Jag hörde nyligen ett föredrag av Michael M. Wood, USA:s ambassadör till Sverige. Det var ett intressant föredrag som främst handlade om Woods huvudfråga som ambassadör; miljön. Då jag inte är någon expert på just miljö tänkte jag istället ta upp den mycket intressanta retorik som ambassadör Woods använde sig av för att förklara dels hur han hade blivit ambassadör i Sverige och dels som förklaring på president Bushs miljöengagemang. Den amerikanska retoriken skiljer sig som bekant en del från den svenska och här kommer ett lysande exempel på detta.
Michael M. Woods förklarade med all önskvärd tydlighet att han inte var någon diplomat. Istället har han ett förflutet inom affärsvärlden där han verkar ha varit en höjdare. Hur kom han då till Sverige som ambassadör? Jo, enligt Woods så gick det till på följande sätt; Condoleezza Rice gav ett råd till president Bush om att det nog kunde vara en god idé att försöka laga de trasiga vänskapsbanden till Europa som Irak och Kyoto har skapat. Ett ganska vettigt råd. President Bush kommer då på en snillrik plan – han ska, när det är dags att byta ut ambassadörer i de länder som är anses kritiska själv välja ut dessa, och de ska alla vara hans kompisar, kompisar sedan gammalt, sedan high school. Inte någon, med Woods egna ord, ”faceless diplomat” utan någon som enkelt kan få Bush på tråden när som helst. Det är ju en gammal polare som ringer.
Således, när Woods ska gå i pension tänker han ägna sig åt golf och bara ta det lugnt, men då ringer gamla kompisen Bush och erbjuder honom jobb. Liknande förfaranden ligger bakom tillsättandet av ambassadörerna i Dublin, Paris och Budapest. Två saker tycker jag är värda att ta upp här, det första är att Woods, som verkar vara en mycket kompetent och social man med en ambitiös miljöagenda, inte på något sätt sticker under stol med att han har blivit ambassadör enbart på grund av sin vänskap med presidenten. På hans biografi på amerikanska ambassadens hemsida understryks relationen ytterligare:
“Ambassador Wood enjoys mountain biking and has ridden often with President Bush who is also an avid biker.”
Den andra spännande saken är att dessa utnämningar ska ses som ett bevis på hur viktiga de europeiska länderna är för president Bush. Den högsta äran är alltså inte att få den mest kompetenta Sverigekännaren som ambassadör till Sverige utan det bästa är en personlig vän till Bush. Och jag tror faktiskt att både Bush och Woods ser det så, och även flertalet svenskar kanske?
På Malmöstudenternas frågor om miljö märktes retoriken återigen. Woods skulle svara på frågan om Bushs miljöengagemang och började då beskriva presidentens stora vackra landegendomar i Texas. Logiken var följande: någon som har så mycket land och tycker så mycket om att vara ute i naturen är en sann ”enviromentalist”. Ett sista exempel: När Woods pratade om sitt miljöarbete benämnde han miljöminister Andreas Carlgren som ”one of my best friends in the government” Hur ofta säger politiker och makthavare i Sverige så? Att man är bästa kompis med ministrar inom ens område.
Det är alltså en ära att få Bush kompis till ambassadör, en merit att cykla med presidenter och alla som gillar skogspromenader är automatiskt miljökämpar. Personlighet spelar en enormt stor roll verkar det som, precis som vänskapsband. Men jag känner mig lite förvirrad…
Kan man bara lita på sina gamla kompisar? Är man bästa kompis med folk man jobbar med i USA? Har vi missat något? Borde vi vara mer kompisar i Sverige? Skulle Bush inte ha brytt sig om rapporter från ambassaderna i Europa om inte hans kompisar satt där?
