I Dagens Nyheter (2006-08-30) debatteras Libanons uppbyggnad och den Sverigestyrda givarkonferensen. I ledaren under rubriken ”Hjälp Libanon att hjälpa sig självt” beskrivs givarkonferensen som en bra metod för att nå en diplomatisk offensiv, något som Sverige gör rätt att medverka i. Å andra sidan ger sig Mellanöstern- och terroristexperten Magnus Norell (Totalförsvarets Forskningsinstitut) in i debatten med orden ”Regeringens givarkonferens förvärrar situationen i Libanon”. Norell menar att denna form av bistånd endast stärker Hizbollah och hjälper därmed inte på något sätt staten Libanon att återfå kontroll över sitt territorium. Kan Sveriges roll så till vida både hjälpa och stjälpa?
Enligt DN:s ledare är Sveriges roll i uppbyggnaden av Libanon, och i förlängningen ett stabilare läge i Mellanöstern, att bidra med bistånd, medling och fredsbevarande trupper. Detta ska ske genom en diplomatisk offensiv som övervakar och påtvingar eftergifter från båda sidor för att skapa en folkrättsligt stabil situation. Först när detta tillstånd är framkallat är det möjligt att förhindra Hizbollahs vapenskrammel och det israeliska brukandet av övervåld. Med andra ord detta ska ske först med hjälp av morot och sedan vidare med hjälp av piska.
Magnus Norell menar dock att det Libanon behöver är ”…ett kraftfullt och militärt stöd att motverka Hizbollahs roll som en stat i staten, och att förhindra fortsatta vapenleveranser från Iran via Syrien…”. Hizbollah utpekas i debattartikeln som att vara ”skuld till hela kriget” varav ett stopp på vapenleveranserna och påtryckningar är nödvändigt för att Libanon ska återta kontroll. Istället för morot i form av bistånd och medling ska freden skapas/bevaras med piska.
I allra högsta grad finns det stora möjligheter för ”långvarig fred” och en förbättrad relation mellan Libanon, Israel och Syrien om Hizbollah försvagas politiskt och militärt. Strategin i form av en givarkonferens medför en smidig metod att med hjälp av morot påverka och stödja krafter som verkar för fred i Mellanöstern. Självklart måste detta riktas rätt, och medföra lärdom från tidigare försök, inte minst senast Israel ”drog sig en bit tillbaka” år 2000. Det viktigaste med strategin att använda piska är i detta fall vem som håller i piskan istället för vem som piskar. Den sedvanliga problematiken med att FN:s mandat och effektivitet inte går hand i hand genomsyrar valet av piskbärare, men det är problematiskt att använda sig av andra alternativ som inte åtnjuter någon vidare trovärdighet i regionen. Objektet som piskas måste dock även innefatta alla de aktörer som bidrar till att fred inte kan bevaras. Det problematiska gällande metoden att nå ”långvarig fred” ligger därmed i hur stor andel av arbetet som ska vara morot och hur stor del som ska vara piska.
