I andra delen av Den nya världens artikelserie diskuteras de olympiska spelen i Beijing 2008. Det är en faktisk realitet att spelen kommer att äga rum och det handlar nu om att utnyttja detta för att bidra till en förändring. En bojkott är knappast realistisk och skulle inte heller nå önskad effekt. Istället kan OS fungera som en ögonöppnare och kanske skapa en världsvid opinion mot den kinesiska regimen. I slutändan är ändå politiska och ekonomiska åtgärder avgörande.
Beslutet att lägga OS i Kina har kritiserats från flera olika håll. Framför allt med tanke på den bristande respekten för mänskliga rättigheter. Det kan tyckas märkligt att IOK valde just Kina, men mycket klarnar när man hör IOK:s försvar: ”Idrott är viktigare än mänskliga rättigheter. Vi måste fatta beslut för idrottens bästa, mänskliga rättigheter får andra ta sig an”. Ett häpnadsväckande korkat svar, men det avspeglar en realitet som finns inte bara inom idrotten utan inom flera andra områden. Mänskliga rättigheter är bra, men det finns alltid något annat som är viktigare, i detta fall väl fungerande arrangemang. Jag tror inte heller att sponsorer såsom Coca-Cola, Adidas och Panasonic aktivt motverkade att spelen skulle hållas på denna växande marknad.
Det är en realitet att OS nu skall hållas i en förtryckande enpartistat med en blomstrande ekonomi. Hur skall man då förhålla sig till detta? Det finns i huvudsak två vägar att gå; en bojkott av spelen för att göra en stark markering eller delta och hoppas på att den uppmärksamhet OS för med sig också skall innebära att regimens förtryck uppmärksammas och att detta leder till förbättringar.
Bojkotter av olympiska spel har skett tidigare, USA m.fl. deltog inte vid spelen i Moskva 1980 som en följd av den sovjetiska invasionen av Afghanistan. Kommunistblocket deltog som hämnd inte i 1984 års spel i Los Angeles. En svensk bojkott av spelen i Beijing är i mina ögon inte realistisk, främst av två skäl. För det första skulle en sådan aktion knappast ha någon reell effekt. Jag tror inte att en enda kines får det bättre för att Stefan Holm (som för övrigt något tafatt argumenterar emot en bojkott här) inte får åka till Kina och hoppa i en tjockmatta. Den kinesiska regimen skulle givetvis tycka det vara något förargligt, de har ju ändå nyligen besökt Sverige och signerat värdefulla avtal med svenska företag, men skulle knappast lägga om sin linje. En bojkott skulle eventuellt döva ett och annat dåligt samvete; Cecilia Malmströms till exempel. Hon menade redan 2004 att Sverige skulle bojkotta spelen och att det var oacceptabelt att ett land som föraktar demokrati får arrangera OS. Nu är det ju så att Cecilia Malmström själv verkar i en demokrati och detta är förmodligen den största anledningen till att det inte kommer att bli en bojkott beslutad av riksdagen. Den regering som förbjuder Carolina Klüft att åka till Kina och vinna guldmedaljer har påtagligt försämrat sina chanser att bli omvald.
Vikten för den kinesiska regeringen att spelen blir en succé skall dock inte underskattas och hoten om bojkott kan eventuellt ha viss effekt. Hot om en amerikansk bojkott av OS för att få Kina att ända linje i frågan om Darfur har diskuterats. Möjligen kan detta ha spelat en mycket liten roll i de påståenden som gör gällande att Kina satt ytterligare press på Sudans president Bashir att acceptera ytterligare FN-närvaro Ett bojkotthot är dock inte i närheten av lika effektivt som hoten om ekonomiska sanktioner skulle vara. Regimens inhemska legitimitet vilar på ekonomin, inte på OS.
De kinesiska förberedelserna har i sig inneburit brott mot de mänskliga rättigheterna, bl.a. har flera hundratusen människor blivit vräkta för att ge plats åt nya arenor. I flera fall har dessa människor kompenserats med bättre bostäder, men det gäller långt ifrån alla. OS innebär att hela världen under två veckor kommer att rikta sina blickar mot Beijing. Även om sportjournalister inte alltid tillhörde klassens ljus är jag övertygad om att bevakningen från Beijing kommer att beröra den politiska och sociala situationen i landet. Den kommer inte få samma uppmärksamhet som idrottstävlingarna, men inslagen kommer att finnas. Det kommer att innebära att svenska TV-tittare i ena sekunden kommer att få höra att spelen varit fantastiskt organiserade (vilket förmodligen kommer att vara sant), i nästa sekund kommer de att få se bilder på hemlösa familjer. TV-publiken kommer att få se två helt olika bilder av Kina och därefter får de bilda sig en uppfattning om vad de tycker om Kina. Således vilar ett tungt ansvar på media.
Jag vill se att Sportbladet varje dag har en sida där de berättar en historia om de vräkta barnfamiljerna eller det datorprogram som gör det omöjligt att via Internet söka information om händelserna på himmelska fridens torg 1989 eller komma in på CNN:s hemsida. Jag uppmanar SVT att avsätta fem minuter av sitt timslånga sammanfattande program mellan 20-21 till att visa ett reportage om fängslade oppositionspolitiker eller den tortyr som är del av det kinesiska rättssystemet. Jag kräver att svenska journalister i Beijing låter bli att gräva ner huvudet i sanden och istället visar att de faktiskt tar sin roll som den tredje statsmakten på allvar.
Under OS i Sydney 2004 såg jag ett antal inslag som satte behandlingen av aboriginerna i fokus. Jag har inte sett många sådana varken förr eller senare. Förmodligen fick inte aboriginerna det särskilt mycket bättre tack vare detta. Men de fick lite uppmärksamhet. I Kina är problemen mångdubbelt fler och de kommer att få uppmärksamhet. Kina har länge arbetat för att skapa en fasad som kan visas upp, men detta är journalister väl medvetna om och de kommer att gräva. Hindras de från att gräva kommer de att förklara hur illa de behandlas. Problemen i Kina kommer att uppmärksammas på ett sätt det inte gör idag. Jag hoppas att det kan leda till en liten förändring och att det kan det bidra till att politiker, såväl kinesiska som utländska, sätts under press att agera. I slutändan är det politiska och ekonomiska påtryckningar som kan göra en avgörande skillnad. Jag hoppas att någon idrottare får frågan vad de tycker om att nästan 10 000 människor avrättas varje år. Jag hoppas innerligt att någon vågar svara. Jag hoppas att det kan öppna ögonen hos gemene man och att kinesiska politiker på statsbesök möts av fler protestanter än amerikanska.
Pingback: Okritiska Spelen till Ryssland « Magiskt, men tragiskt