FN gör nytta - sina medlemsstater till trots
Expressenkrönikören Ulf Nilssons ”FN gör ingen nytta i världen” är en odyssé över de områden där FN ingen nytta gör. För er som inte läst hans artikel kommer en kort sammanfattning här; FN gör inget åt Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna, inget åt USA:s folkrättsligt illegala invasion av Irak, inget åt Mugabes förtryck i Zimbabwe, inget åt den religiösa fanatismen, inget åt det Ryssland som enligt Nilsson styrs av en maffia ur det f.d. KGB eller åt situationen i Sudan. Nilsson önskar att berätta den sanning om FN som svenska folket aldrig har fått höra. Tyvärr är han inte särskilt reflekterande i sin analys.
Det är helt riktigt att det inom ovan nämnda områden vore önskvärt med förändring. Ett större bidrag från FN vore naturligtvis önskvärt. FN saknar dock flera redskap och flera av de incitament som flera andra multilaterala organisationer kan locka med (EU, NATO exempelvis) och framstår som tandlösa. I vissa fall kanske till och med som värdelösa.
Korruptionen inom FN är omfattande och FN-personalens effektivitet är i flera fall bristfällig. (Däremot kan jag inte hålla med om att man i FN beundrar varandras välstrykta skjortor, mycket kan sägas om diplomaterna i FN-skrapan, men att de skulle vara välklädda är knappast en av dem.)
Problemet med Nilssons artikel, och stora delar av den allmänna debatten om FN, är bristen på insikt i hur FN fungerar och varför FN fungerar som det gör. FN är en mellanstatlig organisation bestående av 192 medlemsstater. Det är dessa 192 stater som är FN, det är de som fattar beslut som sedan genomförs av medlemsstaterna själva, FN:s olika organ och av FN-sekretariatet. Flertalet av de fattade besluten inom FN sker genom konsensus och genomförs på frivillig basis. Endast säkerhetsrådet med sina 15 medlemmar har rätt att fatta folkrättsligt bindande beslut. Begreppet FN används av många på ett mycket diffust sätt.
Varje beslut som fattas av ”FN” är en avspegling av dess medlemmars vilja. I många fall handlar deras vilja snarare om nationella intressen än ett intresse för det ”common good”. Men detta kan inte FN beskyllas för. Det som i någon mån kan sägas vara FN; dess organ och sekretariat, gör som de blir tillsagda av medlemsstaterna. Ska FN kunna göra mer måste medlemsstaterna besluta om detta, likaså om ett överstatligt FN. Ulf Nilsson bör ha klart för sig att skulle medlemmarna genom ett majoritetsbeslut i generalförsamlingen ge FN ett överstatligt mandat skulle det knappast innebära att Mugabe försvinner, inte heller dödsstraffen i Kina. Eventuellt skulle den amerikanska invasionen av Irak fördömas hårdare.
Ulf Nilsson verkar efterfråga någon slags organisation som kan handla utefter en absolut sanning om vad som bör göras och var FN bör ingripa. Jag kan också hålla med om att en upplyst despot i mångt och mycket skulle underlätta flera processer. Problemet är att denna upplysta despot inte existerar, varken i form av människa eller organisation. Vi får försöka göra det bästa av det vi har.
FN:s säkerhetsråd har vid flera tillfällen agerat saktfärdigt med flera spillda människoliv som följd, detta beroende på medlemsstater, inte på FN. I fallet Darfur beror det först och främst på den bångstyrige sudanesiske presidenten Bashir, men det beror också på säkerhetsrådets medlemmar som på grund av nationella intressen inte kunnat komma överens. Det beror också på andra staters, däribland Sveriges, ovilja att benämnda situationen som folkmord och därmed sätta ytterligare tryck på säkerhetsrådet, Sudan, EU och sig själva att agera.
Men det finns också exempel på situationer som idag tack vare säkerhetsrådets agerande och medlemsstaternas genomförande förbättrats avsevärt. I Libanon gör UNIFIL med sina nästan 15 000 soldater ett stort arbete för att bibehålla det relativa lugn som råder. I Kongo gör ungefär lika många MONUC-soldater sitt yttersta för att stabilisera situationen och tack vare UNMIT har det nyligen hållits val i Östtimor.
Utöver detta finns det otaliga exempel på där FN bryr sig om vanliga människor, relativt långt från storpolitiken. Där FN-personal delar ut filtar, mat och vaccin. Där FN administrerar val, flyktingläger och polisträning. Givetvis med varierande lycka, men det görs och det gör nytta.
Hade inte FN funnits hade vi fått uppfinna det. Jag tror på dialog, och även om dialogen i FN ibland är skrattretande och frustrerande så innebär den trots allt att USA och Iran sitter i samma rum och talar med/mot varandra, likaså Israel och Saudiarabien samt Nord – och Sydkorea. Det måste vara bättre att de sitter i samma rum än att de aldrig möts. Många av de resolutioner som röstas igenom i FN:s generalförsamling är tama, men fungerar i långa loppet normskapande. Även det lobbyarbete som görs av exempelvis svenska diplomater inom FN är normskapande och pådrivande.
Ulf Nilsson och många med honom riktar sin frustration över sakernas tillstånd mot den diffusa syndabocken FN. Frustrationen och energin borde istället riktas mot de stater som ständigt agerar med enbart sina egenintressen för ögonen. Så har stater agerat väldigt länge och kommer förmodligen att göra länge till. Fram till dess att detta förändras kommer FN:s beslutsfattande i stora drag att se ut som det gör nu.