För en tid sedan tog Daniel Engström upp förhållandet mellan politik och fotboll här på Den nya världen. Jag tänkte ta tag i debatten men svänga den åt kulturens håll. Vad har kulturen för politiskt ansvar? Man kan ju tycka att denna fråga är oviktig, att underhållning, det vi använder för att koppla av och stänga av kan få undslippa ansvar men jag håller inte med om detta.

Böcker och konst, filmer, teater och TV-serier skapar en värld som vi alla ser, och inspireras av, ständigt. Unga människors referensramar skapas av det de ser på bio och TV och gamla tavlor och filmer ska vara en beskrivning av hur världen har sett ut och nutida konst och underhållning ska vara en bild av hur samhället ser ut nu. Så, vad är det vi ser? Män, män män… Kulturen är, precis som resten av samhället till mångt och mycket skapad av män, för män. Om kvinnor överhuvudtaget finns med i bilden, så är det som modeller, mödrar, horor och madonnor. Alltid i relation till en man eller sexualitet/kvinnlighet på något sätt.

I konstvärlden: Män är konstnärerna och kvinnorna modellerna. Aktivisterna Guerilla girls gjorde i New York en uppmärksammad kampanj där de konstaterade att på Metropolitan museum är 85 % av de nakna modellerna kvinnor men färre än 5 % av konstnärerna är kvinnor. Dessa siffror är från 1989 och när aktivisterna 2004 gjorde en ny undersökning hade de kvinnliga konstnärerna blivit än färre. Så kallad ”kvinnlig konst” är oftast blottade kön.

I filmvärlden: Guerilla Girls har undersökt även där och kommit fram till att endast 7 % av 2005:s toppfilmer var regisserade av kvinnor. De tio filmer som just nu går bäst i USA är alla regisserade av män. Endast tre kvinnor har genom historien blivit nominerade till en regi-Oscar och ingen har någonsin vunnit. I Sverige är statistiken en aning bättre men endast tre kvinnor har fått en guldbagge för bästa regi sen priset instiftades 1964. Och då har vi bara sett på regisserandet. De historier som berättas handlar nästan alltid om en man. En man som på sin höjd har kvinnor runt sig, och dessa få kvinnor är enkla att placera in i kategorierna horor eller madonnor, ibland båda. Det som är utmärkande, och som man enkelt upptäcker om man tänker till lite, är hur kvinnor nästan aldrig finns i filmen för sin egen skull, i sin egen egenskap. Det är alltid absolut nödvändigt att berätta att hon minsann är fru/dotter/älskarinna till Mannen med stort M, han som filmen egentligen handlar om.

I musikvärlden: 1992 till 1994 delades de könsspecifika grammisarna i Sverige ut på följande sätt: kategorierna var pop/rock kvinnlig, pop manlig och rock manlig. Som tur är återgick man till en jämlik uppdelning efter dessa tre mörka år. Även den internationella musikhistorien talar sitt tydliga språk. Män är de som räknas, de som gör riktig musik, och de som prisas. Kvinnor är utsmyckning. Riktig musik är Dylan, Beatles, Rollig Stones. Hur många kvinnor har fått Polarpriset?

I litteraturvärlden: Studera lite snabbt vilka som har skrivit er kurslitteratur, ni som studerar. De enda området där kvinnliga akademiker är ledande är genusvetenskapen (som tills för bara några år sedan kallades kvinnovetenskap). Vi kan även slänga in ett exempel från en av världens mest sålda författare: Dan Brown. I hans böcker är genusförhållandet man: aktör kvinna: utsmyckning nästan löjligt uppenbart. I Deception Point (I cirkelns mitt på svenska) presenteras den kvinnliga hjältinnan Rachel Sexton i första hand som snygg och i andra hand som dotter till en berömd senator. Trots att hon på egen hand arbetar i underrättelsetjänsten är det just att hon är någons dotter som påpekas ständigt. De övriga kvinnorna i boken presenteras inte på mycket bättre sätt. Den smarta unga (och givetvis vackra) sekreteraren har självklart blivit förförd av sin manliga chef. De två kvinnor som hittills (har inte orkat mig igenom boken ännu) inte är dotter eller älskarinna beskrivs som extremt fula, grova och fullkomligt okvinnliga. Ett annat spännande element i Browns storsäljare Da Vinci-koden är att den smarta kryptologen Sophie blir fullkomligt maktlös och korkad när Mannen, Langdon kommer in i bilden. Han kallas dessutom ofta vid efternamn, hon vid förnamn, ett ganska vanligt grepp i böcker, filmer, samhället.

Jag anser att kulturen, den ”fina” i museer, och den ”fula” i skräplitteraturen, måste ta sitt ansvar och visa upp jämlika förhållanden. Vi påverkas av underhållningen vi ser på TV; manliga doktorer har ihop det med kvinnliga sjuksköterskor i sjukhusserien, samtliga i ett rättegångsdrama är män förutom sekreteraren, mamma lagar mat och pappa förbjuder dottern att dejta i familjesåpan och kvinnorna som dansar och sjunger är sexiga avklädda medan männen är tokroliga.

Om vi vill ha ett jämlikt samhälle måste vi kämpa på alla håll, även inom kulturen. Bra förebilder behövs, både riktiga och påhittade, starka, jämlika, smarta män och kvinnor som utan att vara ett bihang till någon annan löser mysterier, räddar världen, uppfinner saker, lagar mat, målar, skriver och regisserar.

Mer info: http://www.guerrillagirls.com

Det här inlägget publicerades tisdag 13 februari, 2007 kl. 17:02 i Övrigt. Du kan följa kommentarer genom RSS 2.0. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen webbplats.