Vår nya regering har sedan sitt tillträde gjort klart att de har för avsikt att tydligt mainstreama det svenska biståndet. Biståndsministern har vid något tillfälle sagt att hon vill kunna rabbla länderna med vilka Sverige har utvecklingssamarbete om hon så blir väckt mitt i natten. Denna linje ger avtryck även i utrikesdeklarationen, där Carl Bildt betonar vikten av att koncentrera biståndet till ett mindre antal länder och öka samordningen mellan olika biståndsgivare. Med uppfyllandet av millenniemålen som motivation bör vi sträva efter kvalitet och effektivitet snarare än kvantitet, menar Bildt och den borgerliga regeringen. För kontroll och kvalitetssäkring har den nya myndigheten Sadev nyligen inrättats.
Den nu implementeringsaktuella Paris-agendan eftersträvar effektivt bistånd med hög output. Att en ökad satsning på kvalitetssäkring är nödvändig råder inget tvivel om. Dock finns en fara i att ställa kvantitet mot kvalitet när det gäller biståndet. Behoven ute i världen är fortsatt enorma, och dessutom geografiskt liksom tematiskt spridda. På vilka grunder skall urvalet göras när det gäller de länder som Sverige skall avbryta samarbetet med? Och, kanske ännu viktigare; vilket är priset för den administrativa effektivisering och överblick som är målet ur svensk synvinkel? Jag hyser stor respekt för Gunilla Carlsson, och jag hoppas att hon är lika skärpt som vanligt när hon vaknar mitt i natten, för de hungriga, frusna, krigsdrabbade och politiskt förtryckta i Syd och Öst är många och bör inte bli utan den hjälp som vi har råd och kapacitet att ge dem.
Bildt nämner även att det bistånd som riktas mot strukturella förändringar i demokratisk riktning skall förstärkas. Detta är en mycket god prioritering, alltför länge har vi gått i spåren bakom diktaturers och korrupta ledares skövlingsmaskiner och sopat upp resterna av de samhällen som kommit i dess väg. För att nå verkligt goda och framför allt långsiktiga resultat med biståndet, måste vi arbeta förebyggande med medvetandegörande och stärkande av lokalbefolkningen så att demokratin får fäste och maktlystna diktatorer inte har en chans att nå regeringstronen.
Stödet till Afrika skall höjas säger utrikesministern, med fokus på ekonomisk och demokratisk utveckling. Om det allvarliga och akuta säkerhetshot som hiv-viruset riktar mot kontinenten nämns inte många ord. ”Hiv/aids känner inga gränser”, är hela kommentaren, som kläms in lite tafatt mellan en plädering om ny teknik för hållbar utveckling och en längre utläggning om internationell brottslighet och terrorism.
Tydligt är att Bildts eget fokus inte ligger på frågorna om utvecklingssamarbete. Det är kanske naturligt, då det finns en annan minister med specifikt ansvar för dessa frågor. Effekterna av den ökade tyngden på handelsrelaterat bistånd till framför allt Afrika återstår att utvärdera, men strategin verkar genomtänkt och det skall bli intressant att följa utvecklingen.
Jag tycker – från ett lekmanna perspektiv – att det låter mer och mer som att det neutrala biståndet håller på att urholkas(?) Som du säger antyder ministern att vi ska fokusera på t.ex. demokratiutv. good governance etc. Samtidigt som antalet samarbetsländer skall minskas (och ganska kraftigt dessutom – ner till en tredjedel enligt uppg.). Ser Ni några risker med detta? Hur ska vi garantera att inte några ”ointressanta” länder faller mellan stolarna?
Den fråga som är ännu mer relevant är ju vem (Gunilla Carlsson?), och på vilka grunder (att inte vara en Social Demokratisk policy?) som bestämmer vad ett mer effektivt bistånd betyder. Ett begrepp som säljs hur bra som helst till allmänheten bakom TV skärmen. Men själv tycker jag mer att det låter som om regeringen inte har tänkt klart på vad de egentligen vill med biståndet, och därför spinner vidare den populistiska bollen ”vi ska inte spendera era pengar på ett lika ineffektivt sätt som SD gjorde.” Effektivitet kräver ju något konkret, och vara konkret kräver mer än att flagga för Good Governance.
Ber om ursäkt för mitt lilla slarvfel i föregående, ovanstående kommentar. Jag menar ju självklart Socialdemokraterna och inte Social Demokraterna. Och min lilla improviserade förkortning SD skulle också föreställa Socialdemokraterna och inte rasistpartiet SD. Ber om ursäkt för detta!
Det är precis dessa frågor som jag också saknar ett tydligt svar på; vilka länder rör det sig om och på vilka grunder väljs de ut som ”icke-värdiga” det svenska biståndet?
Att Sidas s.k. ”Öst-ram” drogs ner ordentligt inför kommande period har många biståndsorganisationer fått erfara, något som ifrågasatts av många, bl.a. med tanke på den eskalerande hiv-spridningen och ökande politiska våldet i stora delar av Östeuropa.
Kanske är det enklare att fortsätta och ytterligare förstärka arbetet i Afrika, där vi efter mångårigt engagemang nu börjar se vissa positiva effekter inom flera områden. Resultat är alltid inspirerande och behändigt att kunna visa upp både inför sig själv och andra.
Vad som dock är min (förhoppningsvis ogrundade) oro är att vi blir så upptagna med att effektivisera, mainstreama och klappa oss själva på axeln att vi inte reagerar där vi hade kunnat förhindra mänskligt lidande om vi bara satt klackarna i backen i tid.
Hmm, mitt första inlägg här (hoppas att du blir nöjd nu Karin)
Det finns självklart en stor fara med att kapa i biståndet. Den nya regeringen tycks tycka att Sverige enbart som en politisk markering har höjt sitt bistånd till 1 % av BNP. De har delvis rätt i detta – självklart var höjningen en politisk markering som ämnade till att få andra länder att följa efter. I linje med detta vore det lika så en skadlig politisk markering om Sverige gick ifrån 1 % målet. Vidare så går den absolut största delen av dessa pengar till oerhört bra projekt. Det går visserligen alltid att göra förbättringar, men inte på det sättet som biståndsministern ämnar göra. Pengarna som Sverige donerar gör bland annat landet till en stormakt inom FN:s utvecklingsarbete, vilket i sin tur ger oss vissa platser i styrelser till FN:s fonder och program etc. Jag har svårt att tänka att detta multilaterala bistånd skulle vara alltför oigenomtänkt. Vidare har de jag talat med på SIDA pekat på att många av de bilaterala projekt som biståndsministern tycks vilja kapa i funnits i många år. Som vanligt tycks den moderata vilja att förändra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt leda till att man slänger ut barnet med barnvattnet.
Slutligen blev jag en aning mörkrädd när jag nyligen läste ett mail från biståndsministern där det stod att vi skulle börja importera svenska värderingar med biståndet. Jag trodde att det var sådant man gick ifrån på 80-talet.
J.
blev fel
export var ordet (sa Bull)