Jag återvänder till Sverige för en kort visit från mitt nuvarande hemland. Redan på Öresundståget kastas jag in i Mats Qvibergs SvD inlägg i företagsetik. Efter att spenderat de senaste månaderna med just företagens ansvar, blir jag glatt överraskad och sugen på att kommentera. Qviberg menar att företagen har gått för långt i sitt snack om etik och moral. Det hör inte hemma på marknaden. Dessa frågor ligger på statens bord. Han ställer sig främst kritisk till Corporate Social Responsibility (CSR). Det är mest något flummigt och är bara fel att engagera sig då staten är den som ska ta hand om miljöproblem och sociala problem.

Qvibergs krönika representerar den klassiska bilden av en ekonom. Marknaden har sin uppgift att producera och ska fokusera på denna. Staten sätter gränser i form av lagar och denna lägstanivå är vad företag bör eftersträva. Han säger: “Lagen räcker, goda värderingar har man ändå”. Han menar, vilket många ekonomer skulle göra, att staten har som uppgift att rensa upp vad ekonomisk utveckling ställer till med. Samtidigt som staten ska ta hand om de värden marknaden inte kan producera, sk gemensamt gods (common goods). Detta är som sagt en klassisk, ganska naiv syn på hur en drömvärld skulle kunna fungera. Genom ökad konkurrens och mer frihandel blir alla rikare och därmed lyckligare. Låter ju utmärkt. Problemet är att staten inte klarar av dessa uppgifter. Marknanden är en hejare på att producera men staten reder inte ut alla externaliteter. Miljöförstöring och sociala missförhållanden kanske är de värsta.

Det är få stater som har hyfsade förrutsättningar för att klara av den press som marknaden sätter på samhället. Sverige och kanske Holland kan vara de som lyckats bäst. Liberala, välfungerande demokratier i små rika länder. Vi vet dock att resten av världen inte ser ut så. Till och med Holland och Sverige lider av samma problem som alla välfärdsdemokratier. Det kallas överbelastning. Miljöskydd är en av de uppgifter den moderna staten har tagit på sig att klara av. Styrmedel såsom lagar, skatter och incitament ska skydda vår natur mot främst hot från industri och marknad. Detta har dock inte fallit väl ut. Det visar sig att miljöproblem är av sådan natur att implementering och främst övervakning är svåra att genomföra. Lagar tar lång tid och hela systemet har blivit reaktionärt istället för proaktivt. Samtidigt är marknaden finurlig och för varje ny reglering uppfinns nya sätt att ta sig runt den. Fiskepolicy är ett utmärkt exempel.

Överbelastning inom staten är det första gigantiska problemet, jurisdiktionsbegränsning är den andra. En stat har väldigt få befogeneheter utanför sina egna gränser (Se även här SvD). Dessa problem har inte marknaden och inte heller miljöproblem. För Sverige är kanske det klassiska exemplet brittiska industriers utsläpp som förorsakade “surt regn” och skadade våra skogar under 80-talet. Den svenska regeringens möjligheter att agera i den frågan var inskränkta och den brittiska regeringen åberopade osäkra forskningsresultat. Industrierna forsatte spy ut utsläpp. Dagens internationella instutitioner och samarbete har inte följt den enorma globalisering som marknaden genomgått. Följderna är att marknaden globaliserar sina miljöproblem och sociala konsekvenser, som enligt Qviberg ska regleras av lagar och en stat som inte finns.

Mats Qviberg tycks slutligen inte vara medveten om att miljöproblem inte är något flummigt, utan reella. Han tycks inte heller veta att all ekonomisk produktion grundar sig på naturresurser, som vi i rasande tempo just nu förstör. Ny ekonomisk teori, som tex institutionell ekonomi eller ekologisk ekonomi tar fasta dessa problem. Tex skulle de flesta produkter vara bra mycket dyrare om en reel prisnivå hade satts med miljöpåverkan och resurstillgång i åtanke. Begrunda hur mycket mer fossila bränslen skulle kosta om deras framtida inverkan på klimatet skulle inberäknas. Stern lade priset på oförändrad klimatuppvärmning på mellan 5-20% av världen totala BNP.

Följdaktigen kan man dra slutledningen att: marknaden har globaliserats och är gränsöverskridande. Miljöproblem är sällan utan regionala eller globala följder. Staten är inkapabel och ofta ovillig till att hantera eller reglera marknaden eller miljöproblem. Däri ligger det förlegade i Qvibergs argumentation. Hans inställning är byggd på en gammal ekonomisk dogm som inte gäller längre. Profitmaximering heter hans dogma. Kanske behöver Qviberg en uppdatering på sin examina från Handels i Stockholm?

CSR är ett steg på vägen för företag att ta en del av det ansvar som staten är inkapabel att ta. Ur moralisk synpunkt kan man konstatera att marknaden har skott sig på att skapa enorma miljöproblem. Dessa pågår fortfarande i rasande takt. Att begära att den lokala naturen inte förstörs eller att arbetare behandlas rättvist tycks inte mer än helt logiskt. Inte ur philantropisk synpunkt utan ur medmänsklig. Qviberg skriver: “En del av CSR-anhängarna talar om värdet i att undvika verksamhet som bedrivs till, med svenska mått, låga löner och undermåliga arbetsförhållanden i u-länder. Men detta är ofta arbeten som skapar nya möjligheter och höjer lönerna jämfört med de fruktansvärda förhållandena i primitivt jordbruk och inhemsk industri. Det mest etiska enligt dagens definitioner tycks vara att avbryta alla investeringar i dessa länder, vilket skulle leda till arbetslöshet och fördjupad fattigdom“. Rättvisa löner eller arbetsmiljö handlar inte om svensk standard. Det handlar om slavliknande förhållande, utnyttjande av de fattigas fattigdom och avsaknad av medmänsklighet. CSR handlar enligt mig inte om att investeringar ska avstanna. I slutändan tror jag skarpt på frihandelns positiva effekter. Men: ett företag har ansvar för de människor, den miljö och de produkter de utnyttjar. Bara för att det inte finns någon fungarande internationell lag att åberropa så kan inte Mats Qviberg argumentera för att man kan strunta i sociala och miljömässiga följder. Ur ekonomisk synpunkt finns det inte heller belägg för Qvibergs argument för en slopad etikdiskussion. Han om någon, borde veta att en varumärke är ett företags mest värdefulla ägodel. CSR är i mångt och mycket en strategisk manöver som ska ge goodwill.

Slutligen har jag två punkter som jag vill utveckla. Den första är att staten är inte kapabel att ta hand om de uppgifter som marknaden, i Qvibergs ögon, tillskriver den. Miljöproblem och sociala effekter av ekonomisk aktivitet har långtgående och transnationella effekter. Den enda aktören med position att just nu göra något åt den enorma miljöförstöring som pågår är marknaden. Därför måste den också ta på sig en del av de ansvaret. Den andra punkten jag har är demokratisk. Qviberg antar att företag svarar på kundernas vilja. Dvs, de blir mer miljömedvetna om kunderna kräver det. Detta betyder att om du ska ha chans att påverka, måste du ha pengar. Ju mer pengar, ju mer påverkar du. Starkt anti-demokratiskt.

Jag delar inte den postiva inställning som bloggen “csr i praktiken” har till Qvibergs uttalanden. Jag tror Qviberg är reaktionär och efter att ha skummat igenom andra artiklar om karln så verkar han mild sagt konservativ. Hans uppfattningar är direkt motsatta till den hållbara utveckling som både jag och csr i praktiken har som mål. Marknaden måste ta mer ansvar för sina förehavanden. Detta är moraliskt, företagsstrategiskt och absolut nödvändigt för framtida generationers välmående.

Det här inlägget publicerades torsdag 17 april, 2008 kl. 17:08 i Övrigt, Miljö/Energi, Utveckling, Demokrati. Du kan följa kommentarer genom RSS 2.0. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen webbplats.