Utrikesdeklarationen del 4: MR, folkrätt & FN
Inte mycket finns att säga om utrikesdeklarationens människorättsliga och folkrättsliga delar, just för att de inte är så stora. Visserligen kan det konstateras att mänskliga rättigheter nämns tidigt, ofta och med eftertryck i Carl Bildts mycket EU-inriktade utrikesdeklaration. Han menar att regeringen ”fäster största vikt vid FN:s arbete för de mänskliga fri- och rättigheter” och tar bland annat upp misslyckandet för det nya rådet för mänskliga rättigheter och nämner situationen för mänskliga rättigheter och demokrati i Vitryssland, Kina, Kuba, Burma, Venezuela och Zimbabwe.
Han uppmuntrar även Ryssland att ratificera Europakonventionens 14e protokoll om dokumentets och domstolens funktioner. Detta är förstås av vikt eftersom protokollet kräver ratifikation från alla Europarådets medlemmar för att kunna träda i kraft. Att Carl Bildt uppmärksammar detta är bra. Om man jämför Carl Bildts deklaration med Anna Lindhs från 2001 så framstår årets utrikesdeklaration som aningen tam i avseendet mänskliga rättigheter. Lindh började med att citera FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, något som tydligt visade hennes FN-engagemang och starka intresse för mänskliga rättigheter. Carl Bildts deklaration saknar dock inte höjdpunkter på området mänskliga rättigheter. Jag ser det som mycket positivt att han betonar att situationen i mellanöstern måste lösas enligt folkrätten och att han klart och tydligt markerar ett motstånd mot bosättningar på ockuperat område. I uppräkningen av de viktigaste områdena för Sveriges utrikespolitik intar FN och de mänskliga fri- och rättigheterna nummer 4 och 5. Han nämner också reformeringen av FN som ett viktigt inslag. Mitt sammantagna intryck av utrikesdeklarationen är att Carl Bildts primära fokus är EU-samarbetet, och där spelar ju inte mänskliga rättigheter någon särskilt stor roll för tillfället, därför blir den delen förståeligt nog begränsad. Detta kan man tycka är lite synd, ett brandtal om Sveriges framtida roll som föregångare och fanbärare inom mänskliga rättigheter hade ju varit trevligt, men man kan inte få allt, det är mångas intressen som ska tillgodoses och på det stora hela är jag nöjd med den plats mänskliga rättigheter och folkrätten har fått i Bildts tal. Men lite mer tryck hade ju inte skadat…