Bill Clinton framstår förmodligen i sina tal som något sänt från ovan, eller alla fall från en tid då det var bättre, det vill säga förr. Reflekterande över världens orättvisor, medveten om att nödvändiga förändringar, positiv till den svenska modellen och kritisk mot den nuvarande administrationen låter han för många européer som en framtidsdröm. Några av anledningarna till att han just låter så är förmodligen just historien och framtiden – sin egen historia och sin frus framtid.
Efter att ha lyssnat till den tidigare amerikanska presidenten Bill Clintons vid svenska mässan i Göteborg (direktsänt i underbara SVT24) vill jag göra några reflektioner. Den första, och mest uppenbara, är med vilken auktoritet Clinton, liksom flertalet övriga stora politiker, för fram sitt budskap. De är också mästare på att få självklarheter att låta som upptäckter värda ett mindre Nobelpris och på att få sina åhörares uppmärksamhet.
Den positiva uppfattning som vi européer har om Bill Clinton, framför allt i jämförelse med den nuvarande presidenten, stärks förmodligen ytterligare av hans turnerande i Europa. Genom att diskutera klimatförändringar, orättvisor, fattigdom och hylla det svenska välfärdssystemet framstår han som George W. Bushs antites. Dock skall man komma ihåg två saker; Clinton är inte längre någon politiker och kan således argumentera tämligen ansvarsfritt, inga väljare att stå till svars för längre. Dessutom är han som bekant gift med den trolige presidentkandidaten Hillary och har följaktligen goda skäl att framställa det amerikanska samhället av idag som ett resultat av republikanskt vanstyre. Kanske bereds nu marken för bättre transatlantiska relationer i och med admininstrationsbytet om lite drygt ett år. Om dessutom medieuppgifter om att Bill eventuellt skall inkluderas i utrikespolitiken är sanna, blir incitamenten för att framställa sig själv som en beundrare av ”europeiska värderingar” än större.
Clinton identifierade i sin allmänna genomgång av sakernas tillstånd tre globala utmaningar inför framtiden; instabilitet, ojämlikhet och identiteter. Inte inom något område framfördes något egentligt nytt, men hans auktoritet gjorde att budskapet gick fram mycket tydligt. Följande kan noteras:
- År 2043 kommer världens befolkning överstiga 9 miljarder. Befolkningsökningen sker samtidigt som endast två länder (Brasilien och Argentina) ökar sin odling av grödor. Dessutom kommer klimatförändringarna förmodligen att innebära att dessa människor ska trängas och kämpa om maten på mindre ytor. Detta kommer innebära konsekvenser för alla, exempelvis genom flyktingströmmar, konflikter om resurser osv.
- Utbildningen av kvinnor är nyckeln till flera problem, inte minst befolkningsökningen. Utbildade kvinnor skaffar färre barn och senare.
- En klimatomställning inom ekonomin är nödvändig, inte enbart för att rädda världen, utan för att rädda ekonomin. Varje decennium kräver att det skapas nya jobb inom nya sektorer. De länder som klarar av att skapa jobb inom nya sektorer, såsom bioenergi kommer att se ökad tillväxt. Clinton exemplifierade genom Danmark som under tiden för sin tillväxtboom inte alls ökat sina utsläpp av växthusgaser. Dessutom har inkomstklyftorna i Danmark (och Storbritanninen), till skillnad från exempelvis USA, enligt Clinton inte ökat.
- Identiteter är en realitet som måste hanteras. Konflikter beror ofta på identiteter och utmaningen är att få dem att verka inkluderande snarare än exkluderande. Det avspeglas ju bland annat i den utvidgningsprocess som pågår inom EU. Hur skall en utvidgning kunna ske utan exkludering. Någonstans dras alltid gränsen, all form av inkludering innefattar exkludering, eller?
Som sagt, inga revolutionerande saker, men en god påminnelse om sakernas tillstånd. Utöver detta passade Clinton på att hylla den svenska modellen och uppmana alla åhörare att se den fattiga människan och göra något för att hjälpa, exempelvis att genom hemsidor bidra till ”mikroutlåning”.
Jag uppskattar verkligen när personer som sitter inne på mycket kunskap och ett visst kändisskap utnyttjar detta för att skapa opinion och bidra till folkbildningen. Kopplingen är kanske inte solklar, men jag gillar att Lars Danielsson utnyttjar den fritid som vår utrikesminister givit honom för att skriva debattartiklar i DN om det absurda i kungens roll som ordförande i utrikesnämnden och förklarar varför han inte anser att Sverige bör gå med i NATO på utrikesbloggen. Han torde ju sitta inne med en mängd kunskap och vill inte regeringskansliet använda denna kunskap är jag som medborgare glad att han delar med sig av den till oss. Det minskar ju resursslöseriet något.
