Innan vår nya regering presenterade sin första statsbudget diskuterades högljutt huruvida den svenska biståndsbudgeten skulle komma att ligga kvar på 1 % av BNI, eller gå tillbaka till en lägre nivå. Innan valet verkade alliansen splittrad på den punkten; (fp) och (kd) svarade tveklöst ja på frågan om en fortsatt 1 %-gräns som miniminivå, medan (c) var mer tveksamma och (m) var beredda att sänka nivån för att istället satsa på att säkra kvaliteten och effektiviteten på de insatser som görs. Men behöver det verkligen vara en fråga om mycket eller bra?

Alliansen beslutade att behålla 1 %-nivån. Gott så. Kvantitet och kvalitet kan mycket väl gå hand i hand när det gäller bistånd. Vi har kompetens och kapacitet att agera på bred front, i Sverige finns flera erfarna och stabila organisationer med väletablerade nätverk och pålitliga partners på gräsrotsnivå i fält, även i de mest slutna och korrumperade stater. Dessa organisationer, både de svenska och samarbetspartnerna i fält, tål granskning och uppföljning av de insatser som görs, och bör även bli föremål för sådana i ännu högre utsträckning än vad som sker idag. Detta torde skilja agnarna från vetet och hindra mer ljusskygga aktörer, såväl på statlig som på organisationsnivå (ingen nämnd och ingen glömd), från att lägga vantarna på biståndspengarna för egen vinning.

Så långt allt väl – att pengarna kommer fram till tänkta ändamål och når rätt målgrupp måste gå att kontrollera med relativt enkla medel. Vad som är svårare, och kanske ännu viktigare, är dock att säkra effektiviteten, och då framförallt de långsiktiga effekterna av insatserna. Under senare år har det svenska utvecklingsbiståndet kommit att fokusera alltmer på att långsiktigt åstadkomma strukturella förändringar i mottagarländerna, genom att arbeta med frågor såsom ökad medvetenhet om de civila och politiska rättigheterna, hiv/aids och ökad jämställdhet. Ämnen som dessa har lyfts över rent hårdvaruorienterade insatser, såsom byggnation av skolor och sjukhus. Detta är en riktig prioritering, då förändringar på den strukturella nivån är helt nödvändiga för att långsiktigt lyfta de utsatta länderna ur sitt biståndsberoende. Utmaningen för dem som arbetar med uppföljning av insatserna har dock vuxit dramatiskt i takt med fokusskiftet; en skolbyggnad är lätt att mäta, förändrade attityder och ökad medvetenhet bland utsatta grupper är betydligt svårare. Här krävs höjd ambitionsnivå och nytänkande metoder.

I veckan som gick invigdes den nya myndigheten Sadev, som skall ha särskilt ansvar för utvärdering och uppföljning av det svenska utvecklingssamarbetet. I sitt invigningstal sade biståndsminister Gunilla Carlsson bl.a. att vi måste bli bättre på att använda uppföljningsbara mål i samarbetsstrategierna. Låt oss hoppas att resultatet av denna formulering inte blir sänkta målsättningar, utan snarare bättre anpassade uppföljningsmetoder för kvalitetssäkring av de viktiga utvecklingsinsatser som inte så lätt låter sig mätas.

Slutligen skall tilläggas att ett kvalitetssäkrat bistånd för att få fullgod effekt bör kompletteras med tydligare fokus på rättvis handel och utvecklingsländernas likaberättigade tillträde till marknaden. Skuldavskrivning är den andra viktiga faktorn. Läs mer om hur Norge agerar som föregångare, och nu kommer att avskriva fem länders illegitima skulder utan att belasta biståndsbudgeten, på norska UDs hemsida:

http://www.odin.dep.no/ud/english/news/news/032171-070886/dok-bn.html