Kofi Annan har nu avgått som FN:s generalsekreterare för att efterträdas av Ban Ki-Moon. Jag kan genast erkänna att jag är ett av Kofis trognaste fans men ska försöka hålla mig objektiv i en liten analys av framförallt Kofi Annans arbete och tid vid det stora FN-rodret på 38:e våningen.
En av de bästa summeringarna om Kofi Annans tid vid makten kommer från honom själv. I sitt inledningstal till den sextioförsta generalförsamlingen 2006 förklarade han att de tre största utmaningarna han såg framför sig när han tillträdde 1997 var att se till att globaliseringen ska gynna alla, att kalla kriget ska ersättas av fred och säkerhet och att individers, framförallt kvinnors, rättigheter och värdighet ska skyddas. Han talade om de framsteg som skett på alla dessa områden men menade samtidigt att FN inte har lyckats med allt man föresatte sig. Han pekade också på de ”nya” hot som har uppstått, framför allt HIV/AIDS, klimathotet och terrorism samt några av de rötter till problemen som han menar påverkar hela världen, till exempel Israel-Palestinakonflikten. FN har inte lyckats lösa problemen och just dessa problem, menar Annan, delar världen på ett sätt som hotar själva grunden för det internationella samfundet.
Annan räddes inte att inför världens ögon och öron nämna problemen i Irak, Afghanistan och Mellanöstern, han räddes inte att ta upp känsliga frågor som HIV/AIDS och kvinnors rättigheter, har ibland till och med varit öppet kritisk mot USA och har inte dolt sitt motstånd mot dödsstraffet. Just detta tänkte jag gå in närmare på eftersom det olyckligtvis blev nya generalsekreteraren Bans första ”medieskandal” när han, angående Saddam Husseins avrättning, inte fördömde dödsstraff helt utan sa att ”det är upp till varje medlemsstat att avgöra” om man vill ha dödsstraff eller inte. Och det är ju så. Utan tvekan. Enligt alla FN-dokument och enligt FN-stadgan. Det fakultativa protokollet till ICCPR som ämnar avskaffa dödsstraffet är frivilligt att skriva på och endast 88 stater har avskaffat dödsstraffet helt, alltså en minoritet av medlemsländerna. Trots att Ban Ki-Moon senare stödde MR-högkommissarien Louise Arbours vädjan till Irak att upphöra med hängningar har det ändå inte samma tyngd som till exempel Kofi Annans uttalande när han år 2000 mottog Amnesty Internationals petition om ett moratorium för dödsstraff (över 3 miljoner underskrifter för övrigt):
”The forfeiture of life is too absolute, too irreversible, for one human being to inflict it on another, even when backed by legal process. Let the states that still use the death penalty stay their hand lest in time to come they look back with remorse knowing it is too late to redeem their grievous mistake.”
Det kan inte sägas bättre än så, enligt mig. Och trots Kofi Annans misstag, det enorma i Rwanda, den påstådda oviljan att ta tag i sekretariatets problem med till exempel sexuella trakasserier, sonens härjningar i Irak samt FN:s allmänna tandlöshet, så är det på grund av sådana uttalanden som Kofi Annan kommer att bli ihågkommen, i alla fall av naiva studenter som jag. Någon som propagerar emot diskriminering av kvinnor, inte väjer för aidsfrågan och vägrar kompromissa vad gäller mänskliga rättigheter. En sådan någon behövs i vår tid, då Bushadministrationen drar in finansiering till UNFPA på grund av dess stöd till familjeplanering (till exempel utdelning av kondomer), en resolution om att begränsa FN:s möjligheter att uppmärksamma MR-problem i specifika länder med lätthet går igenom i generalförsamlingen, då Nigeria vill införa nya lagar som gör det olagligt för homosexuella att ens ha möte eller gå på restaurang och då Europakonventionen används som anledning inte fälla för i min mening ett uppenbart fall av hets mot folkgrupp.
Vad världen behöver under sådana tider är en till stark ledare som inte räds något, inte räds att vara kontroversiell och inte räds medlemsländernas kritik, någon som ja… Kofi Annan. Jag hoppas verkligen att Ban Ki-Moon är den ledaren, och jag tror inte att några förhastade slutsatser ska dras efter dödstraffsuttalandet. Lycka till, Mr Ban!
