Det svenska valet närmar sig och partierna överöser oss med information, propaganda och valfläsk. Utrikespolitik är inte en stor valfråga, troligtvis tackvare att man är ganska överens mellan blocken och partierna hur den generella linjen ska se ut. Neutralitet och engagemang i organisationer som FN samt hyllande av liberala ideal som Mänskliga Rättigheter och demokratisering tillhör denna linje. Men Maria Leissner (f.d FP:s partiledare och ambassadör till Guatemala, frn i Bagdad) skriver i en krönika på Alliansens hemsida om skillnaderna mellan blockens utrikespolitik. Hon skriver ”Jag har erfarit vilken styrka det är att tala med en gemensam Europaröst för att stötta lokala krafter som står upp för fred, mänskliga rättigheter, flerpartisystem och yttrandefrihet. Den rösten är starkare än ett enskilt svenskt pip. Det är också en efterlängtad röst, som behöver bli starkare i den värld som tvivlar på den enda supermaktens agenda.” Detta är en korrekt analys men vilka skillnader menar hon finns mellan svenska partiers utrikespolitik? En liten lathund ges nedan:
Moderaterna: En aktiv utrikespolitik
Moderaterna är förrutom det vanliga tugget om Mänskliga Rättigheter, demokratisering och ökad frihandel, för en tydligare svensk militär insats. De vill öka EU: s kapacitet att hantera kriser och förstärka samarbete (medlemskap?) med NATO samt reformera FN. Låter inte helt ovettigt med tanke på den förändring som försvaret genomgått till just denna uppgift. Deras manifest tycks annars följa standardmallen för svensk utrikespolitik.
Socialdemokraterna: En rättvis värld är möjlig
Följer också mallen. Men trycker mer på en rättvisare fördelning av resurser och en globalisering som gynnar alla. Sossarna har styrt landet i en väldans massa år. Sedan Palme har Sveriges roll bleknat och en mer ljummen attityd har tydliggjorts. Sverige är alliansfritt och anses vara ”ett viktigt verktyg” enligt sossarna. Men ska detta innebära att man ställer sig neutral i alla frågor?
Vill att Sverige ska gå med i NATO, inte att EU ska ha en separat styrka. Vi ska dock vara villiga att mer aktivt delta i militära och civila arrangemang tex i EU:s snabbinsats styrka. FN måste reformeras.
I årets valmanifest trycks det på vapenexporten. Genom kryphål i den svenska lagen anses företag som Bofors exportera vapen till länder som USA och Israel. Men vad V anser om vapenexporter till länder som Venezuela framgår inte. Man får anta att det kategoriskt är fel med vapenexport, eller?
Mänskliga rättigheter och en mänskligare värdegrund. Vagt. Betyder det en kristen värdegrund? Kristdemokraterna vill ha en minister för Mänskliga Rättigheter, kanske inte så dumt och verkligen en innovativ idé. Annars är det det vanliga om att reformera FN och öka internationellt samarbete. Man undrar hur KD ställer sig till tex kristna högersgruppers arbete för att trycka på avhållsamhet istället för kondomanvändande i Sub-Sahara? De anser sig uttryckligen värna om just Sub-Sahara, men i ABC-modellen borde det framgå tydligt att C är att föredra framför A. HIV/AIDS minskar inte med en sådan policy.
Centerpartiet: Sverige behöver en ny utrikespolitik
Ett aktivare militärt engagemang, men dock främst i fredbevarande insatser. Ett CIMIC-råd (Civil Military Cooperation) föreslås, ganska kul också. Allt som förnyar…
Centerpartiet vill också att Sverige fördjupar samarbetet inom EU: s gemensamma utrikes och säkerhetspolitik (GUSP)(saxat). Detta låter utomordentligt.. Centern har en ganska så tydlig linje i hur de vill att Sverige ska agera utåt. Detta ger lite bättre uppfattning. Centern har dock ett stort frågetecken i sin inställning till EU:s jordbrukspolitik (CAP), som onekligen är i stort behov av reform, vad vill ni?
Miljöpartiet vill att Sverige ska lämna EU. Vansinne. EU är en idealbild för en förespråkare av internationellt samarbete som jag. Samtidigt som miljöpolitik är ett av de områden som EU lyckats bäst med att koordinera samarbetet och bäst lyckats med policy och genomförande. Miljöpartiets engagemang för ett Sverige ut ur EU är helt oförståeligt. MP:s populism på detta område gör en mörkrädd och lägger alla deras andra planer för internationellt samarbete i en mörk smörja.
Det är kul med internationell politik. Svenska politiker är inte så väldigt intresserade av detta. Jag hyser stora förhoppningar till såna som Jan Eliasson, efter att Anna Lindhs bortgång sköljde bort en önksan om ökat svenskt engagemang. Bildt har också visat framfötterna på ett imponerande sätt med engagemang i FN och EU:s regi.
Svenskens attityd till utrikespolitik och i synnerhet UD har blivit allt mer förvirrad och det omöjliga i att rädda Afrika och fred i mellanöstern. Ryssland är farligt, USA är styrt av galningar och Kina är väll på väg mot en bättre framtid med 9% tillväxt/år(eller?) Lyckligvis är detta en medial framställning och även om konflikter och internationella arrangemang blir mer komplexa är ett ökat samarbete med ett ökat antal kontaktpunkter aktörer emellan den enda lösningen. Vi reser världen över och tänker oss att svenska staten ska kunna ta hand om oss i alla lägen. Tsunamins debacle i all ära, men att en man undrade varför svenska försvaret inte evakuerade med helikopter i Libanon är bara absurt. Att skicka 100 soldater till Libanon under FN-flagg vore en stark uppvisning i internationellt engagemang och vårt deltagande i Kosovo, Afghanistan och Liberia är både uppskattat och imponerande. Vidare borde partiernas tal om hur bra vi är på medling genom vår neutrala ställning visas mer explicit. Norge har tagit på sig en större roll som Sverige borde vara beredd att dela om neutralitetsprincipens retorik ska hålla. Annars krävs ett större engagemang i FN och EU:s fredbevarande OCH framkallande operationer.
