Kulturen är en man
För en tid sedan tog Daniel Engström upp förhållandet mellan politik och fotboll här på Den nya världen. Jag tänkte ta tag i debatten men svänga den åt kulturens håll. Vad har kulturen för politiskt ansvar? Man kan ju tycka att denna fråga är oviktig, att underhållning, det vi använder för att koppla av och stänga av kan få undslippa ansvar men jag håller inte med om detta.
Böcker och konst, filmer, teater och TV-serier skapar en värld som vi alla ser, och inspireras av, ständigt. Unga människors referensramar skapas av det de ser på bio och TV och gamla tavlor och filmer ska vara en beskrivning av hur världen har sett ut och nutida konst och underhållning ska vara en bild av hur samhället ser ut nu. Så, vad är det vi ser? Män, män män… Kulturen är, precis som resten av samhället till mångt och mycket skapad av män, för män. Om kvinnor överhuvudtaget finns med i bilden, så är det som modeller, mödrar, horor och madonnor. Alltid i relation till en man eller sexualitet/kvinnlighet på något sätt.
I konstvärlden: Män är konstnärerna och kvinnorna modellerna. Aktivisterna Guerilla girls gjorde i New York en uppmärksammad kampanj där de konstaterade att på Metropolitan museum är 85 % av de nakna modellerna kvinnor men färre än 5 % av konstnärerna är kvinnor. Dessa siffror är från 1989 och när aktivisterna 2004 gjorde en ny undersökning hade de kvinnliga konstnärerna blivit än färre. Så kallad ”kvinnlig konst” är oftast blottade kön.
I filmvärlden: Guerilla Girls har undersökt även där och kommit fram till att endast 7 % av 2005:s toppfilmer var regisserade av kvinnor. De tio filmer som just nu går bäst i USA är alla regisserade av män. Endast tre kvinnor har genom historien blivit nominerade till en regi-Oscar och ingen har någonsin vunnit. I Sverige är statistiken en aning bättre men endast tre kvinnor har fått en guldbagge för bästa regi sen priset instiftades 1964. Och då har vi bara sett på regisserandet. De historier som berättas handlar nästan alltid om en man. En man som på sin höjd har kvinnor runt sig, och dessa få kvinnor är enkla att placera in i kategorierna horor eller madonnor, ibland båda. Det som är utmärkande, och som man enkelt upptäcker om man tänker till lite, är hur kvinnor nästan aldrig finns i filmen för sin egen skull, i sin egen egenskap. Det är alltid absolut nödvändigt att berätta att hon minsann är fru/dotter/älskarinna till Mannen med stort M, han som filmen egentligen handlar om.
I musikvärlden: 1992 till 1994 delades de könsspecifika grammisarna i Sverige ut på följande sätt: kategorierna var pop/rock kvinnlig, pop manlig och rock manlig. Som tur är återgick man till en jämlik uppdelning efter dessa tre mörka år. Även den internationella musikhistorien talar sitt tydliga språk. Män är de som räknas, de som gör riktig musik, och de som prisas. Kvinnor är utsmyckning. Riktig musik är Dylan, Beatles, Rollig Stones. Hur många kvinnor har fått Polarpriset?
I litteraturvärlden: Studera lite snabbt vilka som har skrivit er kurslitteratur, ni som studerar. De enda området där kvinnliga akademiker är ledande är genusvetenskapen (som tills för bara några år sedan kallades kvinnovetenskap). Vi kan även slänga in ett exempel från en av världens mest sålda författare: Dan Brown. I hans böcker är genusförhållandet man: aktör kvinna: utsmyckning nästan löjligt uppenbart. I Deception Point (I cirkelns mitt på svenska) presenteras den kvinnliga hjältinnan Rachel Sexton i första hand som snygg och i andra hand som dotter till en berömd senator. Trots att hon på egen hand arbetar i underrättelsetjänsten är det just att hon är någons dotter som påpekas ständigt. De övriga kvinnorna i boken presenteras inte på mycket bättre sätt. Den smarta unga (och givetvis vackra) sekreteraren har självklart blivit förförd av sin manliga chef. De två kvinnor som hittills (har inte orkat mig igenom boken ännu) inte är dotter eller älskarinna beskrivs som extremt fula, grova och fullkomligt okvinnliga. Ett annat spännande element i Browns storsäljare Da Vinci-koden är att den smarta kryptologen Sophie blir fullkomligt maktlös och korkad när Mannen, Langdon kommer in i bilden. Han kallas dessutom ofta vid efternamn, hon vid förnamn, ett ganska vanligt grepp i böcker, filmer, samhället.
Jag anser att kulturen, den ”fina” i museer, och den ”fula” i skräplitteraturen, måste ta sitt ansvar och visa upp jämlika förhållanden. Vi påverkas av underhållningen vi ser på TV; manliga doktorer har ihop det med kvinnliga sjuksköterskor i sjukhusserien, samtliga i ett rättegångsdrama är män förutom sekreteraren, mamma lagar mat och pappa förbjuder dottern att dejta i familjesåpan och kvinnorna som dansar och sjunger är sexiga avklädda medan männen är tokroliga.
Om vi vill ha ett jämlikt samhälle måste vi kämpa på alla håll, även inom kulturen. Bra förebilder behövs, både riktiga och påhittade, starka, jämlika, smarta män och kvinnor som utan att vara ett bihang till någon annan löser mysterier, räddar världen, uppfinner saker, lagar mat, målar, skriver och regisserar.
Mer info: http://www.guerrillagirls.com
onsdag 14 februari, 2007 kl. 14:35
Bra inlägg - jag håller med om nästan allt! Men vem ska se till att någonting blir gjort? Det verkar ju nästan som att kulturkonsumenterna VILL se män, män och idel män. Annars skulle väl inte teatrar, biodukar och museiväggar vara täckta med konst för och av män? Pjäsen Hemkomsten på Stadsteatern i Stockholm har kallats “Årets teaterhändelse” och är skriven av Nobelpristagaren Harold Pinter. Det är urtypen av en pjäs av, om och för män. Den handlar om en man, hans bror och hans tre söner och den enda kvinnorollen är en otroligt absurd kvinna som faktiskt tillåts vara både madonna och hora samtidigt (som om det vore någon förbättring). I salongen sitter minst 70% kvinnor och jag tror inte någon av oss kan relatera till hur kvinnan på scenen känner. Men ändå sätts den upp på Stadsteatern som ju till stor del drivs av skattemedel (huruvida kultur ska bedrivas med skattepengar är ju en helt annan diskussion iofs). Borde inte den teater vi alla betalar för i alla fall försöka leva upp till jämställdhetsidealen? Men var går gränsen till inkränkningar på den fria kulturen? Kulturen är ju redan idag begränsad precis som allt annat under lagar om hets mot folkgrupp osv, men är kvinnor en folkgrupp? Och är det hets mot oss att bara visa oss som madonnor eller horor?
onsdag 14 februari, 2007 kl. 16:04
Jag kan inte annat än hålla med! I söndags var jag på en utställning på kulturhuset där jag såg Sally Mann, amerikas kanske mest erkända fotograf, ställa ut bilder. De flesta föreställde hennes barn, oftas nakna små skitiga pojksnoppar, tror jag i alla fall - jag kom inte tillräckligt nära för att kunna avgöra. Det va lite för många barnvagnar i vägen. Sen kom jag ju mitt i pausen av “jösses flickor” också på stora scenen så det va extra mycket folk just då. Men det gjorde inte så mycket, då kunde jag gå bort till unga Klara och ta en pappmuggkaffe för en tjuga (ni vet sedeln med Harry Martinsson på) och läsa lite Harry Potter. Tyvärr konstaterade jag där att Nora Ephorns “när Harry mötte Sally” på lilla scenen, va helt utsåld under våren - tråkigt med tanke på att Eva Röse ju var guldbagge aktuell både för huvudrollen i Storm och som bästa biroll. Hörde förresten att det blev kaos på Persbrants “ladies night” här om dagen, tjejer trampade varandra i toalett kön - sån sexism! Bjuda in sverigen sexigaste man och sen bara he en tjejtoa medan killarna får en hel urionar! This is a mans world!
onsdag 14 februari, 2007 kl. 18:14
Stockholms stadsteater är ett av de få bra exempel som spelar kvinnors pjäser och som har ett flertal kvinnliga regissörer och ibland till och med pjäsförfattare, mycket av detta beror nog på Suzanne Ostens inverkan. Vilken hjälte! Jag vet inte vad det här ladies night är ett bevis på, kanske att sexismen innefattar män mer och mer, men det är väl inget framsteg någonstans? Och om vi ska vara petiga så var inte Eva Röse guldbaggenominerad alls. Men det är väl inte så viktigt, det handlar ju bara om några tjejer…
onsdag 14 februari, 2007 kl. 19:13
;) Du vet att jag håller med dig - är bara lite vanligt onsdagscynism. Måste erkänna min kulturella inkompetens och medge att det är sant som du säger - Röse var inte alls nominerad för sin biroll i göta kanal II, hon var med, men det var ju givetvis Lena Endre som nominerades och ingen annan. Jag tar tillbaka allt jag sagt och påstår det motsatta (ser det hela som en övning i att göra en pudel - en oumbärlig kunskap här). Kulturhuset ÄR ett föredömme vad det gäller kvinnlig representation - samtidigt tycker jag kanske att man inte kan klandra dem för att spela “gamla” pjäser. Vi måste komma ihåg att kulturproduktionen har varit mansdominerad, således återspeglar all kultur den omgivning i vilken den uppkom - det behöver inte nödvändigtvis betyda att konst och kulturproduktionen idag är ojämställd, bara att vi inte ser yttringen av detta än. Teater skildrar det som varit, väldigt snarlikt ett museum - båda kan vi lära av, men inget formar i någon större utsträckning vår tillvaro. Jag tycker det kan vara nödvändigt att se en Strindbergspjäs för att förstå den tid i vilken han verkade - jag tror inte att jag får en sämre kvinnosyn för det, jag önskar att jag även kunde se en kvinnas perspektiv från samma tid, men får istället se det faktum att jag inte kan göra det som ett resultat av den tidens mansdominans. Kanske skulle man rent av göra oss en otjänst av att lyfta fram kvinnor från hans tid, och sudda ut spåren av ett manssamhälle där kvinnan inte fick sin röst hörd. Jag har ju tidigare skrivit om historierevision inom modern kultur, det kanske skulle ligga i linje. Se dagens kulturproduktion som ett uttryck för gårdagens ojämställdhet och hoppas att morgondagens återspeglar den bättre tid vi lever i idag. För det tror jag att vi gör…