Att Försvarsmakten med en borglig regering, eller för den del, en regering utan miljö- och vänsterpartiet, erhåller ökade anslag för utlandstjänstgöring kommer inte som ett överraskande besked. Sverige kommer nu att i allt snabbare takt närma sig en outtalad säkerhetspolitisk linje vi redan länge strävat efter. I brist på formella beteckningar vill jag benämna den: samarbete i fred för samverkan i krig. Därmed lämnar vi vår hittills officiella option gällande “alliansfrihet i fred med möjlighet till neutralitet i krig” och ansluter oss till en värld av interdependens.

Vi förblir en de facto alliansfri nation – Sverige har i detta nu inget intresse, behov eller uppsåt att ingå i en organisation under ömsesidiga säkerhetsgarantier – men kommer samtidigt att eftersträva ett närmare samarbete med atlantpakten och dess vänner. Vi finner många anledningar till detta:

För det första har våra (något traumatiska) försvarsbeslut under 90-talet inneburit en fullständig skrotning av det kvantitativa territorialförsvaret – ersatt av ett kvalitativt insatsförsvar. För det andra så har svensk försvarsindustri styckats och sålts – med den omedelbara konsekvensen att vi inte kan upprätthålla en självförsörjning på krigsmateriell – en grundförutsättning för ett trovärdigt alliansfritt försvar. Sist men inte minst hålls vi ansvariga under Europas gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiks solidaritetsklausul.

Insatsförsvarets betydelse för vår strategiska position är att vi inte på egenhand kan stå emot ett mer omfattande väpnat angrepp. Vi har en modulär krigsmakt där flera av våra mest avancerade funktioner inte, med fullgott resultat, kan operera oberoende av, vad som tidigare skulle ha beskrivits som, ”främmande makt”. Istället har begreppet ”interoperabilitet” blivit ett centralt och ärbart ledord – ofta har det dock resulterat i synergieffekter som gör att samma förmåga inte kan uppnås på egen hand.

I praktiken byggs samarbetet på comparative advantage – var och en gör vad de gör bäst för att maximera resultatet – vi är specialister i större utsträckning än generalister och som specialister bygger vi ett materiellt beroende som vida överträffar de enkla medel som krävdes för att upprätthålla vårat kvantitativa territorialförsvar. Svensk försvarsindustri kan omöjligen tillgodogöra oss alla dessa behov och med försvarsreformen konstruerade vi ett materiellt beroende mellan oss och de stater och organisationer med vilka interoperabilitet eftersträvades. Plötsligt är NATO-standard ett måste och hela vapensystem är beroende av teknik vi själva inte förmår tillgodose oss. Det ”svenska” flaggskeppet – JAS Gripen – är t.ex. inte (och har aldrig varit) krigsdugligt utan amerikanska missilsystem – ett flygande lejon utan vare sig näbb eller klor i alla scenarier där vi inte samverkar med USA:s samtycke och kanske, i sammanhanget, det närmaste vi kommer en sann svensk fredsduva.

Sammantaget innebär detta beroende att samövningen mellan Sverige, och i första hand NATO genom PfP (Partnership for Peace), och EU genom bidraget Nordic Battle Group, kommer att utökas. Kalla det ”slippery sloop”, ”spill-over” eller ”path dependency” – men återvändo till oberoende är i dagsläget otänkbart. Tillskottet i kassan kommer att utnyttjas för att bidra med större förband – inte fler. Tyngre - inte lättare - och med en större fokus på fredsframtvingande åtgärder snarare än fredsbevarande.

Trenden är uppenbar; vår närvaro i Afghanistan, SSG:s introduktion som ett verkningsfullt internationellt specialförband och inte minst Sveriges mest eldkraftiga kontingent någonsin – det mekaniserade kompaniet i Liberia - bekräftar detta.

Den nya regeringens utökade anslag är en del av en aktivare utrikespolitik men bör endast med försiktighet jämföras med ett utökat internationellt bistånd. Snarare bör vi tolka beslutet att inte minska det konventionella biståndet som en kompromiss till vårt mer aktiva militära deltagande i mindre romantiska sammanhang. Om vår säkerhetspolitiska trygghet skall vila i vad jag vill kalla - samarbete i fred för samverkan i krig - kan vi inte längre föra en välviljans politik där vi endast deltar som ”peacemonglers”. Vi måste vara beredda att ställa upp för våra samarbetsländer på samma sätt som vi förväntar oss att de ska ställa upp för oss – solidaritet utan ömsesidiga säkerhetsgarantier är upp till bevis. Internationella militära uppdrag har åter blivit en del av retrobegreppet ”rikets säkerhet” – inte bara politisk goodwill och renommé.

Länkar:
Försvarsutskottet
Försvarsmaktens doktrin

Det här inlägget publicerades tisdag 17 oktober, 2006 kl. 15:41 i Svensk utrikespolitik, Militärt. Du kan följa kommentarer genom RSS 2.0. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen webbplats.