välbefinnande. Idéutveckling och egenföretagande behöver inte ligga längst upp på trappan, utan kan i många fall med fördel vara själva betonggrunden och utgångspunkten för att alla de andra livsnödvändiga behoven skall kunna uppfyllas.

Jag har svårt att se att uppfinnandet av mikrokrediter skulle kunna överskattas i betydelse. Visst finns det tillfällen då de inte är svaret, då andra typer av insatser bättre svarar mot behoven, men mikrokrediter är helt enkelt genialiska för att de lyckas använda marknadskrafterna i de utsattas tjänst, de ökar lokalbefolkningens inflytande över sina egna resurser och, kanske framför allt, de stärker kvinnornas ekonomiska inflytande och makt i förhållande till männen. Jämställdhet gör världen rikare, kom igen, det vet vi alla, det är inte bara kvinnornas status och självförtroende som ökar när de ansvarar för familjens pengar, ökningen gäller även den långsiktiga ekonomiska utvecklingen för familjen och i förlängningen hela samhället.

Jag blev glatt överraskad när 2006 års fredspristagare avslöjades, men såhär i backspegeln känns det ju helt självklart att Muhammad Yunus och Grameen Bank skulle få utmärkelsen. Mikrokrediter skapar fred, förra året liksom varje år. Det känns inte som om det var så många andra som lyckades med det under 2006.