Artikelserie Kina, del I: Kina i Afrika

Kina är på tapeten. Det är det väl knappt någon som missat. Kina deltar idag på det utvidgade G8-mötet, de kinesiska börserna har nyss rasat och lämnat djupa hål även i många västerlänningars fickor, OS i Beijing närmar sig, och idag kommer landets president på statsbesök till Sverige för första gången någonsin.Det är mycket med Kina nu, helt enkelt.Under en period framöver kommer Kina även att stå i fokus här på Den Nya Världen. Landet med så många ansikten och bottnar, som skrämmer och lockar, fascinerar och förfärar på samma gång.

Vi kommer att belysa olika och ganska varierande ämnen under veckorna som kommer. Denna inledande text behandlar Kinas växande närvaro som handels- och biståndsaktör i Afrika.

Nyligen satt jag i en bilkö i Nairobi och andades in fukt och diesel och småpratade med taxiföraren om det stundande valet i Kenya. Det hade regnat kraftigt i flera dagar och potthålen i vägarna var större än vanligt – därav köbildningen. Föraren nämnde den undermåliga vägkvalitén som den viktigaste valfrågan. ”Det parti som lovar att fixa vägarna på kortast tid kommer få folkets röster”, menade han. Ur en taxiförares perspektiv är vägarna förstås väldigt viktiga. Plötsligt tornade en påfallande stor och glänsande vit byggnad upp sig på vänster sida. ”Det är vår nya stadion”, berättade föraren, ”den har kineserna byggt.” Han sa det som om det var så självklart, och jag kände mig nästan dum som frågade varför. ”It’s a good investment”, svarade han bara, och skruvade upp volymen på den knastriga radion. En gammal R Kelly-ballad om jag inte minns fel. Jag förstod att konversationen var avslutad.

Några dagar tidigare hade jag suttit i åtta timmar på en buss från kuststaden Mombasa upp till huvudstaden. Naturen utanför fönstret skiftade tydligt från savann till bush och bergslandskap under resans gång, och nästan lika varierande var vägkvalitén. Större delen av vägen gällde det att hålla i sig för att inte slå huvudet i taket i guppen, men två sträckor var helt ok. Den ena sträckan var en EU-satsning, och den andra var finansierad av Kina. Vägarna är en big deal i Kenya, liksom i stora delar av resten av Afrika. Många menar att den eftersatta infrastrukturen är ett av de största hindren för utveckling.

Kina har haft diplomatiska förbindelser med afrikanska länder i över 50 år (sedan 1956 med Egypten), men under de senare åren har det kinesiska engagemanget och närvaron på kontinenten ökat markant, och satsningarna verkar ligga mycket på infrastruktur. För de kommande 3 åren har nu Kina lovat att satsa 20 miljarder USD på infrastruktur i Afrika, något som kan verka förvånande med tanke på landets egna mycket utbredda fattigdom. Storleken på det kinesiska biståndet till Afrika är inte offentliggjord, kanske av respekt eller rädsla för de miljoner kineser som själva befinner sig under fattigdomsgränsen, och säkert har ett och annat att invända mot denna prioritering. Helt klart är dock att det rör sig om mycket stora belopp, bara den senast utlovade summan som nämndes ovan är större än de ”vanliga” biståndsgivarnas sammanlagda hjälp för samma period. Det är heller inte bara biståndsflödena som ökat under senare tid, detsamma gäller handeln mellan den afrikanska kontinenten och Kina, som ökat ungefär enligt samma kurva.

Här i Nord förfasas vi över metoderna och den bristande regleringen kring Kinas bistånd till Afrika. ”Kina stödjer lika oförbehållsamt diktaturer som demokratier” klagar vi, ”de är för hårdvaruinriktade, de har för låga krav, de agerar snabbt – men är det verkligen hållbart? – och vad händer med de civila och politiska rättigheterna?”. Den terminologin känns inte alls igen av kinesiska representanter som aldrig talar i termer om bistånd eller givare/mottagare, utan hellre beskriver ett Syd/Syd-samarbete mellan två aktörer med liknande bakgrund, som sent kom att uppleva urbaniseringen och dess samhällseffekter, som kämpar mot fattigdom och alltid har ömsesidig vinning på samarbetena. Ur kinesiskt perspektiv handlar det åtminstone inte offentligt om politik, utan om utbyte.

Och det är här det blir intressant; det handlar om utbyte och ömsesidig vinning. Kina försöker inte dölja att de vill ha något tillbaka. Med en allt mer energikrävande livsstil hos befolkningen och med 70% av den egna produktionen på export finns uppenbart stora och akuta behov att fylla i landet. Kina behöver olja, och det snabbt. Motivet för detta är dessutom mer legitimt än vad många av oss andra kan stoltsera med: Kina vill lyfta sin egna befolkning ur fattigdomen.

Det finns en logik som är ganska känd i alla marknadsekonomier, den handlar om tillgång och efterfrågan. Denna logik är så universell att den t.o.m. kan appliceras på mindre marknadanpassade stater. Nu behöver Kina diverse naturtillgångar från Afrika, och det logiska är att erbjuda någonting attraktivt och efterfrågat i utbyte.

Minns ni taxiföraren i Nairobi? Hans liv skulle bli bra mycket enklare om vägnätet höll europeisk kvalitet. Han, liksom många, många andra afrikaner, skulle troligen uppskatta den höjda livskvalitet det innebär med tillgång till bra vägar. Kanske skulle många till och med uppskatta det mer än möjlighet till ökad påverkan och deltagande i politiken. En väg är någonting väldigt påtagligt, med ett resultat och en effekt som snabbt låter sig mätas. Ökad jämställdhet mellan kvinnor och män, eller minskad marginalisering av ursprungsbefolkningar för den delen, är lite knivigare att mäta. Framför allt tar det liksom ofta lite längre tid innan man ser resultatet.

Visst är det genialiskt att likt Kina spela broderskapskortet och anpassa biståndet till ett reellt och nästan skrattretande påtagligt behov i de afrikanska länderna. Gemene man i Afrika ser betydligt snabbare resultat i de kinesiska insatserna än i dem som skall manglas genom exempelvis EU:s byråkrati innan de når marken. Men frågan är om de långsiktiga effekterna, ur såväl ett ekonomiskt som ekologiskt perspektiv – och för såväl afrikansk som kinesisk civilbefolkning – blir så goda.