G8:s klimatplan: effektivitet eller rättvisa?
När G8-länderna nu har diskuterat åtgärder för klimatproblematiken beskrivs det i Dagens nyheter som att Europa förlorade initiativet i klimatfrågan och i Sydsvenskan som Ense om urvattnad klimatplan. I synnerhet de europeiska G8-länderna söker enas om en halvering av antropogena koldioxidutsläpp till 2050, medan särskilt USA och Ryssland vill vänta med de reella förhandlingarna om precisering av åtgärder tills i synnerhet Kina, Indien och Brasilien officiellt kan medverka i diskussionerna. USA har, genom Bushadministrationen, på senaste tid erkänt global uppvärmning som någonting viktigt att åtgärda, vilket innebär en policyförändring, som till viss del genomsyras i den principiella statueringen av G8:s klimatplan.
En central fråga inom att samarbeta om åtgärder mot klimatförändring berör skapandet av å ena sidan ett effektivt samarbete, å andra sidan ett rättvist arrangemang. Effektivitet syftar i första hand till hur väl samarbetet fungerar i relation till syftet att häva klimatförändring och komma fram till välutvecklade anpassningsstrategier. Det mest effektiva i denna kontext skulle exempelvis vara att samtliga världens stater åtog sig rättsligt bindande utsläppsminskningsmål. Detta är dock inte förenligt med skapandet av ett rättvist arrangemang. Rättvisa i denna bemärkelsen syftar i första hand till att samtliga samarbetsparter uppfattar det som att deras intressen tas i beaktning. Detta tar sig uttryck genom att dels att de som är ansvariga för den stora mängden antropogen växthusgas i atmosfären (alltså redan industrialiserade stater) också bär överliggande kostnader för åtgärder, men även rent förhandlingskulturmässigt där exempelvis både USA och EU sökt ledarroller med olika uppfattningar om vad som bör göras.
Inom de senaste debattererna om samarbetet kring anpassning till klimatförändringar har rättvisesapekten fått svagare precisering. Bushadministrationen har inte på samma sätt som Clinton-(och Gore)administrationen, “vågat” erkänna industriländernas särskilda ansvar att ta första initiativen (vilket G8:s klimatplan kritiseras för här). Samtidigt är det även viktigt att ha i åtanke att exempelvis Kinas utveckling kan förväntas påverka USA:s roll i det internationella systemet, mer än det kan påverka någon av Europas stater.
Klimatsamarbetet kritiseras samtidigt väldigt ofta för att vara ett oeffektivt arrangemang (även så G8:s klimatplan här och här), men det är viktigt att hålla problematiken kring förhållandet mellan effektivitet och rättvisa i beaktning. Att DN (genom sin artikel) menar att EU har förlorat sitt initiativ som klimatledare på grund av att de inte lyckades påverka USA till att antaga de specificerade målen i klimatplanen förefaller märkligt. EU som klimatledare har haft relativt liten påverkanskraft på USA. USA har i sin tur kunnat diktera reglerna för Ramkonventionen (FCCC) och Kyotoprotokollet (som USA dessutom ännu inte har ratificerats). Att EU däremot verkar ha enats om att halvera utsläppen till 2050, och dessutom fått med sig Kanada och Japan, är snarare något som befäster ledarskapet.
Att USA inriktar sig på att försöka inkorperera Kina, Indien och Brasilien i de annex som har rättsligt bindande utsläppsmål är inget nytt. Bushadministrationen har sedan den kom till makten vid upprepade tillfällen angett denna orsak till att de inte ratificerar Kyotoprotokollet. Däremot börjar dessa krav bli allt mer skäliga. Både Kina och Indien har börjat visa tendenser på att agera “laggers” inom diskussioner. Kina förväntas dessutom överta USA:s roll som mesta koldioxidutsläppare inom snart. Däremot är det kanske utsläpp per capita som bör vara relevant, varav både Kina och Indien förstås ligger långt under västvärldens utsläppsnivåer.
G8:s Klimatplan kan mycket väl leda till något intressant. Att EU-medlemmarna verkar vara ense om att det krävs väldiga minskningsmål, och att detta dessutom valideras av andra stora aktörer, lägger en bra grund för när Kyotoprotokollets nya tidsmål ska bestämmas. Dessutom öppnar USA för möjligheten att innefattas i nästa avstämningsperiod, vilket med största sannolikhet kommer vara beroende på Kinas, Indiens och Brasiliens framtida roll inom Klimatförändringsregimen.
Ps.Om G8-ländernas ledare sedan kommer att uppfylla det som lovas eller om de kommer ha växande Pinocchio-näsor kommer framtiden så småning om att utvisa. Tips: se även DN-ledaren Solen skiner på G8