Kina befinner sig i en tvillingparadox mellan marknadsekonomins behov av fritt flöde av information och den kommunistiska etatismens behov av kontroll över samma information.

”Google vill ha tillgång till en av världens största internetmarknader. Därför går bolaget nu med på att censurera sökresultaten för att få en kinesisk webbadress”, rapporterade BBC i början av 2006, kritiken var massiv. Google med en vision om att all information ska vara fri och gratis, samt att du ska få precis den information du vill, när du vill, kunde väl inte låta sig censureras av ett land som Kina? Men Kina kunde och man har historiskt visat en extrem skicklighet i balansgången mellan en marknadsekonomi, som kräver fritt flöde av information, och ett kommunistiskt parti, som bibehåller ett andligt och politiskt grepp om dess befolkning.

För att förstå denna fina balansgång måste vi spegla oss historiskt i hur andra nationer har förhållit sig till samma problematik. Jag kommer kort komparativt diskutera tidigare kommunistiska Sovjetunionens sammanbrott i förhållande till ett Kina som genom ett slags mellanläge har överlevt de första seklena av den informationstekniska revolutionen, för att ge en klar bild över den intressanta problematik som Kina möter idag. Som Fukuyama uttryckte det: ”Historia är vårt primära verktyg för att kunna tänka långsiktigt. Och den fungerar bäst när den är självkritisk.”

”Världsekonomin är en enda organism och ingen stat oavsett samhällssystem eller ekonomisk ställning, kan normalt utvecklas utanför den.” – sa Gorbatjov i ett tal till de Förenta Nationerna 1988. Sovjetunionens plötsliga sammanbrott och därmed den internationella kommunistiska rörelsens fall väcker en historisk gåta: varför kände sig de sovjetiska ledarna på 1980-talet pressade att inleda en omstruktureringsprocess som var så radikal att den slutligen ledde till sovjetstatens upplösning? Och hur kunde Kina i en liknande situation bibehålla sin statsapparatur? Och dessutom göra det med exceptionell ekonomisk framgång?

Den spanske sociologen Manuel Castells skriver i sitt gigantiska verk om informationsålderns och nätverkssamhällets framväxt att den sovjetiska statens sammanbrott var ett misslyckande i övergången från industrialism till informationalism (en ekonomi baserad på kunskap och information). Grundresonemanget lutar sig på Sovjetstatens etatiska förhållningssätt. Etatismen skiljer sig från kapitalismen i att det ekonomiska överskott som produceras i samhället tillägnas makthavarna i statsapparaten, till skillnad från kapitalismen där överskottet tillägnas de som har kontroll över de ekonomiska organisationerna. Där kapitalismen inriktar sig på vinstmaximering inriktar sig etatismen mot maktmaximering.

Till grund för den kris som framkallade perestrojkan (omstrukturering), med glasnost (öppenhet) i spetsen, och utlöste den nationalism som splittrade landet, låg den sovjetiska etatismens oförmåga att garantera övergången till ett informationellt paradigm, parallellt med den process som försiggick i den övriga världen. En perestrojka som fokuserade på glasnost löpte risken att kunna kontrollera vissa essentiella maktverktyg för sin egen överlevnad.

Den sovjetiska kommunismen byggdes för att garantera partiet total kontroll över staten, och staten kontroll över samhället, via ett tvillingverktyg i form av en centralt planerad ekonomi och en marxist-leninistisk ideologi som genomdrevs av en hårt styrd kulturapparat. Det var detta specifika system (etatismen), inte staten i allmänhet, som visade sig oförmöget att navigera i den historiska övergångens stormfyllda vatten mellan industrialism och informationalism.

Det är i detta sammanhang vi idag kan blicka ut över ett Kina som inom 2-3 år kommer att vara världens starkaste ekonomi. Min uppfattning över att man lyckades hålla sin skuta på rätt köl genom de stormfyllda vattnen är att man under 80-talet decentraliserade sin ekonomi och lät mer marknadsekonomiska intressen ge vind i seglen åt det kommunistiska partiets mer eller mindre totala politiska makt. Där Sovjet valde att stenhårt fortsätta sin bana med sitt tvillingverktyg planekonomin, kom Kina att separera sig från detta för att fortsätta sin kamp med ett nytt verktyg i marknadsekonomin.

I denna tvillingparadox ligger den återkommande maktproblematiken som Marx så fint uttryckte. ”Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, dvs. den klass som är den materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt… De individer som utgör den härskande klassen, har bl.a. också medvetande och tänker därför; i och med att de härskar som klass och bestämmer en historisk epoks hela omfång, är det självklart att de gör detta i alla avseenden, dvs. de härskar också som tänkare och som producenter av tankar och regler i sin tids produktion och distribution av tankar; deras tankar är alltså epokens härskande tankar. I en tid och ett land där…makten är delad framträder doktrinen om maktens fördelning som den härskande tanken och den formuleras som ”evig lag” ”

Det här inlägget publicerades lördag 1 september, 2007 kl. 21:56 i Övrigt. Du kan följa kommentarer genom RSS 2.0. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen webbplats.