När jag idag såg att USA lagt ett resolutionsutkast framför säkerhetsrådsmedlemmarna som innehöll riktade sanktioner mot Robert Mugabe och till honom närstående kände jag mig tvungen att skriva någonting om vad som händer i Zimbabwe och om säkerhetsrådets agerande.
Den 23 juni antog säkerhetsrådet ett ordförandeuttalande där våldsamheterna i samband med valkampanjerna fördömdes. Även den inhemska regeringens aktioner som förnekat den politiska oppositionen rättigheten att kampanja fördömdes. Uttalandet benämndes av Rapports utrikespolitiska kommentator Bo-Inge Andersson som urvattnat och mesigt. Jag skulle kalla det en bra början.
Säkerligen fanns det från början ett utkast som i än starkare ordalag fördömde Zimbabwes regering. Men uttalandet var i min mening en relativt stark markering, och i viss mån anmärkningsvärd, då ett ordförandeuttalande, till skillnad från resolutioner, kräver konsensus. Detta innebar alltså att Kina gick med på att fördöma en regering endast utifrån dess inrikespolitiska agerande, något som är mycket ovanligt. Det innebar också att Sydafrika, vars president sagt om Mugabe att han är som en familjemedlem och vars FN-ambassadör förra året hånfullt skrattade åt en briefing i säkerhetsrådet om den humanitära situationen och förklarade för media att säkerhetsrådets uppgift inte var att skapa arbetstillfällen, fördömde grannstatens agerande. Uttalandet innebar också frågan nu officiellt finns på säkerhetsrådets agenda och att frågan därför enklare kan tas upp igen.
Amerikanskt förslag om sanktioner
Så har nu alltså skett. Den amerikanske FN-ambassadören Zalmay Khalilzad förklarade för media tidigare idag att USA lagt fram ett resolutionsutkast som bland annat riktade sanktioner mot de ansvariga för den politiska legitimitetskris som enligt Khalilzad råder i Zimbabwe. Ett vapenembargo ska också finnas med. Khalilzad hyste förhoppningar om att en omröstning kunde ske nästa vecka.
Det är uppenbart att det inte är någon enkel uppgift att nå de nio ja-röster som krävs samtidigt som Kina, i viss mån Ryssland övertygas om att inte rösta nej. Jag tycker ändå att USA gör helt rätt som lägger fram resolutionen och därmed sätter press på såväl övriga medlemmar som Robert Mugabe.
Kina har visat sig ovilliga att lägga in sitt veto mot resolutionsutkast och väljer hellre att lägga ner sin röst. Detta kan bland annat härledas till en ovilja att framstå som ensam sabotör, vilket har en negativ effekt på Kinas rykte i det internationella samfundet. Kina har trots allt, tvärtemot flera förutsägelser, givit sitt tysta medgivande till såväl att situationen i Darfur remitterades till internationella brottsmålsdomstolen (ICC) som att fredsbevarande styrkor sändes till samma region. Ej heller bör upprättandet av Hariri-tribunalen, utan den Libanesiska regeringens officiella godkännande förglömmas. Att godkänna en resolution som främst grundar sig på en regerings agerande i samband med ett val är kanske ännu ett steg att ta för Kina, det behöver inte vara ett omöjlig steg.
De nödvändiga nio ja-rösterna
I just denna fråga har dock Kina trumf på hand i det att de inte nödvändigtvis behöver lägga in sitt veto vid omröstningen. Såsom rådet nu är sammansatt är det inte säkert att USA får ihop de nio ja-röster som krävs.
Om vi utgår från att Kina tillsammans med Ryssland lägger ner sina röster krävs det alltså att fem ytterligare medlemmar låter bli att rösta ja. Jag lokaliserar snabbt två – Sydafrika och Vietnam. Sydafrika har förvisso skärpt tonen mot Zimbabwe men lär knappast rösta för en resolution som innebär sanktioner mot Robert Mugabe. Utan att ha någon särskild koll på Vietnams utrikespolitik kan jag tänka mig att de går vart den kinesiska handen pekar. Därför lär inte heller Vietnam röstar ja.
Följaktligen krävs det endast tre ytterligare icke-ja-röster. Indonesien har tidigare varit skeptiskt till resolutioner som i deras ögon rör inrikespolitiska skeenden och kan säkerligen så vara även nu. Utav de två afrikanska staterna får Burkina Faso anses som den mest tänkbara ja-röstaren, även om det på intet sätt är uppenbart. Burkina Faso är därmed något av en nyckelstat om Kina och Ryssland jagar en lösning där de inte behöver använda sin vetorätt. Libyen är den tredje afrikanska medlemmen och även om Khaddafi på senare tid antagit en vänskapligare ton mot väst får chanserna till en ja-röst ses som relativt små.
Mitt utgångstips är att det inte blir någon antagen resolution. Skulle det blir en sådan kan Bo-Inge Andersson säkerligen återanvända sitt intetsägande och plattitydfyllda manus. Det kommer vara urvattnat, men ändå ett stort steg framåt för i vilka frågor säkerhetsrådet ska agera. Och en föraning om att det goda till slut kanske kan segra, även om de onda till antalet är fler.
För de som vill läsa initerat och något mer mångfacetterat om hur det internationella samfundet hanterar Zimbabwe än vad som är brukligt i svensk media rekommenderas förra veckans nummer economist varmt. Egentligen rekommenderar jag alla nummer av economist och hoppas att ni har tid att läsa.
Pingback: Gramsces teori anpassad på Zimbwe?