Lika för (o)lika
BBC News tar i en artikel upp ratificeringen av FN:s olika traktat om mänskliga
rättigheter. En relativt populär uppfattning om FN och MR är den om ett västprojekt för de redan invigda med avtal som enbart liberala väststater kan uppfylla. Ratificeringarna följer samma mönster, västland efter västland, med länder som Sverige och Liechtenstein i spetsen, hakar på internationella åtaganden med resten av den industrialiserade världen i följe. Men det finns ett stort undantag. Ett stort land i väst är inte alls intresserat av att ratificera några MR-traktat.
USA ratificerar traditionellt sett mycket få internationella traktat, en trend som ytterligare stärks under Bush-administrationen. Detta är välkänt och det har varit särskilt populärt att påpeka att endast två länder i världen har underlåtit att ratificera FN:s barnkonvention (USA och Somalia). BBC:s fokus ligger dock på en annan konvention, nämligen CEDAW, med det smidiga svenska namnet kvinnodiskrimineringskonventionen. Denna konvention är precis som barnkonventionen en av FN:s mest ratificerade och den uttrycker i diplomatiska men ibland förvånansvärt starka ordalag respekten för kvinnors rättigheter. Endast 8 länder har inte ratificerat, och artikeln på BBC:s hemsida pekar ut två; antagonisterna USA och Iran.
De två ländernas samfällda motstånd mot konventionen har dock olika grunder. I Iran är det Koranen som är det problematiska och i USA konstitutionen. Även den kontroversiella abortfrågan kastar i USA sina skuggor över CEDAW-problematiken, trots att konventionen egentligen inte har något att göra med abort.
Kvinnodiskrimineringskonventionen ses av intervjuade amerikanska politiker som
en ”utopian wish-list” och ansvariga i både USA och Iran visar inget som helst intresse av en framtida ratificering. I Iran står internationella överenskommelser som bekant inte alltid högst på dagordningen och under den konservativa Ahmedinejads ledning lär vi inte får se någon förbättrad situation för kvinnor. Iranska kvinnorättskämpar hävdar att regeringens syn är att lika rättigheter för kvinnor och män är något som går emot islam och därför är en ratificering av CEDAW en omöjlighet.
BBC påpekar emellertid att flertalet andra muslimska länder har ratificerat CEDAW, utan hindrande referenser till Koranen. Något som absolut stämmer även om artikeln dock inte tar upp att vissa har infört stränga reservationer. (Cirka 40 % av konventionsparterna har lämnat in reservationer till CEDAW). Muslimska länder har avsagt sig allt som går emot islam, katolska länder har specificerat att konventionen, som till och med av USA har klassificerat som ”abortion neutral”, inte innehåller någon ny aborträtt. Vissa länder har lämnat in reservationer mot artikel 2 där hela konventionens syfte specificeras. Länder som Belgien har i en reservation förklarat att uteslutande manlig tronföljd inte är att se som ett brott mot konventionen.
Fler i min mening skrämmande tendenser är USA:s ständiga påpekande i FN att resolutioner om kvinnors rättigheter inte innebär några nya rättigheter, och särskilt ingen så kallad aborträtt. Flera kvinnorättsgrupper i Iran har på sistone fått se sina möten splittrade och flertalet har satts i fängelse. I USA blir motståndet mot abort tydligare för var dag och aborträtten begränsas i flera stater, ibland i strid med konstitutionen. Samma konstitution som används som grund för icke-ratificeringen av CEDAW. Att kalla agerandet konsekvent vore synd. För en gångs skull tycker de båda länderna samma sak, men då det enbart gäller kvinnofrågor är det knappast troligt att Ahmedinejad orkar bry sig om att han i detta fall står på samma sida som USA, han har ju viktigare frågor att engagera sig i. Som att utropa atomteknikens dag eller sluta allianser med Chavez och Lukasjenko. Intressant att det verkar finnas en gemensam intressesfär för två i övriga aspekter så olika länder.
Kvinnorättskämpar världen över skulle ju dock inte ha något att vinna på en iransk-amerikansk konservativ familjepolitiksallians så bristen på samarbete just i den här frågan är inget jag begråter. Dock kan det med besvikelse konstateras att respekten för kvinnors rättigheter blir allt svagare, både i öst och i väst, och inga stora framsteg känns av, varken i praktiken eller i juridiken.