De rätta rättigheterna

I The Economist (24 mars) beklagas det i två artiklar att människorättsorganisationen Amnesty International har lämnat sina gamla metoder och mål bakom sig och därmed försvagat sin egen röst. De traditionella brevskrivningskampanjerna för dödsdömda samvetsfångar har kompletterats med ett övergripande arbete för mänskliga rättigheter. Bland de rättigheter man nu arbetar för finns de som FN sedan lång tid tillbaka kallar en del av den universella rättighetskatalogen men som the Economist ser som en nyhet och något som knappt existerar, nämligen ekonomiska och sociala rättigheter. Ekonomiska rättigheter borde enligt the Economist inte kallas rättigheter överhuvudtaget och Amnestys viktiga arbete för mänskliga rättigheter ska inte störas av sådant trams. FN:s utgångspunkt är att de mänskliga rättigheterna är universella och odelbara. Ett visst stort land i väst håller dock inte med och har till exempel inte ratificerat konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna.

Författaren förklarar även att om ekonomiska rättigheter som rätten till hälsa, bostad och arbete ”blandas ut” med de ”riktiga” viktiga rättigheterna som rätten att rösta riskerar de ”riktiga” medborgerliga rättigheterna att degraderas. Antagandet att de länder som ljudligast propagerar för ekonomiska och sociala rättigheter ofta är de som minst respekterar medborgerliga och politiska rättigheter kan visserligen stämma, men att Amnestys roll i världen har försvagas och att deras verkliga budskap har försvunnit bland ”flummiga” hälsorättigheter och kampanjer mot kvinnovåld är inte bara är fel utan även trångsynt. Amnesty arbetar för mänskliga rättigheter och organisationen verkar, precis som FN, anse att även ekonomiska rättigheter räknas in där. Helt rätt tycker jag. Det är synd att helt nedvärdera den enkla frågan om hur mycket nytta en röstsedel gör när man svälter ihjäl.

The Economist vänder sig även emot att Amnesty mer och mer fokuserar på hur de mänskliga rättigheterna skyddas i västländer. Som exempel tar artikeln upp att Amnestys generalsekreterare kallat Guantanamo Bay för ”vårt tids Gulag” och att fler sidor i Amnestys årsrapport handlade om USA och Storbritannien än om Vitryssland och Saudiarabien. Jag kan hålla med om att det låter som ett litet underligt fokus, men Amnesty har väl såvitt jag vet aldrig åtagit sig ett uppdrag där enbart vissa länder granskas och kritiseras. En annan artikel tar upp liknande problem, fast från en annan synvinkel. I SvD:s Brännpunkt 8 april skriver jur dr Peter Nobel om väst-ländernas inte alls så fläckfria MR-historia. Sveriges diskriminering av samer, romer och utomeuropeiska invandrare tas upp såväl som USA:s vägran att underteckna Romstadgan och ratificera Barnkonventionen. Om vi i väst inte erkänner våra egna synder, gamla som nya, så försvinner trovärdigheten när vi kallar på strängare regler, högre krav och mer kontrollmekanismer över MR-övergrepp i utvecklingsländerna. Att även hålla rent framför sin egen port alltså.

Peter Nobels fokus på den västliga skammen tycker jag är ett välkommet inlägg i MR-debatten, det är så lätt att glömma bort att universella rättigheter även ställer krav på västregeringar, och då inte bara USA:s. Då vi ska fortsätta kämpa mot att journalister förföljs i Vitryssland, flickor könsstympas i Somalia och förståndshandikappade avrättas i Texas kan vi inte förneka vad som sker och har skett i Sverige. Brott mot de mänskliga rättigheterna sker dagligen, i alla världens länder. Att nedvärdera en organisation som varje dag kämpar för just dessa rättigheter, enbart för att de har vänt sina kritiska ögon även mot väst, och för att de på senare år har förbättrat världen med andra metoder än enbart brevskrivning är att sätta fel fokus.